5 juli 2008

Inte välkommen i egen stad

Jag vet inte vad felet med Stockholm är. Kanske att det hysteriskt ska göras social karriär?

Stämningen blir så trist. Utomlands (senast i Berlin och på Ibiza) får jag känslan av att folk vänligt tänker: "undrar vem hon är och kanske: vad gör hon här? Kul att det kommer nytt folk.." och man pratar lätt lite hit och lite dit.

Här känns det som att man inte är välkommen, och dörrvakternas gör det inte mer inbjudande. Alla ifrågasätts. Har man där att göra över huvud taget?

Det kanske inte ÄR så menat, men den allmänna attityden är inte nyfiken utan negativ: Vem *f*n* är den där, och vad *f*n* gör han eller hon här, där *VI* är! Det är starka vi- och dom-revir som pinkas in ute i det publika rummet. Många sitter hemma och trycker och vågar inte gå ut utan sällskap och planerande.

I Spanien, till exempel, går man ut för att se och träffa folk och synas, inte för att i samma utsträckning som här främst flytta ut och idka introvert internt gäng-, par- eller väninneliv offentligt, som vi gör. Jag verkar ha mer gemensamt med folk på en franskspråkig gaybar på Ibiza än på Mosebacke i hemstaden.

Istället för att bevaka ägodelar vaktar och bevakar vi istället våra partners och våra vänner och ser till att inga nya kan släppas in som kan hota de nuvarande relationerna och vår egen status. Man låtsas som folk är luft, presenterar sig inte för varann och presenterar inte nya som kommit in. Vi vill inte ha nåt som stör läget och kan hota status quo.

Kanske ett singelproblem, men synd att det ska vara så hårt.

2 kommentarer:

  1. Tyvärr är det ju inte alls bara i Stockholm, det är ännu värre i landsorten, obegripligt.
    Tycker att du bekriver det alldeles oerhört bra.
    Vi är inte bättre än så här, vi svenskar.
    Varför kan man sannerligen fundera över.

    SvaraRadera
  2. Det är synd.. och det är så o-urbant man kan tänka sig. Utöver att vara otrevligt och trist är det töntigt.

    Det finns ju ingen som uppskattar att folk omkring är arroganta och ointresserade, så varför bete sig så själv?
    Jag tycker att det känns som att vi får med oss nån slags äcklig mobbarmentalitet redan från unga år, där man knappt accepterar de som är som en själv ens.

    SvaraRadera