last.fm buggar fel låtar

Från mitt eget jaiku-flöde, till höger, får jag reda på vad jag lyssnat på på last.fm senast. Jaha, tänker jag. Vem är jag?? Är jag skitzofren? Finns det två av oss?

Någon radiospelare har jag inte igång, så varifrån kommer låtarna? Den finsk-urgiska death metal-punken som jag fick häromdan höll jag på att dö av. Fick inte stopp på det. När smarta applikationer ska välja ut enligt tidigare val, som man inte gjort själv, då blir det fel.

Dottern berättade att hon surfade via grannens trådlösa och då fick hans låtar scrobblade som sina egna. Snubben har väldigt konstig musiksmak, tycker hon, och kan inte riktigt stå för hans låtval. Musik är känsliga saker. De bidrar till identiteten.

Minns hur hårt trycket var att gilla rätt musik när jag var tonåring på 70-talet. Det var väl brytningstider då, och i Sverige härskade proggen ohämmat på de få musikscenerna. Jösses flickor. Körer. Folkmusik och balalajkor. Allt jag gillade kallades kommersiellt. Och alternativen var ofta så dödligt präktigt tråkiga att man höll på att storkna. Folk bara satt och Turid skar i öronen på musikfestivalerna. Å nej, hon igen. När jag åkte till England på somrarna njöt man glamrock och diskon, och betraktades som svikare: engelska killar och engelsk musik...

Ska definitivt höra Patti Smith på jazzfestivalen nästa vecka. Hon fick folk omkring att dansa istället för att ligga på marken och odla skägg.

Killarna i gänget (som fortfarande faktiskt är ihop) styrde rätt och fel i musikvalet med järnhand och dissade idioter som gillade fel musik. Ett tag gällde Emerson Lake and Palmer, Jethro Tull, Pink Floyd, Uriah Heap, och Yes. Yes-yes. Andra fraktioner av gänget körde bara Stones, år efter år. Storasyskonen hade tre ex av varje platta: en partyskiva, en finlirskiva och ett arkivex.

Jag som var allmänt otrogen och umgicks med olika gäng lite hit och dit fick mitt musikbehov tillfredsställt, men bara med en musikstil i taget. Ute på värmdö på somrarna lyssnade man på hendrix och t-rex. Man kunde ha helger med lite polare då man bara lyssnade på Zappa tre dar i rad och sjöng med i varenda låt. Hängde man med de motorburna blev det ordentligt hårdrocksös, och ville man umgås med tjejerna var vi gärna olyckligt kära till: "I love to love, (but my baby loves to dance)", "I will survive" och liknande poplåtar, och i värsta fall fick man stå ut med hoolabandola.

Andra bloggar om: musik, progg, Pattie Smith, last.fm