Tro på drömmar?

De första månaderna efter brorsans död i januari skrev jag ner mina tankar och grubblerier varje dag, ältade och ältade, fast inte här i bloggen.
Nämnde nån gång att jag på Da Vinci-kod-manér kunde vakna på morgonen och nästan ha nått fram till ledtråden eller lösningen, men inte riktigt ända fram.

När syrran och jag träffades häromkvällen hade vi haft liknande drömmar natten innan om samma person, en person som vi sett på begravningen, men som vi inte känner eller har pratat med. Både kände starkt att han hade med händelsen att göra eller vet vad som hände.

Ruggigt att fyra månader oberoende av varandra få samma person i huvudet.