Girlpower i 60 år

Pippi. Inte trodde jag hon var så till åren.

Såg reprisen av K special: Pippi Långstrump - Girl Power i 60 år igårkväll och det är intressant hur Pippi kunnat ha ett sånt inflytande i så många kulturer och under så lång tid. Förstår att det forskas om henne, en sån personlighet. Snäll, envis, bråkig, ifrågasättande, starkast i världen, övergiven av föräldrarna och skolvägrare. Det gladde mig att dottern också tyckte att programmet var intressant nog att titta på, och Suzanne Brögger sa saker i slutet av programmet som man nästan tårades till. Om känslan av övergivenhet.

Jag var inte i målgruppen när tv-serien om Pippi kom i början av 70-talet, däremot repriserades den när mina barn var i rätta åldern, och som förälder blev man så evinnerligt trött på Pippi. Och ingen kunde man skylla på, eftersom man varit smart nog att spela in den på band också, så att ungarna fick se varje avsnitt hur många gånger som helst.

När jag var liten var det snarare Vi på Saltkråkan som gällde. En gång i veckan i svartvitt. Tjorven, Båtsman och de andra. Huga. Tjorven med sina två präktiga bröder och lille Pelle med sina präktiga systrar. Eller om det nu var tvärtom. Jo, tvärtom ja. Och Malin, som var lik min mamma på pricken, och Melker som var så konstig och inte klarade någonting alls.

Boken var stor och tjock och gick sönder, och tv-programmen på lördagarna fick man vänta länge på, och allt lördagsgodis var slut och det var alltid läggdags när eftertexterna kom. Och vi barn, Vi på Dalagatan, var stolta över att bo på samma gata och i samma kvarter som självaste Astrid Lindgren.