Jag har löjlig separationsångest till träden därute, utanför balkongen. Det är mina vänner, de där träden. Utan träden skulle vi inte ha mycket luft att andas över huvud taget.
För mig är de tillvaron över tid, tiden på dan, årstiden, vädret, blåsten, världen. Jag kollar ut på hundra stycken och gör mig en bild av hur det står till.
Nu verkar det som att jag ska stirra i en husvägg igen.
Inte för att jag ska in i fängelse precis.. men nästan. En jag utan en balkong och träd är som en människa utan någon väg ut.
Andra bloggar om: stockholm, träd, skog, väder, klimat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar