Vet inte om cyklandet får nån sida av mig att leva upp. Jag har nästan alltid cyklat. Alltsedan den första som jag fick på födelsedan en november när jag var pyttepytteliten. Minns hur det känns att cykla med rangliga stödhjul på mjuk matta och hur det är att fastna på en tröskel.
Att jag har så många cyklar idag kanske beror på att jag inte fick tillräckligt många cyklar som barn. Var femte år hade man en cykel som var lagom stor. Precis som med kameror tänker jag att jag ska skaffa en "riktig" så småningom istället för många halvkassa, men att en proffsvariant är alltför begärlig och man skulle inte få ha den kvar speciellt länge.
Det slår mig att folk ser på sina partners som jag på mina cyklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar