Somnade i soffan efter Lost, och vaknade till nån slags poker och slog över till Det okända. Lite kusligt. Klart man inte tror på spöken...
Jag upptäcker gång på gång fenomenet: Att både tro och inte tro. Sida vid sida.
Jag har upplevt en del saker som det inte är någon idé att försöka förklara bort. Som tonåring hörde jag i mitt rum i villan att någon andades nån decimeter från örat när jag låg i sängen. Man tänder lampan, håller andan själv. Tror inte det är sant, ser ingen där förstås, men hör det. Då och då fick jag besök.
Men just nu känner jag mig lite skakig.
Hoppas du har kunnat somna om. Jag vet vad du menar...vissa saker kan man inte förklara. Har upplevt det själv och förnuftet säger en sak men magkänslan är en annan och det är nog den man ska gå på.
SvaraRaderaJag VILLE alltid uppleva mystiska saker när jag var ung, men det har jag aldrig gjort. För mycket jord i mej tror jag.
SvaraRaderaJag fick ha radion på igår så att vind och annat prassel och klonk skulle höras. Somnade vid femsnåret.
SvaraRaderaFörresten låter det som en gitarr kommit i gungning i mitt rum ibland, från klangbottnenen. Har inte tyckt att det var konstigt eftersom jag hade två gitarrer på väggen.
Igår kväll kom jag på att det lät igen, fast gitarrena är i ett annat rum nu. Hm.
Jag är också så där mittemellan tro och inte tro.
SvaraRaderaMin pappa avled för drygt ett år sedan och ibland så tycker jag mig känna "doften" av cigarettrök i näsborrarna när jag är inomhus (pappa var storrökare). Jag kan känna vinddraget av att någon går förbi fast jag är ensam hemma.
Jag får för mig att jag inbillar mig att detta händer för att jag så gärna vill att pappa ska vara kvar, att han tittar till mig ibland.
Men samtidigt så funderar jag på om att det kanske händer på riktigt ändå... Jag vet inte, är väldigt kluven...
Känner du dig rädd - eller nåt annat när det händer?
SvaraRaderaNej inte rädd, jag känner som ett lugn... Samma på begravningen, jag satt där och så kände jag bara hur jag blev alldeles varm och allt kändes bra (så bra det kunde kännas just då).
SvaraRaderaDet låter betryggande. Jag är mest rädd för att jag skulle bli rädd.
SvaraRaderaNär fönstret och balkongdörren flög upp härhemma en vindstilla natt i februari blev jag rädd, men mer skrämd för att jag var oförberedd. Jag hade ju bett om svar och det kändes som jag fick det. (här är den texten)
När det händer så ler jag och så säger hej pappa... Det känns bra...
SvaraRadera