Undrar om det ens är möjligt att få bort min dysterhet. Ju mer ratad eller hatad jag känner mig desto ledsnare och gnälligare blir jag. Skulle önska lite spänning och livsglädje tillbaka och hitta tron på att jag kan leva på något jag gillar och tror på. Regnet smattrar mot bussen i ett ödsligt sörmland. Farsan tycker inte att jag ska försöka träffa hans konstnärsvän i berlin fast han är jämnårig, hemlighetsfull och totalt väderfixerad, och har målningar på zinkens t.bana där jag är nästan varje dag. Absurt att ha föräldrar som skäms över en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar