Ringde min mor idag. Hon lät inte glad, bannade för att jag inte ringer oftare.
- Jag vill få veta hur ni har det minst en gång i veckan.
- Du kan väl ringa själv nån gång då, sa jag. Det är ju bara att ringa..
- Neej, jag ringer alltid fel, du håller alltid på å laga mat eller ska iväg eller..
- Är det inte bra att man säger att man har bråttom iväg om man nu har det, sa jag.
- Din syster ringer i alla fall en gång i veckan och din bror ringde alltid 2-3 gånger i veckan, och nu är han död och.. och ni är dom enda jag har.
- Ja men du har ju en massa vänner också.
- Det är bara familjen som är viktig, och ni hör aldrig av er..
- Hur mår du själv då, försökte jag bryta
- Ja det är dåligt. Och ni hör aldrig av er och..
- Det kanske är bättre att jag ringer när du är på bättre humör, frågade jag.
Då slängde hon på luren.
Jag, vuxna människan, får alltså fortfarande bannor och skäll av morsan. Hur kul är det att ringa till någon när det är som att gå på minfält. Berättar jag nåt ifrågasätter hon. Jag vågar inte ringa. Jag skjuter upp. Vill inte få skäll. Vill inte bli påmind om ungdomstiden. Jag attackerade inte då heller, jag försvarade mig.
Det var väl en ond cirkel där jag inte gjorde det bättre genom att antingen bråka tillbaka eller dra iväg. Alltid ute, alltid borta, aldrig med.
Mors dag.
Jag vet att hon haft det svårt och att hon anser att vi ska vara mer av familj, speciellt efter allt tråkigt som hänt.
Träffade mina egna barn som sa att jag var en jättebra morsa. Jag får väl leva med att vara en dålig dotter som alltid gjort sin mor besviken. Huvudsaken är att mina egna ungar tycker att jag är ok.
Det där låter som min mormor, och relationen mellan min mamma och min mormor. Min mamma har bestämt sig för att det inte är någon idé att försöka reda ut sin barndom med mormor. Men nu när min mormor är riktigt dålig, och inte kan göra något annat än att ligga på en säng och tänka, kan man märka att hon får dåligt samvete för en del saker när hennes barn var små.
SvaraRaderaNär jag satt i bilen på väg hem i natt kom jag på att jag GLÖMT ringa min mamma. Åhh detta blir inte roligt.
SvaraRaderaNär jag kom hem hade barnen lagt morsdagspresenter på köksbordet och jag fick tårar i ögonen för att jag har så fina barn. Så jag säger som du "huvudsaken är att mina egna ungar tycker att jag är ok".
Allt går igen.
SvaraRaderaNär jag var ung var jag alltid irriterad för att min mamma gnällde och tjatade om att jag aldrig ringde. Idag är jag där själv. Mina barn tyckte också (när de växte upp) att jag var en bra mamma. Nu ringer de sällan och är måttligt intresserade av hur jag har det. De är "mitt i livet" och har inte tid för någon gammal mamma. De har egna barn, som tycker att de är bra föräldrar.
Tydligen finns det fler mammor som är missnöjda med sina döttrar än min. Jag gjorde som du, var aldrig hemma och var jag det så försvarade jag mig. Jag faller fortfarande tillbaka till mitt stora förtret. Det är okej att backa... Någonstans tycker jag verkligen att "som man bäddar får man ligga"..även om det handlar om ens mamma.
SvaraRadera