Ett kolikbarns bekännelser

Vi fick dom idag. Båda skivorna. Ringde dottern och berättade: Två likadana. Och två räkningar. Till mig då.
Det gälller förstås Håkan Hellströms senaste; Ett kolikbarns bekännelser. Som jag lovade lyssna på direkt. Och faktiskt gör.

Om man blir besatt av musik kanske man måste ha ett ex som man får spela - och en oanvänd i arkivet? Så var det i alla fall där jag växte upp och gick igenom en del saker, inte minst kring musk. Polarnas storebrorsor hade en för party. Och en för finliret, men då gällde det LP och bara ett enda band: Stones. Allt. Själv hörde jag bara festspåren. Några dygn i sträck sådär.

Lite mer rumpa liksom

Researchen om vad som hände i en viss fråga i maj 2003 gav ingenting mer än att jag själv kom ihåg året lite bättre. 2003 hade nog allt, från tillfällig salighet med x-et i Thailand till strul med allt mellan himmel och jord på hemmaplan och Anna Lindh-mordet som präglade hösten.

Efter två dygn på akuten lite före midsommar och semester kom läkarna fram till att anfallen berodde på gallstensgrus som täppt till gångarna. Anfallen kom så tätt att det var som att föda barn dagar i sträck. Fick inte äta eller dricka. Svalt. Skulle vara beredd på akut operation. En månad tog det för eländet att klinga ut.

Stora glädjeämnet i Grekland var dagens måltid: En yoghurt med färsk frukt, no apples. Kunde inte äta nåt annat, och kilona rasade. Har inte varit så smal sen jag hade salmonella i Afganistan. X-et gjorde klart för mig att det inte kunde fortsätta sådär. Han ville ha lite mer att ta i, lite mer rumpa. Lite mer kvinna liksom.

Messigt klotter på t-banan

T-banevagn klotterbombad
Vagnen sågs utmed gröna linjen på torsdagen. Det nya verkar vara att både vagnens insida och utsida klottrats av samma förövare, och att klottraren får böta i förväg, istället för efter. En skolklass med ungar i 9-10-årsåldern läste på väggarna i vagnen. "Ett nummer inget namn", "Vore 3vligt med en fika :-D". Messigt budskap, kort sagt.

Idén är inte så dum. Vi resenärer kan lova titta på klottret om vi bara får resorna gratis, på samma sätt som vi accepterar annonserna Metro och City för att få redaktionella texter och information gratis.

Isbrytare och andra bagateller

Någon på radio pratar om isbrytarsafari.
Isbrytning är häftigt, både ute i naturen och mellan människor.
Sysslar nog hellre med det senare. Är lite av en diplomat då och då.

Löste nån kollision på jobbet igår. Tyckte att jag gjorde nytta. Kan nog bero på att saker andra tycker är komplicerat och viktigt ter sig lite bagatellartat. Enkelt. Finns nån lösning? Jaha. Den låter bra. Nåt annat förslag? Jaha, det låter också bra. Vad skulle ge mest resultat på en vecka. Hm-hm. Ska vi köra såhär då? Du gör det, han gör det. Hon koncentrerar sig på det och jag tar på mig dethär. Ok-ok, skitbra. Ses på fredag.

Vågade öppna balkongdörren. Solen studsade lite mot snön på balkonggolvet och det finns ju något där. En gnutta värme mitt i den vita isen.

Jag är blekare än nånsin. Glåmig. Uttorkad. Brukar vara ljusbrun vid den här tiden på året. Softa med en Chang i vattenbrynet. Kollade på vivo efter badoljor. Fanns inte en enda. Hittade inte ens babybadolja. Vad har vi för kultur egentligen. Tusen schampon, ingen olja. Trodde massage var lite inne nuförtiden.. Köpte olivolja, Zoega, Vischy Noveau, mjölk, socker. Tur att man ändå får hembryggt kaffe och orkar släpa hem fin-vatten.

Halv sju till tio

Telefonväckning drog igång klockan 10. Halv 7 hade jag fortfarande inte somnat. Kasta sig iväg. Ont i magen.

Den har inte kommit än

- Vad har inte kommit?
- Skivan!!
- Vilken skiva?
- Håkan Hellströms, förstås.
- Så både Kent och Håkan ger ut nya precis nu?
- Ja, det är som 2003.
- Barndomsminnen va?
- Mm, sommarminnen...

Snurrade klockan tillbaka till 2003. Just det. Vilken jäkla soppa. Och 2004 som bara blev bara än värre och slutade med katastrof. Man kan ju sakna de härliga stunderna, när man till och med var kär, som jag var hela det året, men finns det år man egentligen skulle vilja återuppleva i sin helhet? Imorgon ska jag försöka ta reda på något om en viss månad år 2003. Nåt jag kanske missade, som kan ha betydelse.

- Nu kom tidningen! Fan att skivan inte kommit...
- Natti-natti, nu måste jag försöka sova.

*55*0945# #55# *55*1000#

Ha det så trist, 19 minuter till nästa

Förde krig mot 4:ans buss i våras. Bojkott. Tyckte att det inte skulle ta 45-60 minuter att komma från Zinken till Vanadisplan/Torsplan, vilket det i praktiken tog. 4:an till St Eriksplan och därifrån 3:an till Torsplan.

SL:s site föreslår som vanligt helt galna upptåg genom staden:

Från Zinkensdamm till Torsplan
Du vill resa imorgon torsdag och vara framme senast klockan 9:00.

Gör så här:
Tag tunnelbanans röda linje från Zinkensdamm mot Ropsten.

Den går från Zinkensdamm 8:34
och kommer till Slussen 8:37.

Vid Slussen byter du till tunnelbanans gröna linje mot Åkeshov.
Den går från Slussen 8:41och kommer till S:t Eriksplan 8:51.

Gå från S:t Eriksplan till Karlbergsvägen.

Tag buss 70 från Karlbergsvägen mot Frösundavik.

Den går från Karlbergsvägen 8:56.
Du är framme vid Torsplan cirka 8:58.

Trevlig resa!

Med cykeln tog det en kvart från dörr till dörr. Att promenera tog en timme. Men numera jobbar jag i Kista.

Ikväll vid åttatiden kom jag ut från Fridhemsplans t-banestation och såg förstås 4:an dra iväg. 19 minuter till nästa. 19 minuter! Kände mig dubbelt utfryst.

Killarna från jobbet som jag haft sällskap med på tunnelbana från Kista, gick också av vid Fridhemsplan, och hade precis sagt hejdå, med orden:

- Ta hand om dig, lova att ringa när som helst om det är nåt!

Det hade varit trevligare om de frågat om jag ville med och ta en öl, eftersom det var därför dom gick av vid Fridhemsplan, förstod jag. Men jag ville inte tränga mig på.

- Oj, går ni också av här, vart ska ni?
- Hm, just det ja, vi ska ta en öl. Vill du med eller?
- Ja, det vill jag gärna.
- Kul.

- Ska ni ta en öl?
- Just det, sorry, vi trodde inte du ville...

- Är det nån som har lust att gå och ta en öl?
- Nä, inte ikväll, Vi ska hem... (fast en jätteomväg)...

Jag borde förstå att det är jobbigt med typer som jag, som mist en anhörig. Borde förstå att de inte frågar. Det var nog bara omtanke. Eller annars var det nåt annat än det vanliga som gällde just den här onsdagen. Till exempel en mansträff. Fru-fritt. Tjejkollegefritt.

Jag är väl feg och för känslig. Skulle kunnat utmana lite. Men jag var rädd för att få höra nåt svepskäl.

Men det känns. Som att man inte bör vara med i det sociala livet längre. Man kan sabba stämningen. Förresten var jag kanske inte speciellt omtyckt eller välkommen ens innan.

Trist att tänka så.
Trist om det verkligen är så att de tycker att jag helt enkelt är trist. Tyst, ensamt och trist.
Jag får skriva, men ska vara tyst därute. "Gå och prata med nån", säger folk innan jag ens öppnat käften. Yes. Jobba på, inte säga för mycket. Bli torr som fnöske. Hålla mig inlåst och vänta på begravning i tre veckor till. Jag står inte ut!

Jag saknar mitt liv. Måste försöka återkskapa det. Jag måste inse att det här inte är ett akut undantagstillstånd, utan att det är just härifrån jag måste ta mig vidare nånstans, och inte bara i fantasin.

Tiden går - bra grepp i Kalla fakta

Bra och grepp av Kalla Fakta på TV4 att pricka in timme för timme, dag för dag, hur svenska myndigheter underlät att agerade efter flodvågskatastrofen, trots alla nyhetsrapportering, vittnesmål och erbjudanden om insatser. För jävligt alltihop.

Såpig och sorglig söndag

Inget val. Snö och blåst. Vi tittar ut över parken där snön yrar omkring. Vi suckar, men varken dottern eller jag klarar av att gå ut. Det går inte. Vintern verkar aldrig ta slut. Det finns inga bra kläder mot dysterväder. Håglös framför dokusåparepriserna.

12.25 Dawson creek
13.20 Club Goa (R)
14.15 Club Goa (R)
15.15 Film: Dance with me (rent outhärdlig film...)
15.45 Paradise Hotel (R)
18.15 Mohammeds taxi
18.55 Stackars lilla rika flicka
19.25 Stilpoliserna
20.00 Håriga kvinnor
21.00 Big Brother live
22.55 Club Goa (R)

Femman v. 6: Om flygande

1. När och vart flög du senast?
Flög hem från London med Ryanair i slutet av augusti.

2. Vilket ögonblick föredrar du; start eller landning? Varför?
Starten är häftig, det är sån kraft. Landa är ruggigt, speciellt i dåligt väder och när man vet att det är kort och skumpig landningsbana.

3. Längst bak, mitten eller fram? Fönstret, mitten eller vid gången? Varför?
Förnuftet brukar ta över vid incheckningen när jag flyger själv och jag ber om plats vid gången. Kan sälla sova på resor, och sitter man inklämd vid fönstret måste man störa sovande och blir ibland inklämd innanför riktiga bjässar till medpassagerare.
Den bästa flighten var till Heraklion en gång. Bästa fönsterplatsen, ingen bredvid. Start i lite före soluppgång från Stockholm, vackert och klart väder hela resan och riktig låg flygning i gryningen över grekiska övärlden. Landade kl 9 på morgonen på Kreta.

4. Är du/har du någongång varit flygrädd?
Fyra timmar storm över Atlanten. Man hann tänka igenom ett och annat. Avstår gärna att åka med gamla rassliga jumbojettar...

5. Vart ska/vill du flyga härnäst?
Över Atlanten till Västindien eller Cancun i Mexico, men vill inte mellanlanda i Miami. Kollar Martinair som charterflyger från Amsterdam.

Blodfylld doja klockan fyra

Tänk dig att du tar av dig skorna när du kommer hem på natten.
Och sen strumporna. Märker då att tårna är blodiga.
Inget som gör ont. Någon annan tvättar av blodet. Inget sår. Ingen klämd nagel.
Ingenting. Kollar i skon. Blodigt, men inget vasst.
Konstigt.
--
Att vara morsa har sina sidor. Man får inget veta.

Musikbekännelse 1: Stefan Sundström

Har nog inte missat många av Stefan Sundströms spelningar i Stockholm. Tidiga vattenfestivaler, gamla Studion, Mosebacke, Kungsan, Tantogården... Senast på Berns i höstas. Gillar både Sundström och Berns skarpt. Kan langa upp lite fler bilder vid tillfälle.

Stefan Sundström på Berns, hösten 2004.

Andra bloggar om: musik, Stockholm, Stefan Sundström

Liten loop utan Jamaica

Satt ikväll en timme och pratade med en kille på hemväg från Ica, på närmsta puben. Träffade honom för en månad sen. Nu kom han fram och undrade hur det hade gått med den försvunna brodern. Han hade tittat efter mig och undrat. När jag fortsatte hemåt var han nog lättad. Det är tungt med såna som mig.

Han berättade att han inte hade nån aning om när han var född eller var. Personnumret hittades på när han kom hit till Sverige. De försökte bedöma åldern med röntgen. Hade hittats på gatan nånstans i Columbia och sen adopterats från ett barnhem i 5-årsåldern. Han mindes nästan ingenting från barndomen mer än djungel och dofter.

När jag kom hem förflyttades jag till Rio, som jag nämde i förra texten.
Och kom förstås att tänka på vädret. Sa de inte på nyheterna att det var översvämningar i Venezuela? Måste kolla upp det där. Man kan inte säga att våra nyhetsmedier direkt bevakar vad som händer i Central- och Sydamerika. X-et sa för två veckor sen att han kanske skulle åka vidare från Argentina till Guyana för att leta reda på sin pappa. Vad vet man? För dom som inte vet ligger Guyana söder om Venezuela och norr om Brasilien.

Precis norr om östra Venezuela ligger Trinidad & Tobago, där karnevalen avslutades för en knapp vecka sen. En halvtimme norrut (med flyg) har vi Barbados. Känns som en evighet har gått sen man partade på fiskmarknaden i Oistins med lokala surfare, och satt och diggade St Germain till solnedgången på Salt Ash. Fyra år sen.

Och så är det drömvädret här igen.

Itunes har valt att spela Stefan Sundström. Jan Banan och Margerite...

Dags att åka till Rio då...

Är lite lättpåverkad. Såg Musikbyrån på SVT om den brasilianske "baile funk"-musikern Mr Catra. Vips kan jag ställa om den (inte så) planerade resan till Jamaica för en tripp till Rio. Inte för att bli på smällen som nån kärlekskrank groupie precis, men ändå. En del av dragningen är den råa gatumusiken, gatufesterna. Den andra delen är bara svaghet för vackra platser.

Såg ni utsikten över Rio på natten? Däruppifrån bergen.
Jag romantiserar varken fattigdom, kriminalitet eller droger. Gillar helt enkelt musiken, släppa allt för händer, dans. Så enkelt är det.

Och vad jag gör, när jag kan, när jag inte sitter fast härhemma, är att resa. Till snälla turistplatser - i tryggt sällskap, till andra platser - själv. Det är ingen som följer med på senare resorna.

Jäkla style-sheets

Jag håller på och testa så att jag får en defaultfont som jag gillar som den är. Är väldigt irriterad över att jag inte klarar style-sheet-kodningen. Vill ändra artikel-fonten och även fonterna för text- och arkivlistning.
---
18:55
Nu har jag i alla fall ändrat standardfonten för bloggtexterna. Inte nöjd men lite bättre kanske. Så länge. Hoppas det är läsbart.

"Jag visste inte vad Phuket var"

DN idag: Tsunami okänt begrepp på UD

Har inte för avsikt att kommentera floden av nyheter och händelserna. Många andra, med mer tid att sätta sig in i olika frågor, gör det så mycket bättre och snabbare. Och det finns alltid nån eller några som på ett ypperligt sätt säger precis det man själv skulle ha sagt.

Så heder åt alla som seriöst granskar politiker och makthavare och inte ger sig. På dom bara!

Att chefen för Utrikesdepartementet själv måste besöka en ort för att veta att den finns är hårresande. Först när Freivalds själv åkte ner till Thailand och själv besökte Khao Lak förstod hon vad som hänt där.

Jag skulle nog ha uttryckt min reaktion som Lena Mellin på Aftonbladet: Din tid är över, Freivalds

Vi ser barn och deras drömmar

"...vi ser barn och deras drömmar..." säger den hesa kvinnan i Microsoftreklamen, samtidigt som vi ser lilla Amanda springa ensam upp och ner för trappor i skolan.
Som före detta barn, före detta elev, och senare morsa under minst lika lång och plågsam tid, har man upplevt både ett och annat i skolmiljöerna. Det som är så äckligt med reklamen är påståendet "deras drömmar". Som om det vore barnets egen dröm att kämpa ensam år efter år i tron att man nån gång ska bli nåt, nåt tillräckligt bra.

Svar från balkongen?

Hoppade stolen hit? Den stod till vänster om bordet, långt utanför bild.

Dras inte till det ockulta, men har grubblat lite. Hur kunde brorsan falla så illa? Hur kunde han falla över ett så högt trappräcke? Inte ens en asfull person skulle kunna trilla över av misstag, och ett självvalt hopp från en så låg höjd skulle knappast ha dödlig utgång. Så polisen har utrett i fyra veckor. Själv lägger man pussel av de små bitar man har.

Oberverade idag att en av balkongstolarna hade flyttat sig en meter. Från att ha stått normalt, med stolsryggen mot husväggen i vintervila, till att ligga vält med ryggen i balkonggolvet. Ingen har varit så långt ut på balkongen. När fönstret och balkongdörren flög upp i förrgår natt kändes det lite ruggigt. Speciellt som det var vindstilla. Frös, tog ett bad. Och där i badrummet kom kom en låt i huvudet. Det var Ted Gärdestads Oh, vilken härlig dag. Och jag kollade texten (som jag förkortar här):

lalalalalalala...

åh såg du mig?
såg du vem det var?

jag hade satt mig ner
när du tog av dig dina kläder
åååå vilken härlig dag

fick syn på svalorna
de kunde lova vackert väder
åååå vilken härlig dag

åh såg du mig?
såg du att det var jag?

(I efterhand är känslan lite av "allt ok med mig, hopp om vår, satt där, såg dig, såg du mig? Och senare, ihop med stolen: "Fattar du nu hur jag föll?" Kanske som när man faller i sömn och handlöst faller bakåt. Det är när man vaknar i fallet som är läskigt, eller hur!)

Elva centimeter i zenit

Mitt på dan. Bländande sol i zenit. Från min datorhorisont står den hela elva centimeter över trädtopparna i Tantolunden. En dag man kanske vaknar sent och ser lägenheten i ett nytt prövande ljus: Dammets. En dag man vill ut, men kan fastna inne med städning.

Läskigt... eller?

Tänkte precis skriva något om att det nu snart var fyra veckor sen brorsan dog, då plötsligt mitt spärrade fönster och balkongdörren i rummet bredvid flög upp på vid gavel samtidigt. Ljusslingan därute på balkongen rör sig knappt nånting, så det verkar inte blåsa. Såg att fönsterspärren gick sönder från trycket. Påhälsning kanske?
Vet inte vad jag tror, men man har definitivt sett för många skräckfilmer och rysare. Och upplevt ett och annat smått oförklarligt.
När jag var i 14-årsåldern hade jag vid några tillfällen någon bredvid sängen. Men ingen var där. Några decimeter från örat hörde jag andetagen. Var ensam i rummet. Höll andan och hörde andningen i det tomma rummet tydligt. Trodde att det var en dröm, tills jag upplevde det igen.