Inte spanare

Skrev att jag skulle bli spanare.
Det stämmer ju inte.
Jag är deltagare, inte iakttagare. Eller så jag skulle vilja.

Det är många iakttagare här i stan. Folk glor eller låtsas att man inte finns. Stockholms signum.

Fast man är vuxen blir man granskad från topp till tå. Man ska ha alibi. Ha ett program. Alltid ha sällskap. Stå på listan. Ha ett ärende.

Känner otrolig Stockholmspress. De är små enklaver överallt. Det är mycket mycket internt allting.
Vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att efter de här fyra veckorna "semester", så är det slut på det roliga. Då ska jag pressas in igen.

Det blir såhär när man först går åt sidan för mycket och låter folk som vill fram och höras och synas ta sina platser. Sen har man ingenstans ens att stå, man får glida omkring och vara på väg. Skulle behöva få arbeta med nåt skapande, eget skapande, med eget lugn, utan taktpinnar från den svenska hysterin kring allt, vad det än är.

Jag kan inte skriva sånt här på facebook, förstås.

Ibland undrar jag om det finns folk som är slags soulmates nånstans, som gillar att umgås och diskutera och upptäcka saker utan att klänga på varandra hela tiden. Blir galen på det. Men det är antingen eller som gäller.

Frihet

Det enda jag nånsin önskat mer av är vanlig jävla frihet. Att få röra mig fritt, få bestämma tider någorlunda själv och sova när jag är trött.

För varje år, varje månad, får jag mindre och mindre frihet, och allt mer av myndighetsinblandning. Allt är vänt ut och in, inget privatliv kvar över huvud taget.

Nu ska man behöva lära sig socialrättsjuridik också.

Tycker dottern ska utbilda sig till jurist.

Själv ska jag bli spanare.

Utsläppt stalker

Att förfölja och trakassera någon är visst ett "litet" brott. Tänker på alla dom som tvingas byta ort, byta namn och identitet. Sjukt. Men vi lär oss sjuka beteenden tidigt, där vi hänger upp allt på en enda annan individ. Så länge det är ömsesidigt är det kanske vackert, men annars bara elände om en av personerna till exempel inte kan acceptera en brytning.

Har träffat den här killen, som inte får ur sig ett ord, men som det väller ord ur från gömslen. Säkert uppfattad som lugn och snäll, en sån som inte kan göra en fluga förnär, men som använder all sin tid vid dator och mobil för att tränga sig in och på och hota och förlåta, hota och förlåta och vilja träffas igen.

Polisdag

Suttit en halvtimme i polisbil. Dotterns stalker tagen på bar gärning. Försöker hoppas att han inte släpps ut nu inatt.

Syndication error till facebook

Ser att sidan inte länkar upp de senaste facebookstatusraderna längre.

Det har säkert inte med google+ att göra, men jag var tvungen att ändra alla password pga mobilstöld nyligen.

Hela det här ihopsynkande med googlekonton och andra tjänster på nätet gör mig nervös, samtidigt som det troligen förenklar för en själv att ha sitt material på nätet eftersom vanliga anteckningsböcker försvinner, kameror och minneskort blir stulna, och hårddiskar krashar.

Egentligen är andra så ointresserade av vem man är, vad man skriver och publicerar, men man vill ha koll på sina egna subjektiva flöden och ta del av delar av andras, men inte allt.

Sa idag till några polare att nu är det nu får vara slut på självcensurerandet. Det verkar som att man måste uppnå en viss egen status av outstanding käckhet för att få skriva vad man vill oxh höra till egenföretagare eller journalister med uppdrag att ifrågasätta. Därifrån jag kommer får vissa prata, andra ska hålla käft. Det gör mig nervös att ha så många icke-lojala kontakter på jobbet på min facebook. Det är ett dilemma.

- Skriv en privat och lösenordsskyddad blogg då, så en person.

Jag vill än en gång berätta att jag, som många andra, inte alls tycker om att vara hemlig, okänd, tillintetgjord, undanstoppad, byrålådad och så vidare, och därför mycket hellre skriver på min blogg eller facebook, för det förhindrar också mig själv från alltför mycket blaj och ältande och detaljer. Man koncentrerar sig och det är också roligare att bli läst av några få än ingen alls.

Så återigen. Det här är en feg men ändå helt privat och subjektiv blogg, som inte har med mig som anställd på jobbet att göra. Har inte mandat för att vara mig i jobbets namn längre och när jag hade det fick jag inte använda mitt namn, med konsekvens att det inte gick att närma sig nätverk på nätet, där ingen visste ens rätta namn, där man borde varit sig själv.

Men nu är den tiden förbi.

House under tak

Det kommer droppe regn nu så jag skyddar mig under bouletaket i rålis. Och hamnar direkt vid högtalaren hos Dj:en. Jag som missar roskilde får nöja mig såhär. Har tjoat om att köpa biljettköp i alla kanaler.

Inte alls negativ bara besatt

Det är bara som det låter. Väldigt nego. Negotarian.

Dottern har en stalker som förvarnat om dåd ikväll. Och själv är jag är socialt utmattad men bored out samtidigt, och tycker att jag antingen träffar folk som bara tiger och samlar på hög, eller som tjatar om samma hemligheter om och om. Som en i övrigt bra person som fått mitt jäkla uliv på hjärnan, eller nåt liknande, så att jag inte kan träffa andra bekanta.

Besatthet. Inte min utan andras.

Tegelsten på sten bredvid sten.

Cyklade genom rålis och engångsgrillsfolket, såg baksidan av en parkteaterföreställning och hörde alla applåderna när själva kulissen föll till marken. Fotade och pratade lite med andra hojhyrare som letade plats att ställa av cyklar.

Tänkte på att mitt mobila cykelfotande är ett sätt att hålla deppet stången. Håglösade lite. Orkade jag tjejpicknick. Nej. Bestämde mig för bekantingar, trots att vissa tenderar att spåra in på samma teman, men man får använda sin list.

Snackade med P, J, P, B och A i hörnan. N hade aldrig hört P skratta så mycket och allt var nog A:s förtjänst.

Tog snabbt taxi hem och loggade in på fejan och såg att dottern var i slags psykopatfara igen. Stalkern kan vara i Stockholm. Mail tyder på att han rest från Köpenhamn. Mycket obehagligt. Hon gjorde slut med honom förra sommaren, men han verkar inte kunna acceptera det.

Nu 5.30 försöker jag sova efter några timmars snack i telefon med dotter och x-make.

Där borta ligger slussen

I stockholm har jag ofta känslan att vara På fel ställe. Var är lilla färjan mellan rålis/smedis och långholmen/hornstull? Måste alla klänga i klump? Nej, jag orkar inte picknick och lyssna på samma rövarhistorier en gång till. Jag kan vara publik och bisittare öm det fanns mening med det eller ens var roligt. Helst skulle jag åka iväg redan ikväll. Tydligen måste man hyra en motoranka för att ta sig över fjärden..

Natt härom

Härom natten härifrån.

Gryningen

Städa tycker man inte om

Det regnade lite idag på förmiddagen, så föreningen bestämde enhälligt att skjuta upp den årliga vårstädningen. Den som vill kan ju göra nåt. Och annars kan man göra nåt, när man vill.

Vi röstade om huruvida vi ska låta bygga ett trädäck för utemöbler där det är soligast på eftermiddagarna. 8 röster mot 4.

Jag föreslog anslagstavla i portarna, ingen förstod varför, och att man kan fundera på att bygga gemensam takterass om ändå taken ska fixas, och vi kom överens om att kolla upp sort och leverantör av markiser på balkongerna högst upp, för den som vill bekosta en sån över sin balkong.

Resten av förslagen är de inte mogna för.. Äsch, så är det väl inte, men jag tycker inte att man ska behöva ha 12 stegar, 24 sågar, 12 borrmaskiner med mera i ett litet hus som vårt. Jag kan donera alla sällansaker jag har - och det är inte lite grejer alltså, om det bara kan förvaras i gemensamt utrymme nånstans.

Utflyttningslägenhet

Hörde just ett par i min ålder prata om att de skaffat, alltså köpt, en utflyttningslägenhet till barnen, som de själva ska flytta in i när barnen skaffat eget boende. Ena barnet har bott där ett tag, flyttar ut med sambo och barn, och det yngsta barnet flyttar in. Själva bor de kvar på Södermalm.

Det är liksom lite olika vad man har råd med även om man inte sitter i sjön.

Så många mammor bekostar nu vuxna barns boende på olika sätt, till exempel behåller en alldeles för stor och dyr lägenhet, som jag gjorde, eller hyr något åt barnen i andra hand, eller bekostar studieboende på andra orter och så vidare.

Att plugga på annan ort är säkert vägen ut för glesbygds- eller småstadsungdomar, men stockholmsungarna vill ofta inte flytta från Stockholm till orter där det definitivt inte finns några jobb, om än bostäder.

Tänkte hur det skulle förenkla för ett tjog morsor man känner att hyra en stor lägenhet ihop och låta ungarna bo ihop där, i varsitt rum, och att vi istället för att slita och släpa var och en istället anställa en bodyguard/kock/städare, eller åtminstone en städhjälp en gång i veckan, som alla ungarna kommer att tvingas städa för att kunna släppa in. Tänk alla år varje dag varje förälder använder till att hålla sina ungdomshushåll på någorlunda sanitär nivå och fylla kylskåpen.

Det är så typiskt oss att vi mörkar eller skjuter upp problemen och löser dem kasst som fan, var och en för sig, med mycket möda och stort besvär.

Alla ska ska lösa sitt livspussel själva.

Föreslog när sonen var bebis mitt i kargaste vintern att granntjejen med jämnårig bebis i dörren brevid kunde samarbete lite: Till exempel köpa mjölk och sånt åt varandra, så att man inte båda alltid behövde bylta på och packa in bebis och gå ut med barnvagn i kylan, om man nu bara behövde lite mjölk från närbutiken och springa ner och boka tvättstugetid och sånt.

- Du kan väl kontakta mödravårdcentralen och gå på mammagrupp och du behöver prata med nån, sa hon. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, jag klarar det här mycket bra själv.

Men det var inte precis det jag föreslog, utan att man kunde teama lite med det praktiska.

Solskydd

tisdags- och onsdagsskydd

Inte skylla på orsak

En person sa att "man inte kan skylla på sköldkörteln om man har problem. Det problemet har ju var och varannan människa".

Vad jag vet är det många som drabbas och många som efter mångåriga problem äntligen börjar få bukt med depressionsliknande tillstånd, som bara blir värre av så kallade lyckopiller.

Några kvällar tidigare berättade en kille, en vuxen man, att han drabbades av helt obefogade depressioner och trötthet och viktminskningar för 10 år sen och efter sedvanliga antidepressivpillersbehandlingar (som tar många månader innan de kanske verkar) så blev läget bara värre. För 10 år sen konstaterades giftsstruma.

Det gör mig otroligt ledsen att någon i min närhet faktiskt blivit felbehandlad och psykologiserad som i åratal och trots att sköldkörtelproblem konstaterades för 6-7 år sen fortfarande behandlas (och också själv tycker) att att hon får skylla sig själv för att inte ha orkat, när hon nu inte kunde eftersom hon låg sjuk och apatisk med ständigt ont i magen, ont i huvudet och vikt som skenade åt endera hållet.

Det är mycket troligt att det är brist på sol och ljus på vinterhalvåret som bidrar.

Och om man nu får problem med sköldkörteln betyder det inte att man kan ha andra problem också. Här är det alltid att det ena utesluter det andra. Det kan vara både och, och nyperfektionismen här liknar ren fascism.

Morsig

Försöker få någon eller några andra i familjen eller släkten att säga till mig:

- åk iväg på semester du, det är du värd, oroa dig inte, vi sköter saker hemma, stäng av mobilen.

När jag ändå åkte iväg, förr, så var det först bara lite risky, man kunde förlora hyreskontraktet med ungdomarna hemma, men de senaste åren känns eventuella resor iväg nånstans mer som rysk roulette.

Ser att det finns en sista-minuten-flight till Palermo 7 nätter för 699:-. Skulle kanske vara lämpligt. Ingen backup finns på hemmaplan.

SL-skit

Mobbad Hornsgata. Inte en enda tunnelbanestation ligger direkt vid Hornsgatan och ingen busslinje följer hela gatan från Hornstull till Slussen och tillbaka.

23.45 gick jag ner vid Mariatorgets t-bana, tänkte åka till Slussen för att hinns med 23.57-tåget på linje 17.
På skyltarna snurrade: Mörby Centrum 23 minuter. 23 minuter till nästa mot Slussen! Sjukt.
Fick alltså gå till Götgatan och missade tåget, fick istället ta 00.12.

Turtätheten på tunnelbanan måste ha halverats. Storstad. Visst.

Tack och nej

Idag har jobbet kundfest.

Jag är sjukskriven och det passar sig inte att frottera med kunder eller svara på frågor från kollegor och x-kollegor.

Speciellt inte som jag faktiskt tycker om att prata med folk och festa, men inte klarar revanschfesteriet där man går från 0-100 på en häva-vin-middag, sen klättra på stolarna och hysteriskt släppa loss med klackarna i taket i 2 timmar till evergreenpop, och sen i bästa fall åka hem och prata strunt, men än värre: hamna på någon företagsintern- eller extern efterfest där nån elak jävel dessutom spelar in folk som går över gränsen och sparar som trumfkort i sina mobiler.

Usch. Usch usch usch.

Kan vara glad att jag inte var med över huvud taget. Men är inte speciellt glad ändå.

Den mossifierade somnar om

Det är kallt ljus, vit himmel med tråkiga stråk av grått, och de nyutslagna träden gör sig inte riktigt, inte utan sol och det varma ljuset.

Jag har skitont i händerna, fingrarna mest, och tänkte försöka somna om och kanske ha mer kraft senare.

Jag får bara inte prata för mycket. Jag behöver skriva mer istället för att tjafsa och blaja och säga saker som inte är genomtänkta.

Skulle kanske be nån doktor skriva ut petedin. Blev tvångsinjicerad med sånt när första barnet skulle födas.

- Vi kommer faktiskt inte hjälpa dig med det här annars, sa dom och hämtade sprutan, och sen kunde jag inte formera ett enda ord, tungan satt fast. Försökte ropa men fick inte ut ett enda ljud.

Jag kunde inte säga att jag hade precis lika ont som tidigare och desperat behövde dricka vatten. Inte ens H, som satt bredvid, märkte att jag ville kommunicera nåt.

Ett tyst och maktlöst paket blev jag. Och så himla behändig för barnmorskor och läkare. Ett helt gäng läkarkandidater kom in och kände med kalla okända fingrar inuti, jag kunde inte säga något om det heller eller värja mig.

I vanliga vardagen väljer säkert en del att vara tysta, och inte avslöja någonting, och det blir en slags omvänd maktutövning. Låta andra avslöja hur korkade de är och dra i snörena, och snurra sina karuseller varma, och helt slippa ta konsekvenser.

När jag under de senaste åren försökte eller började säga nåt på avdelningsmötena suckade min chef högt innan jag knappt hunnit börja säga nåt. Och bröt av, viftade bort. Och jag tystnade så småningom och blev utan inverkan på någonting. Jag fick inte bidra, fick inget säga.

- Det har jag aldrig sagt! skulle hon säga, om hon läste det här. - När skulle jag ha sagt det då? Va? Vilket datum?

Lite lustigt. Man kommer med en idé och får ett solklart avsnoppande:

- Och varför har du inte tänkt på det tidigare då?

Eller man kommer med ett förslag på någonting som man tycker behöver göras eller skulle kunna göras på ett annat sätt:

- Jaha, och varför har du inte gjort så tidigare då!! Om det är så bra. Va?!

Till slut orkar man inte uttrycka vare sig åsikter, idéer eller förslag. Med det inte sagt att mina idéer är speciellt bra eller originella. Jag hörde bara till de personer vars tänkar och idéer inte ska finnas med på nya kartor.

Folk är idioter

Hon tycker att det är dumt att jag kallar folk för idioter.

Det kan jag hålla med om, men det är en lat människas sätt att slippa vara specifik.

Att folk är idioter kan till exempel betyda att de är oifrågasättande konventionella, är besserwissriga kontrollfreaks som vill ha allt i sina egosystem, är lättlurade konsumtionsnissar, slaviska regelryttare eller allehanda smilfinkar och jönsar.

Ibland menar jag att de är elaka och uträknande.

Bland de värsta idioterna finns de som hittar nåt enkelt och hyfsat genomtänkt och sen gör det egensinnigt komplicerat, så att bara dom själva ska förstå bäst. Jobbade en tid för en kvinna som lät mycket intelligent och uppfattades skarp som en hök. Jag nickade och höll med och antecknade klokheterna.

När jag sen läste igenom anteckningarna förstod jag ingenting.

Ingenting av det hon sagt hängde egentligen ihop. Fick så höra att det inte bara var jag som inte förstod någonting och kände mig som en fullständig idiot. Det gick inte att förstå henne.

Med mig är det kanske så att jag generaliserar så jävla klumpigt att det inte går att förstå hur smart tänkt det är, eller hur jag tänkt eller känt.

Bara good guy som gör ont

Nu är jag, eller vi, i fängelset igen. Alla delar av det utom gallren. Jag äger lokaliteten, är fastighetsskötare, inhandlaren, leverantören, husan, vakten och sällskapet som försöker peppa. The good cop, the mother. Jag klarar inte av att bestämma avgörande saker för någon annans framtid, och proffsen tar inte sitt ansvar, utan hackar bara omkring i sina egna blindtarmar.