Festivalens kungar. Biran Kung tagit ledningen över Sofiero.
Någon personlig dimma att tala om var det inte. Tvärtom. Man kände sig som att man inte hade åldern inne. Det restriktiva utskänkningen på festivalområdet gör att campingen istället är platsen för ungdomarnas festande, medan de mer vuxna, som kanske hellre spenderar tid inne på festivalområdet "drabbas" av restriktionerna.
För några år sen såldes folköl i några kioskerna, men inte längre. Istället är det flak med starköl och bag-in-boxar i en ständig ström till campingen. Kung verkar ha slagit ut Sofiero som festivalöl. Smakar bra varm, hörde jag nån säga, men antagligen är det helt enkelt systemets billigaste öl.
Två barer ligger invid de två största scenerna Hawaii och Pampas, medan serveringen vid Paradisettältet var så kamoflerad att få hittade dit, men just när många var där, till exempel torsdag natt då folk strandade där under det stora regnet ihop med superbt bra musik, då var serveringen förstås stängd.
DJ Mehdi var inställd, men vilka spelade istället? Extremt bra, men folk stelfrusna. På läktarna låg folk som fått tälten dränkta och sov.
Vi är i Sverige. Hultsfredarrangörerna har fått kompromisser med myndigheterna för att få sina tillstånd, och nu är det musiknivån som drabbats också.
Det går inte att kombinera riktig rockfestival med familjevänlighet, antar jag. Det är för barnens skulle ljudet inte får höras, som SvD:s Stefan Malmström skriver här om Velvet Revolver: Rock som knappt hörs. Jag var där, och det var precis så, det kändes inte tillräckligt. Ljudet drar ner känslan och basen känns inte i bröstkorgen.
Andra bloggar om: hultsfred, hultsfredsfestivalen, rockparty
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar