Jag är skitförbannad på vädret. Det gör absolut ingenting bättre. Vädret bidrar inte till att några dörrar öppnas.
Att folk tvingas vara instängda med varandra året om gör inte förutsättningarna bättre. Folk har mat för dagen och mer därtill, men många familjer är i social nöd och i en en kris som inte märks på ytan. De vuxna träffar för få andra vuxna och har för få att dela vardag och fest med, och djupt därinne i familjen fräter man sönder varandra.
En sak är väl kanske att man en viss period av livet är engagerad i att först hitta nån, sen bygga bo och familj med den stora motivationen att det är för barnens väl och ve, och man satsar på det materiella och jobbet för barnens skull. För att till exempel ha pengar till en bra bomiljö, så att barnen får det tryggt och fint hemma och klarar skolan, så att de sen kan bli självständiga, flytta ut och göra samma sak själva. Studera, gå ut skolan, vänta på att bli 18, bli nåt, leva livet lite, hitta en riktning i arbetslivet och sen skaffa familj och barn, som...
Det är mycket som är för barnens skull. Utan att vara det. Och allt detta kräver så mycket vuxenslit att det rakt inte blir mycket tid över till att vara med barnen. Eller andra heller för den delen. Hur kan nånsin vår sociala verklighet motivera ungdomar till att bli vuxna, när de ser hur de vuxna omkring sig lever?
Jag pratade med en ung amerikanska i rätt många timmar häromdagen. Hon kom hit som turist för nio år sen för att släktforska uppe i Norrland. Men träffade också en svensk kille och blev kär.
Vilket öde för en glad och utåtriktad amerikanska att kära ner sig i en sur och socialt handikappad svenne, och dessutom bli med barn.
De gifte sig, lånade till hus och till en ombyggnad som aldrig blir klar. Han är deprimerad, har gett upp, pallar inget. Jobbar knappt och vill inte ha hjälp att komma på fötter. Hon är den som både jobbar och tar hand om barnen och försöker rädda förhållandet och familjen. Men han ligger bara hemma och har tappat lusten till allt och påstår att allt är hennes fel, att det är hennes fel att han mår så dåligt.
Hon vågar inte skilja sig, för barnens skull, och han vill inte göra nåt åt förhållandet. Han tycker det kvittar om de skiljer sig eller inte. Delad vårdnad, tja så blir det ju. Men vilken möjlighet har hon att bosätta sig på annan ort eller återvända hem? Vem kan avgöra vad som är bäst för barnen i ett sånt här fall?
Utan att ta parti, undrar jag varför det så lätt blir så att man tar sig rätten att förstöra livsglädjen för sin partner, och vad är vitsen att hålla ihop i par om det inte partnerskapet inte gör livet ENKLARE och BÄTTRE än att vara ensam?
Och barnen då, hur har dom det i en sån här familj, där tungsinnet och uppgivenheten ligger som en grå matta över allt?
Jag vet vad jag ska göra mer än att försöka lyssna mer och locka ut henne. Hon är bara en av alla olyckliga jag träffar nästan varje dag. Just hon springer också för att hinna hämta ungarna på dagis, fastän pappan är hemma hela dan. Två 30-åringar med två dagisbarn. På ytan så supernormalt. Bara dörren är stängd så.
Känner igen det där så väl. Terapin avslöjar att jag är rädd för förändring även om jag vet att den nuvarande situationen blivit ohållbar. Bättre en olidlig situation med fasta/kända rutiner än en potentiellt förbättrad situation med nya och okända.
SvaraRaderaOch vad var mitt argument? Det är bättre för barnet om jag fortsätter (att gå under).
Lärde mig av Yoda igår (kollade på nya Starwars med min son och ex.) att the path to the dark side börjar med rädslan att ge upp försöken att kontrollera det man inte kan kontrollera. Finns en djup sanning i det.
Stephen Covey använder en modell med "circle of influence" och "circle of concern" i sin Seven Habits när han förklarar principen. Det enda man har riktig makt att påverka är en själv...
Sen är det med blandad uppskattning man upptäcker att stora delar av ens personlighet och karaktär är ett resultat av intryck och känslor som hårdkodades in i kroppen under ens barndom. Att befria sig från det är inte lätt.
Jag tycker om det här ordspråket eftersom det ger hopp:
Sow a thought, reap an action;
sow an action, reap a habit;
sow a habit, reap a character;
sow a character, reap a destiny
como, du skriver så jäkla bra jämt. och allt går rätt in i mitt hjärta. är för tillfället i den sitsen att jag själv är på väg att bli en deppapparat, och har försökt prata med min sambo om att flytta i sä för att rädda livet och kärleken och inte bygga upp allt kring de små tingen. men det är svårt och han är en allt-eller-ingetperson. hjälp, tänk om jag blir bitter och tokig! det är bra att du finns colla morsan, du e klok.
SvaraRaderaHäromdagen var det en väninna till mig som pratade om att dagens människor (jag tror att hon menade folk i vår ålder, skaffa-familj-åldern) är för bekväma, att det blivit för enkelt att bara ge upp och släppa taget, gå vidare och inte kämpa för det man vill ha. För ett par år sen resonerade (och argumenterade) jag likadant. Men egentligen... Hur många gör inte precis tvärtom? Stannar kvar av ren bekvämlighet och rädsla för vad som väntar en om man tar klivet ut i det okända. Som de säger på amerikanska "better the devil you know...".
SvaraRaderaTidigare idag kom jag att tänka på en aspekt av mammarollen (vet inte hur om papparollen funkar likadant, men tvivlar på det... har inte sett några pappor med såna tendenser, däremot gott om mammor!): att man lätt går upp i den här MODERSROLLEN med stora bokstäver, den viktigaste och heligaste rollen för många kvinnor - men man går in för det så stenhårt och fokuserat, att man likväl glömmer barnen, för att man är så upptagen med att leva upp till rollen som MAMMA... Vet inte om det där blev begripligt, men kanske förstår du hur jag menar. Det är kanske någon sådan funktion som får en att tänka att "jag måste stanna, för barnens skull" för att det är inte går ihop med vår mammaroll att separera, även om det kanske ändå vore bättre för barnen än att leva i en familj tyngd av en dålig relation.
(Förresten, jag läser din blogg sedan någon vecka tillbaka men har inte kommenterat förrän nu. Jag tycker att du har en välskriven och personlig blogg, tankeväckande och engagerande. Jag tänker definitivt fortsätta komma tillbaka och läsa här!)
Aj! I bland känns det som du medvetet sparkar mig rätt i magen.
SvaraRaderaFörst posten om duktighets mammor och nu detta som återigen träffar mitt i prick.
Nästa inlägg blir väl om 30+åriga fegsnören utan åsikter som vänder kappan efter vinden för att passa in överallt.
Hej alla, skulle vilja ha lite tid att kommentera alla tänkvärda inlägg. Måste istället titta på klockan och bedöma om jag ska sova 4 eller 5 timmar. Eller kanske 2, om jag börjar tänka efter och får för mig att skriva lite...
SvaraRaderaÅterkommer när sikten är fri.
hej, är en tjej på 17 når som av någon anledning kom in här. Nu tänkte jag ju egentligen inte skriva om mammarollen som jag har noll koll på, utan det som du skrev i början. I sverige lever alla uinstängda med varandra halva året o de vuxna har för få att dela sitt liv med. själv har jag en tvilling o ett småsyskoan, och har först det senaste året börjat se hur mina föräldrar lever. Min slutsats e att jag inte ska få barn'/leva i sverige/bli vuxen. För de GÖR ju ingenting! måste man ge upp livet när man får barn, o stanna hemma äöven fast barnen dör av längtan att få huset själv en kväll, bara att få upppleva det, inget stort partai eller så. Visst, mina föräldrar har vänner. Men de umgås jämt på det "svenska" sättet, en middag i halgvåret då hela familjen förväntas följa med o klä upp sig, aldrig att de går ut tillsammans eller barea umgås.
SvaraRaderaJag tror att barn bara mår bra att ha barnvakt någon gång iland när de är små. OCh speciellt tonåringar vill se att mamma o pappa har ett liiiv. Nu har jag, till en början omedvetet, börjat försöka få dem att göra saker. Mamma som pratar om Bounce, jamen ska du inte gå då?! Och påpeka att det finns billiga bviljetter till london nu, nämen den filmen som går på bio har ju ni pratat om? Jag kan barnvakta lillsyrran som är åtta, alltså inegn liuten plutt. Men det händer inget!
Därför är det så skönt att läsa någon som har tonårs barn, liv, tankar i huvvet och tycker något. Och att det är så självklatrt för dej. du verkar ha en skön stil, keep it up.
Usch, kan inte någon sparka på den där lata idioten som har mage att bara vara hemma och skylla på sin hårt arbetande sambo?
SvaraRaderaJag är helt chockad att ingen ens kommenterar den biten av bloggen...
Snälla Coola Morsan, ta din amerikanska väninna bort från helvetet hon befinner sig i, det är inte rättvist att hon ska ätas upp där hon är...
Han kan ligga på sin soffa UTAN hennes hjälp och inkomst istället, jag är säker på att barnen får det bättre då...
Nu låter jag bitter och elak men det är jag inte egentligen, blir bara så trött på det manliga släktet till och från...*ler*
Ha en bra dag!
Maruschka
maruschka:
SvaraRaderaJag tror att det är så vanligt att man uppgivet låter det passera.
Det finns väl en duktiga lisa-aspekt på det hela också. När den ena tappar greppet tvingas den andra ta över allt mer speciellt om man har barn - och det blir en ond cirkel, där den slöa parten blir alltmer omotiverad och odelaktig, och sen också känner sig alltmer värdelös och skyller på den aktiva parten.
Klassiskt är att latmasken säger: Jag hinner aldrig förrän det är klart, eller: hade du bara bett om hjälp så...
Ibland är det enklare att vara singel! Då får man göra allt, men man slipper ha nån som både tittar på när man sliter och dessutom klagar.
anonym 17-årig tjej:
SvaraRaderaTack, kul att du kommenterade. Det är synd att många vuxna ger upp. Jag tror att ju längre man sitter hemma, desto svårare är det att ta sig för något. Det är inget inspirerande föredöme för unga. Och som du säger. Tonåringarna i huset kanske nån gång vill vara ifred hemma också...