Klippt före dejten

Före dejten med barndomskompisen igår hade jag ett val:
1) Stressa hem, lassa av alla jobbprylar, byta kläder och hinna i tid.
2) Klippa mig, men inte hinna åka hem och lassa av prylarna och byta kläder.

Jag gjorde som inga tjejer gör. Stegade rakt in i första bästa klippotek i Kista galleria. För att bli klippt. Alla jag känner går till nån speciell och tycker att det dessutom är "skönt". Jag har närmast panik och gör det bara när håret blivit en ren trasselsudd.

- Kan ni fixa till den här härvan, fixa till lite, utan att det ser för nyklippt ut?
- ??... Eh, du ska tvätta håret först.
- Nej, jag vill prata med den som ska klippa mig först, sa jag.
- Nej du tvätta nu.
- Jag måste prata med den som ska klippa mig innan håret blir blött, förklarade jag.
- Ok. Ok.

Förklarade för tjejen som skulle klippa:

- Förra gången jag klippte mig blev jag lurad att klippa av allt hår, fast jag vill bara klippa mig lite. Vill bara klippa topparna nu. Bara lite grann. Jag vill inte se ut som en skolfröken.
- ??... Ah, bara klippa lite?
- 2 cm.
- Ok. Ok. (och efter en stund, förstås:)... Fast jag skulle vilja klippa mycket. (dom är likadana alla frisörer, ju mer desto bättre, men jag har lärt mig)

Det låg på tungan att berätta att jag alltid fick ett lite speciellt straff när jag var liten och hade gjort nåt dumt. Mamma började klippa håret på mig. Klippte lite snett. Klippte lite mer. "Oj. Oj. Nej. Får försöka lite här... ojdå..." Och så blev det som det blev och det tog tid att reparera.

Fast det höll jag mun om. Tror inte hon skulle ha förstått.
I alla fall är det helt ok-ok att vara lite ansad och ha 4 cm kortare hår. Höll ju på att få dreadlocks.