Konstigt läge

För första gången på 100 år verkar det som att jag har semester.
Det är ju kul på sätt, speciellt som man inte ens hunnit fylla 55 och har 10 eller 30 år till pensionen. Iscensättningen skev.
De flesta mår bra att något bra att göra som de gillar. Genom alla år, från dagis till hospis.

Nu är det inget åskmoln från jobbet som hänger över hela sommaren, och jag vet så väl att jag inte är av sån kaliber som kan passa in där ändå. Jag är kantig där de vill att man ska rulla, och jag rullar med hög fart och energisk iver där jag inte alls behövs.

Meddelade förra julen och nyåret, med allt skruvat firande för andras skull, och andras vanor, och  andras traditioner, att i år, 2012, är jag inte med på det. Att ladda upp i veckor för något som andra bara vill ha "avklarat" på en kväll är ett avslutat kapitel.

Många arbetsmyror anser att man antingen jobbar och sliter - eller är ledig och unnar sig någonting litet och njuter.

Så har det aldrig varit för mig. Jag vill göra saker ordentligt och i min egen takt, men vill sällan ha bråttom eller börja för tidigt.

Självt är bästa sämst

Man kastas mellan ytterligheter och ypperligheter.

Det finns många väldigt perfekta personer i min påträngande vardag, varje dag, alla shopoholickar som med jagad blick jagar förnyelse av själv och sina hem, i västermalmsgallerian, i ringen, på drottninggatan.

Shoppade loss på fem gardinlängder på hemväg från "jobbet". Plommonfärgade och tunna, kanske för kalla. Vet exakt vilken färg jag söker för att värma upp inljuset härhemma. De kritvita trista himlarna i väntan på trädens grönska är deprimerande.

En iakttagelse är också vilka mängder nypensionärer som verkar leva livets glada dagar på eftermiddagarna. De skrockar omkring i flock och fikar och äter och dricker, efter kulturella aktiviteter på stan. De är givetvis fortfarande rediga människor och duktiga. De lever i par och umgås i par och har så bestämda vanor att de inte behöver mobiltelefoner och såntdär, utom i nödfall. Man har tid att läsa både dagstidningen och någon bok i veckan.

De promenerar, sköter sina trädgårdar, vårdar bilen och båten, åker till sommarstugan, har hund eller katt och vuxna barn och barnbarn, som flyttat till egna lägenheter i andra städer, utan att de själva måste ge upp hus och hem, tvärtom. De kan ha två sommarställen också. Och alla ser likadana ut och har ordentlig jacka och ryggsäck på unisexvis. Enda skillnaden i kroppshyddor och look är damernas välkammade blonda pager.

Det verkar som det är enda generationen som aldrig behövt åma och kråma sig för att lyckas få jobb och göra karriär, och inte behövt vara utbildade, ha studielån, eller ens behövt vara smarta. Det krävdes inte för de att de skulle kunna testa sig fram, och sen sätta standarden och sen sätta reglerna. Min generation skulle misslyckas katastrofalt med att bli likadana. Kanske anpassade, men inte lika rediga och inte lika täta heller.

Men det var nåt annat jag egentligen tänkte på. Släpper bara iväg den här gamla posten från före grönskan.

April

April Originally uploaded by Coola morsan

April

Gå hem nu

kombon av beting med tidrapportering av effektiv tid, och helt oflexibla arbetstider ett moment 22.

Gå hem går inte hem, hos mig

Blir bara arg.

Fegar ur

På fejan skrev jag häromdan att jag är skrivsugen, kanske börja med en riktig story. Att bara skriva av sig reder ingen soppa.

Självklart ska jag inte skriva en bok om mig själv, för den storyn lever jag i så att det räcker, och är trött på. Jag är något på spåren för att ringa in en problematik, som inte är min personliga.

Jag har all rätt att skriva om mig själv och vad jag tycker, eller skriva fiction om jag så vill, men det förbryllar mig hur jag tystnat och fegat ur på jobbet och privat.

Alltför tydligt har jag förstått att man inte få vara som jag på ett jobb, men att man är önskvärd i andra sammanhang, och inte märks alls för det mesta. Men jag märker kanske desto mer.. i alla fall hör jag mer än jag behöver.

Untitled Originally uploaded by Coola morsan

Det lustiga med bilden är att det ser ut som att jag hoppat ur mig och tar bilden några steg bakom mig själv. Sånt som händer på mondaybarkryssning.

MondayBar-kryssning 15-17 mar, 20-årsjubileum

Smälter kryssen och vilar musklerna. Techno är terapi. In med det och ut med tankar och ältande. När det byggs upp och sen kommer det man önskar.
Kryssen började inte med att jag fick sitta och chilla med en tidning och en öl i terminalen och se folk anlända. Jag har löjligt små marginaler. Passagerarna hade börjat gå på och jag fick veta att min hyttplats var avbokad, den fanns inte i systemet. Men betald var den. Det ordnar sig nog sa han. Fick ett boardingkort och hoppades få ha en hytt i fred. Oavsett var.
Och så blev det. Sämsta hytterna nere vid bildäck, men så skönt att ha egen hytt.
Promenerade på promenaddäck och slog mig i slang med ett gäng tatuerade killar, som givetvis kände bekanta till mig, ävenså en kille jag delat hytt med den kryssen då jag sov 2 st 13-timmarspass och aldrig såg rumskompisen, som kanske sov när jag var ute.

 

Uppvärmningssession inför kväll 2.

Bara inse

Att jag alltid gillat att slippa gå upp, slippa frysa,  slippa bli blöt innan man vaknar eller hitta en slags strumpa i nåt dunkelt före detta rum.

Dag Vag-bilder på coolamorsan

Har lagt upp en del Dag Vag-bilder på flickr nu, ett set från vad verkar vara 1978.

Jag var 20 år.

Glad att Per märkte mig. Andra från den tiden känner över huvud taget inte igen mig än och hälsar inte.

Hade kunnat bli en utmärkt undercoverfotograf..

Har hittat 251 negativkartor från de där åren. De där bilderna motsvarar 2 av dem.

http://www.flickr.com/photos/coolamorsan/sets/72157629386420599/

Pers begravning är på tisdag.

Liv, lust och ständigt denna död

Whitney Houston hittas medvetslös på hotell i Berverly Hills och avlider i en ålder på bara 48. Hon hedras världen över som den megaartist hon var, men som redan för många år sen varit i utförsbacken på grund av droger.

Den hets vi människor utsätts för drabbar uppenbart en del stora artister mest, med förkortade liv. Vi har ännu inte slutat prata om Michael Jackson och Amy Winehouse.

Den ångest som driver fram till drogerna, och det lidande sen drogerna skapar är en dödsdans som går olika snabbt. Antar jag. Det är som att man har en ojämliktfördelad ranson av livstoppar och dalar och inte samma möjligheter att hantera det, oavsett hur mycket pengar man har.

Jag funderar på leva-här-och-nu och vad-händer-sen-då-frågorna varje dag. Lever mitt uppe i ångestlandskap.

Det räcker ju inte att vara enormt bra, göra några fantastiska uppträdanden eller filmer. Man ska exponeras i medier, granskas, tjänas pengar på. Och vara evigt ung och vacker. Och smart, och följsam, men ändå otroligt unik.

Även om Whitney inte brutits ned av hårt drog- och läkemedelsanvändande, så åldras alla, all träning och krämer till trots, och hånet mot kvinnor som blir äldre är kompakt. Även oss vanliga mittemellanmänniskor som försöker ha något värde i våra egna futtiga liv, där vi enbart har till uppgift att vara grådaskig och tjänstvillig arbetskraft som nån jävla naturresurs.

Vi har ju en tradition av att vad som krävs för att få en människa att gå behöver inte vara mer än en kopp soppa eller en sup per dag för att rulla vidare, åtminstone på sparlåga.

Andra bloggar om Whitney Houston, musik, liv och död

bara ledsen

kommer en gång i timmen ungefär, alltihop, fast också extremt förkyld och ögonen rinner av sig själva..
Det är lättare att låta sig bli kränkt, än att kränka själv och rasa fram med egen fana.
Fattar det inte, dra, gör vad du vill, säger folk, och fattar inte att jag behöver vara hemma någonstans också. Även jag. Även andra.

Sen fick jag sällskap av Å. Så pratade vi lite av våra tråkigheter, med kommande begravningar, vintern, mammabelägenheterna.
Å verkar inte längre tycka att Buenos Aires verkar vara realistiskt.

Mina klipp på Youtube

Här ligger efter lite om och men mina videoklipp på You Tube, Coola morsans videor.
Har lagt upp några Dag Vag-klipp, men söker man på Dag Vag på Youtube så hittas de inte.
Livet är skört.
Borde lägga upp bilder och klipp efter hand. Inte tänka mig det som ett projekt jag ska få tid med sen.
Man ska inte vänta med att hålla kontakten heller.

extremt kallt i öst

Man vet hur jäkla kallt det är om man till exempel har +10 grader inomhus eller i festivaltältet.. så jävla äckligt svinkallt när fukten  börjar drypa. Men i dåliga hus, eller än värre, uteboende i -20 eller -30+..
att vi och andra västländer har hemlösa, utan tak över huvud och värme är en skam, oavsett varifrån folk kommer, det är långt under lägsta godtagbara standard. Ha någonstans att bo är basic.
Här just nu -13.

Dag Vags spelning på Akkurat december 2011

En person som var på det som skulle bli Dag Vags sista spelning lägger nu upp sina klipp på YouTube. Bra med folk som orkar hålla i kameran eller mobilen så länge..

Jag kommer att lägga upp mina klipp från Blidösund i somras, men först när jag får lite koll på hur nya YouTube funkar. Coola morsan heter jag där med. Liksom på flickr.

Nåt ska man ju heta.

Jonna Red

70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-bilder, 01-bilder, 02-bilder, och sen börjar de rent digitala bildfoldrarna till och med 08. Lite lättad över att hitta en av de små externa smådiskarna i alla fall.

Svetten sprutar

Svetten sprutar: min tid som duktig på diverse filhantering är slut, mitt tålamod..

Jag har en del unika bilder, och försöker lagra dem säkert, ska flytta dem, backupa allt från 2003 och framåt, men de kopieras till ett annat ställe, filer kraschar, hårddiskar går sönder, datorer likaså, och filhanteraren känner inte av om man har exakta kopior av samma fil, eller om det är olika filer men samma namn. Och ibland får man samma fil men en timme diff på när de skapades.

Började systematiskt säkerhetskopiera allt till en jättehårddisk förra våren, men det är den hårddisken som pajat och jag försöker nu hitta det som räddas kan och kopiera till ny disk.

Så tråkigt. Men stressande att ha jobbat med bilder hela sitt liv och inte kunna göra något av dem.

Förresten har jag ny kamera. Igen. Billig, kompakt. Kanske ok, kanske inte.
Det spelar ju ingen roll om man inte använder bilderna.

Men dottern tycker jag ska fortsätta ta bilder - om jag tycker att det är kul. Ja, jag gillar att fota. Det är ett sätt att se på saker. Man koncentrerar sig på upplevelsen och stänger av bruset.

Försöka googla på det

Det är det man ska, googla på det, innan man frågar en människa.
Ska fråga google vad de gjort med med googlekonto som slagits ihop med mitt YouTube-konto, och helt obegripligt vad det är för "kanaler" man ska skapa. Jag vill bara lägga upp lite videoklipp.

Fortsätter med min sega filhantering för att rädda bilder och videoklipp.

7 år och några dar

23 januari 2005 skrev jag första texten på den här bloggen. Tio dagar efter brorsans död.

Höll på att spricka. Coolamorsan var självklart inte nåt jag tyckte att jag var.

Hela tiden tror jag att det ska vara en ände på de sju svåra åren.
Det svåra bara är. Det bara växlar och drabbar bara lite olika.

Konsten är att ta vara på när det är härligt och bra, utan att vilja ha det hela tiden.

Tiden verkar i alla fall fortsätta ett tag till.

Per och Stig Vig ur tiden

Per, mer känd som Dag Vags sångare Stig Vig, har dött. Igår (26 januari) konkurrerade nyheten om Stig Vigs död med det rekordsnabba val av ny sosse-ledare efter Juholt.

I onsdags kväll fick jag den tråkiga nyheten på facebook, släppte räkningarna, hade en vakarnatt, och var tungt trött igår på jobbet.
Lika lite som det hjälpte att springa som en galning i snön efter beskedet om att brorsan hittats död, lika lite hjälper det att hänga uppe och vara vaken en hel natt, mer än att man försöker göra vad man kan.
Men alltid för sent.

Man behöver prata, men pratar om fel saker, med fel personer ibland.
Vilket jag gjorde. Exakt så. Igår på jobbet.

Många stod Per närmre, i familjen, i närmsta musikfamiljen, och i branchen och bland fansen fanns många bekanta, som alla har sin relation. Och man kan inte lägga sig i andras relationer hur som helst.

Lider i tysthet med L, vet hur det är att förlora sin bror, lider med hans son på väg till Stockholm långt bortifrån. Man översätter till sig själv och tänker hur det skulle kännas för min son att förlora mig. Eller jag honom eller min dotter. En stor del av min barndom försvann med lillebrorsan, och en del av min tidigare frigörelse från en jobbig tid är Pers förtjänst.
Känns som Per och jag hade en tyst deal, tror jag. Vi var kanske varken tajmade eller lätta att umgås med på tu man hand - alltså jag är svår att ha med att göra - och hamnade ändå i förhållanden, eller vad man ska kalla det.

Under de åren inget hörde om Dag Vag vet jag jag att han proddade och jobbade med teater. Konstigt. 2005, då var bloggarna få, och som vi slitit med att koda html för de första hemsidorna 10 år tidigare.

Respekten att kunna anförtro och sen inte bli utlämnad, den hade han. Jag tror jag berättat precis allt jag är, eller var, för honom under en period, och inget släppte han vidare på något sätt vidare.  Han lärde mig nätet innan internet ens fanns och bjöd in till de härliga bbs:ernas värld och räddade mig från isoleringen.

Jag är ingen kalenderbitare, men bannar mig ändå för att inte ha uppfattat att det var spelning på Akkurat i december.
Så sista gången vi sågs var när jag fick ynnesten att sitta med back stage med bandet efter spelningen på Fasching och ta en öl. Det var den 1 oktober i förra året.

Försöker tänka att relationer är allas vår business. Jag har aldrig försökt tränga mig på, och tänker ändå dagligen på hur otroligt ointresserade speciellt alla kollegor är av mig. Det blir lätt att tro att man är bortglömd, men glömmer att andra upplever att man inte bryr sig.

Fast man gör det.
Man måste tänka på att göra bättre val av vilka man försöker vara mer med, och vilka mindre.