CV:ar har alltid gett mig ren och skär rå-ångest. Bara ordet ger mig rysningar. Samma med meritförteckningar, kompetensprofiler och allt vad det kallas. Vi autodidakter tycker nog alla likadant. Självstudier och en stor del av de erfarenheter man har räknas ju inte.
Gång på gång ska man skriva ny "kompetensprofil" på jobbet. Nu för att de säger att de ska satsa på kompetensutveckling igen, och hittat på en ny blankett. Men när inget utvecklande hänt på jobbet och när inget utrymme för kurser eller seminarier funnits på åratal, så har man inget som helst att tillägga, och att skriva en ny CV känns bara förnedrande.
Jag har varit med och anställt folk och tvingats läsa massor av ansökningshandlingar, den ena värre än den andra. Presentationerna alltså. En del skickar hela pärmar och har tagit med varenda kvällskurs och varenda fjäder i hatten. En gång tvingade jag en boyfriend att stryka vilka uppdrag han hade inom "vårt föräldrakooperativa dagis x" ur sin CV. "Du kommer aldrig få nåt jobb om du skriver så", sa jag.
Själv fick jag ett bra heltidsjobb när barnen var i värsta dagisåldern. Jag bedyrade att dagis inte var något som helst problem och inte heller mannen därhemma. Fyra personer grillade mig kring civilstånd, hur barntillsynen var ordnad och hur fördelningen mellan mig och fadern till barnen såg ut. "Inget problem. Sena öppettider på dagiset. Och pappan både lämnar och hämtar."
Och det var ju nästan sant. Vi delade 50/50 på det. Men det skulle de inte ha trott på. Oftast när kvinnan säger att det är 50/50 betyder det att hon hämtar (och nästan alltid får lämna också), och måste springa från jobbet tidigt.
Män brukar väl inte ens få frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar