Typiskt mig att komma hem med två nya kuddar, istället för två nya toppar eller till exempel två nya vänner. Försöker skylla insomningsproblemen på kuddarna.
Nya vänner får man inte på en dag, men om man inte har för bråttom och stannar upp och småsnackar känns allt lite bättre. Det känns som att man åtminstone har goda relationer med ganska många ändå.
- Hi, how are you? säger irländskan glatt i pentryt. Och fortsätter:
- And how's your daughter then? ...so when do you come back to work with us?
Snacket är socialt smörjmedel som svenskar snålar med. Många av oss fattar tydligen inte att få en fråga är en invit till samtal.
...and how are you? ...how was your vacation? ...are you still working with the same shit?
Självklart är det enklare att gilla de irländska, amerikanska, australiensiska, sydafrikanska och brittiska arbetspolare lite bättre än de svenska, för de svenska lär man inte känna, inte ens ytligt. Svårare är det i alla fall. Dom jobbar allvarsamt och tyst, och springer målinriktat mellan stationer, men de får inte ett dugg mer gjort.
Och fel blir det också, när man aldrig vågar fråga.
Blyghet misstolkas lätt som ointresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar