Att det inte blir något riktigt bra stuk på bloggen beror nog på att jag skapade den i ett krisläge, och inte är ur den, krisen alltså. Vaknar varje morgon med ett ryck och tror att jag har kommit på nåt väldigt viktigt. Men det blir inte mer än ett konstaterande att jag glömt lösningen. Igen.
Hade tänkt vara bortrest halva vintern och göra nåt uppbyggligt, ta mig en nystart, få tillbaka krafterna. Men så blev det inte. Är livrädd att föräldrarna ska klappa ihop och bli jättesjuka av sorg, att syrran ska få panik ensam därnere i Thailand, och att mina barn mår sämre än de visar.
På tunnelbanan plågade jag mig igenom nöjesdelarna i Metro och City. Blir så frustrerad. Vill gå ut och lyssna på bra musik och dansa, men efter den här dystervintern och allt som hänt är jag sliten. Det står tatuerat P R O B L E M i pannan på mig, och jag tror inte att jag nånsin jag kommer ha det riktigt bra nån gång mer. Att jag skulle träffa en ny partner ser jag som totalt omöjligt.
På hemvägen i Kista gick jag sådär konstigt som alla andra som inte vill hamna på akuten med brutna fötter. Ett försiktigt steg i taget och lite framåtlutat. Det var slask mitt på dan, men framåt kvällen ishalt på ogrusade gångar och trappor. Min mors aktiva arbetsliv fick ett abrupt slut lite för tidigt med en isfläck och 32 skruvar i foten. Läkningen gick bra, men när skruvarna togs bort slog sjukhussjukan till i såren.
Så se upp därute. Drutta inte omkull i onödan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar