Nu börjar det dra ihop sig mot skymning. Det är råkallt och det duggsnöar över kyrkogårdarna. Ljusen tänds och ljusen brinner ut.
Jag förstår att man vill hedra de döda och låta minnena leva. Jag tänder flera ljus hemma och känner att jag bara inte vill, kan eller ska åka till kyrkogården. Det var nåt som blev fel. Det var nåt som gick otroligt fel.
Jag tänker på honom inte bara igår och idag, utan varenda dag. Bilderna finns överallt. En del av målningarna satt redan på mina väggar innan, men nu är dom fler. Till exempel hans serie från vår Mykonosresa ihop. Hans dator står orörd i hörnan i väntan på analys, hans foton och album ligger i flyttkartongen. De ligger löst, i kuvert och en del i album.
Jag är precis lika försenad med mina foton som han var med sina.
Sista gången jag såg honom satt vi på puben på Hornsgatan och drack tjeckisk öl ihop. Vi gjorde sånt: gick på ölmässa ihop, gick på Stefan Sundström ihop och några gånger lyckades jag lura med honom på resor.
Vi satt i baren på varsin barstol. Han hade varit här och hämtat julklappar han glömt kvar, och var på väg hem. Allt var extremt deppigt och hemskt, och jag tog honom för given. Det kändes som vi var på torra land, vi hörde till dom räddade, till överlevarna. Jag hade inget annat än Tsunamin i huvudet.
Inte kunde jag i min vildaste fantasi eller noja tänka att det kunde vara sista gången. Även om det var så att han skrek på hjälp från barstolen bredvid så kunde jag inte höra i dundret från vågen.
Det är svårt med sorg och saknad och jag tycker inte heller att man måste manifestera det på nåt sätt som andra har bestämt.
SvaraRaderaVi vet aldrig när den där sista gången inträffar, vi vet aldrig när vi faktiskt träffar någon för sista gången. Tänk om vi klarade av att leva med den tanken bara lite lite i bakhuvudet.
Tröstkram till dig
TAck. Kram tillbaka. På nåt sätt är det en sorglig tanke att det är så många man inte ens hinner träffa, inte en enda gång.
SvaraRadera