- Glass, glass, glass. BUÄhhhh.
- Men Mamma HAR köpt glass.
- Buäähhhh.
- Mamma säger ju att mamma har köpt glass, men äta sen.
- Buäääh.
Obegripligt. Mamman pratar om sig själv i tredje person och berättar inte varför glassen inte går att äta nu.
Varför inte prata klarspråk och förklara hur det ligger till:
- Skrik inte. Jag har köpt glass, som vi ska äta, men...
... vi kan inte äta glassen samtidigt som vi går över gatan (vilket var fallet)
eller
... vi måste först hämta tallrikar att äta på och skedar att äta med (vilket är bra om det är paketglass)
eller
... vi ska äta den sen, efter middagen. Du kommer få vänta väldigt länge på glassen (om hon nu var sån, som ungen verkade tro)
Jag tycker att du har helt rätt. Har fått berättat från olika håll att föräldrar, mer ofta välutbildade och relativt sett äldre föräldrar, frågar tvååringar om de ska gå hem och äta nu.
SvaraRaderaOch barnen svarar sällan: Ja, jag känner mig färdigstimulerad nu och vill gärna gå hem och äta.
Problemet är att det fortsätter upp i tonåren.
Min uppfattning är att det är oerhört viktigt att vara både förälder och vuxen. Sätta gränser och kunna säga nej: Du är 14 år och kan INTE vara ute till kl 02.00 en fredagkväll.