Ha det så trist, 19 minuter till nästa

Förde krig mot 4:ans buss i våras. Bojkott. Tyckte att det inte skulle ta 45-60 minuter att komma från Zinken till Vanadisplan/Torsplan, vilket det i praktiken tog. 4:an till St Eriksplan och därifrån 3:an till Torsplan.

SL:s site föreslår som vanligt helt galna upptåg genom staden:

Från Zinkensdamm till Torsplan
Du vill resa imorgon torsdag och vara framme senast klockan 9:00.

Gör så här:
Tag tunnelbanans röda linje från Zinkensdamm mot Ropsten.

Den går från Zinkensdamm 8:34
och kommer till Slussen 8:37.

Vid Slussen byter du till tunnelbanans gröna linje mot Åkeshov.
Den går från Slussen 8:41och kommer till S:t Eriksplan 8:51.

Gå från S:t Eriksplan till Karlbergsvägen.

Tag buss 70 från Karlbergsvägen mot Frösundavik.

Den går från Karlbergsvägen 8:56.
Du är framme vid Torsplan cirka 8:58.

Trevlig resa!

Med cykeln tog det en kvart från dörr till dörr. Att promenera tog en timme. Men numera jobbar jag i Kista.

Ikväll vid åttatiden kom jag ut från Fridhemsplans t-banestation och såg förstås 4:an dra iväg. 19 minuter till nästa. 19 minuter! Kände mig dubbelt utfryst.

Killarna från jobbet som jag haft sällskap med på tunnelbana från Kista, gick också av vid Fridhemsplan, och hade precis sagt hejdå, med orden:

- Ta hand om dig, lova att ringa när som helst om det är nåt!

Det hade varit trevligare om de frågat om jag ville med och ta en öl, eftersom det var därför dom gick av vid Fridhemsplan, förstod jag. Men jag ville inte tränga mig på.

- Oj, går ni också av här, vart ska ni?
- Hm, just det ja, vi ska ta en öl. Vill du med eller?
- Ja, det vill jag gärna.
- Kul.

- Ska ni ta en öl?
- Just det, sorry, vi trodde inte du ville...

- Är det nån som har lust att gå och ta en öl?
- Nä, inte ikväll, Vi ska hem... (fast en jätteomväg)...

Jag borde förstå att det är jobbigt med typer som jag, som mist en anhörig. Borde förstå att de inte frågar. Det var nog bara omtanke. Eller annars var det nåt annat än det vanliga som gällde just den här onsdagen. Till exempel en mansträff. Fru-fritt. Tjejkollegefritt.

Jag är väl feg och för känslig. Skulle kunnat utmana lite. Men jag var rädd för att få höra nåt svepskäl.

Men det känns. Som att man inte bör vara med i det sociala livet längre. Man kan sabba stämningen. Förresten var jag kanske inte speciellt omtyckt eller välkommen ens innan.

Trist att tänka så.
Trist om det verkligen är så att de tycker att jag helt enkelt är trist. Tyst, ensamt och trist.
Jag får skriva, men ska vara tyst därute. "Gå och prata med nån", säger folk innan jag ens öppnat käften. Yes. Jobba på, inte säga för mycket. Bli torr som fnöske. Hålla mig inlåst och vänta på begravning i tre veckor till. Jag står inte ut!

Jag saknar mitt liv. Måste försöka återkskapa det. Jag måste inse att det här inte är ett akut undantagstillstånd, utan att det är just härifrån jag måste ta mig vidare nånstans, och inte bara i fantasin.