Kort och gott

Från långrandig till smårutig. Tidens melodi. Synd att Povel Ramel gått ur tiden.

Idag: Bekymrad, men piggare än jag trodde, trots att jag somnade först vid fem i morse. Tack väderleken.

På hemvägen provcyklade jag först en King (som är ett hopplock av restdelar från Crescent-Monark) på Kungsholmen. Sen åkte jag till cykelaffären vid Långholmsgatan där de fixade fram en "Trek 7.3 DISC" (med diskbromsar) som jag tog en Långholmsrunda med. Klarade Bergsundsgatebacken i ett litet nafs, och när kom till krönet hade de unga tjejerna, som stod vid rödljuset samtidigt som jag, bara lyckats ta sig 10 meter upp i backen med sina tunga cyklar.

8000 kostar den cykelglädjen kan jag berätta. Men provcykla kan man ju göra.

Andra bloggar om: cyklar, stockholm

Full och dum, kåt, besviken och arg

För några år sen satt vi bredvid varandra på högskoleprovet. Han såg risig ut, berättade att han inte sovit och inte hade nånstans att bo. Han hade blivit utslängd av sin tjej och tappat kontakten med barnen, men hade jobb. För massor av år sen jobbade vi på samma ställe. Han hade flickvän och bodde på Lidingö, och jag hade pojkvän. Vi var arbetspolare. Inte mer.

Igår kastade han sig över mig på en pub, som att jag nu, när han supit i 10 år, plötsligt skulle bli intresserad. Jag antar att man inte själv märker när gränsen är nådd, och hur folk runtomkring lider när snacket kantrar i överdränkta dunkelresonemang, som ingen förstår, och monologer aldrig tycks ta slut.

Vi tjejer hade gått ut för att se slutet av Sverige-Island-matchen och prata med varandra en stund och hälsa på andra polare, inte lyssna på någon drutt som bara vill prata om sig själv.

Jag skulle sagt som det var: att det var meningslöst att prata eftersom han var full, men jag skulle sagt det innan han spårade ur ordentligt. När jag kastade mig iväg hade han precis hällt i sig en starkäl till och grymtade om vad vi skulle kunna göra och hur mycket han hade att ge.

Visst.

Unga som gamla i röj

Kommer hem vid halv tolv efter en trevlig dag och kväll, som abrupt sabbades av en före detta kollega (från 79-80), som bröt sig in i vårt sällskap och i våra samtal och krävde uppmärksamhet, och surnade över att inte få tillräckligt lyssnande. Han ville prata med mig, han ville prata om sig, han ville prata kärlek till vissa människor (som mig till exempel) och sin hatkärlek till Sverige.

Han var full, stank, pratade grötigt, såg lodig ut. Syrran, M-väninnan och jag fick inte prata med varandra eller några polare ifred. Han bröt in. Han tafsade på mig, började snacka om att han hade så mycket kärlek att ge. Precis efter att tjejerna gått tyckte han att det var fritt fram, men just då snackade jag med U och vi bytte telefonnummer, och före detta kollegan började surna ordentligt och hällde i sig en öl till. Sen började han snacka om knulla.
Jag fick nog och drog utan att säga hejdå åt folk. - Jag skiter i om du vill, jag vill inte. Fatta.

Hemma tomt. Ungdomarna svarar inte på mobilerna. Ringer och ringer och ringer. Scenariorna seglar upp. Grillfest, ungdomröj, medborgarplatser, kajkanter, nattbad.. Jag känner bara suck. Försöker trycka ner ångesten, sätter mobilen på laddning och alarm. Måste upp och jobba imorgon. Måste sova.
Är det så här början av juni brukar vara.

6 juni ditt och datt

Hade helt glömt bort hur enormt mycket man måste packa för att gå på picnic. Det är ju mer än för en hel långhelg i Berlin..
Men i övrigt: Kan det vara bättre väder än så här?

Svaret är nej. Är det 26 grader varmt, svag bris och aningen soldisigt så är det helt enkelt perfekt.

Sitter och lapar

5 juni. De sista solreflexerna från fönstren på Söder mälarstrand studsar till fönsten högst upp på ett enda hus vid Norr mälarstrands östra del. Ska göra en soldyrkarguide till Stockholm, tror jag. Är ju alltid ute och jagar de bästa sensolsplatserna. Monteliusvägen är en pärla som räcker längre än till exempel Riddaholmskajen och Slussenhaken vid Kornhamnstorg. Dags att rulla vidare på min vita monark..

Mage att pösa utanför

Irriterad idag. Inte på nån, bara på brallorna. Mage som pöser utanför - ska det vara jag det?

Såg att var och varannan hade såna där magar, om än mycket större. Hur står man ut? Ser min egen tillväxt bara som nåt högst tillfälligt, som jag ska skrämma bort utan att banta. Man kan till exempel åka till Grekland, där det inte finns nåt att äta, och man uppgivet sitter och tuggar på solrosfrön och tvingar i sig en hörnbit moussaka eller pastitio, eller tuggar i sig en av raden av dessa torra och oinspirerat tillskurna greksallader.

Ska man få nåt gott ska man inte gå efter menyn. Man måste kunna grekiska. Man måste göra en deal med en utvald restaurang, att man reser själv och därför inte vill ha en HEL greksallad, och en HEL tallrik med 50 oliver, en HEL varmrätt med 20 flottiga potatisklyftor - utan en tallrik med lite av varje på. Lite sallad, lite potatis, lite fisk eller kött kanske och en klick tzatziki. Man kan bara inte vara tvungen att beställa mat för fyra bara för att man inte ha en familj att dela med. Nu blev jag greklandsirriterad också, märker jag.
Ungarna vet att den turistgrekiska köket gör mig rent gråtfärdig.

Ingen annan kan man i alla fall skylla för att man själv satt på sig för trånga jeans en varm dag. Klart att ens gamla tajta jeans inte rimligen kan passa när man gått upp 3,5 kg om man jag räknar från (min) idealvikt och 5,5 om man räknar från när jag slutade röka och vägde 2 kilo för lite och kunde snobba med att äta hur mycket som helst.

Frågan är vad man ska sluta med nu då?

Jag vet, men det är svårt: Tre skedar socker i kaffet och mitt ganska ringa chokladätande är nu i riskzonen, sen när vi ätit upp allt godis från kryssningen alltså.

Roskilde error i repris

Jaha, så är Roskilde slutsålt igen. Och biljettpriset på andrahandsmarknaden ligger på runt 4000 istället för 1800. Hur klantig får man (jag) bli? Var det inte precis såhär förra året också? Jag hade köpt flygstol, men missade att köpa festivalpass i tid. Sen orkade jag ändå inte med nånting eftersom jag var utarbetad.
Så nu ska här jagas biljett.

Kryssningsmuffar

Dans på soldäck, M/S Romantica.

Så är man då i land och tagit av sig dansmuffarna.. Det gäller att hålla vaderna varma på dansgolvet. Antar att det är för att man visar så mycket av kroppen att nånting måste få vara privat.

Bokningsläge

Även om jag är trött klarar jag av att boka en resa.
Nu har jag på listan:

- kryssning om jag hinner till båten

- midsommarhelg i Berlin (AirBerlin)

- enkel ut Stockholm-Köpenhamn 5 juli (Sterling)... Roskilde, tror jag verkligen på det?

- enkel hem Santorini-Stockholm (Apollo novair) 24 juli

- t/r London i slutet av augusti (Ryan air dit, Sterling hem)

Några bitar saknas. Till exempel hur jag tar mig från Köpenhamn till Ios utan att passera Aten. Nu ska jag försöka komma i säng utan att passera nån resesite.

Hos käftis

- Inget inget inget, men här måste vi titta närmre.. Ja, jag visste att en plomb gått sönder. Kan inte bita i dajm just där. Testar att slira omkring på potentiella bosättningar. Nära till tandläkaren, nära till allt faktiskt, utom träd.

Och tidningarna dimper ner

Tur att sommarnatten är så kort. Inte bara för att ljuset skrämmer bort de mest ljusskygga. Inte bara för att fyllan är färdigfylld av sig själv då och då och inte klarar mer.. - Där kom våra tidningar - ..Utan för att det nu känns lugnt och ändå finns hopp om 2 timmars sömn innan väckningen. Tur att jag inte fick några sömnpiller igår. Då hade jag somnat gott och kanske inte vaknat..

Är bara sömnlös torrboll utan rull

Bloggar mer när jag är piggare än nu. 2-3 förstörda nätter och dagar gör mig till en hasande torrboll. Känner inte för nåt, orkar inget. Vill bara sova. Längtar efter att få sova. Tänker att imorgon, när jag sovit, ska jag jobba bättre, jobba ikapp. Och så somnar jag inte ändå. Det är som törst. När det är 45 grader varmt tänker man bara på att få vatten.

Jag kan inte få sömnmedel för det finns andra som har blivit tablettberoende. Suck. Plattan nästa eller?

Jobbigt att andra slutar

Känns jobbigt när andra slutar blogga och till och med RADERAR sina bloggar.
Får man inte göra. Inte bra.
Bättre att lägga på hyllan ett tag och gå på semester.

Men, det är klart man FÅR göra vad man vill. Folk bränner sina dagböcker så att barnen eller eftervärlden absolut aldrig kommer få redan på någonting. Jag minns när gymnasiepolaren berättade att hon bränt sina dagböcker. Mycket i dom handlade om våra tre år i gymnasiet då vi klottrade i varandras böcker. Det kändes som hon brände upp också mig.

Besviken mor

Ringde min mor idag. Hon lät inte glad, bannade för att jag inte ringer oftare.

- Jag vill få veta hur ni har det minst en gång i veckan.
- Du kan väl ringa själv nån gång då, sa jag. Det är ju bara att ringa..
- Neej, jag ringer alltid fel, du håller alltid på å laga mat eller ska iväg eller..
- Är det inte bra att man säger att man har bråttom iväg om man nu har det, sa jag.
- Din syster ringer i alla fall en gång i veckan och din bror ringde alltid 2-3 gånger i veckan, och nu är han död och.. och ni är dom enda jag har.
- Ja men du har ju en massa vänner också.
- Det är bara familjen som är viktig, och ni hör aldrig av er..

- Hur mår du själv då, försökte jag bryta
- Ja det är dåligt. Och ni hör aldrig av er och..
- Det kanske är bättre att jag ringer när du är på bättre humör, frågade jag.
Då slängde hon på luren.

Jag, vuxna människan, får alltså fortfarande bannor och skäll av morsan. Hur kul är det att ringa till någon när det är som att gå på minfält. Berättar jag nåt ifrågasätter hon. Jag vågar inte ringa. Jag skjuter upp. Vill inte få skäll. Vill inte bli påmind om ungdomstiden. Jag attackerade inte då heller, jag försvarade mig.

Det var väl en ond cirkel där jag inte gjorde det bättre genom att antingen bråka tillbaka eller dra iväg. Alltid ute, alltid borta, aldrig med.

Mors dag.

Jag vet att hon haft det svårt och att hon anser att vi ska vara mer av familj, speciellt efter allt tråkigt som hänt.

Träffade mina egna barn som sa att jag var en jättebra morsa. Jag får väl leva med att vara en dålig dotter som alltid gjort sin mor besviken. Huvudsaken är att mina egna ungar tycker att jag är ok.

Bonusdag

Helt otroligt väder. Och söndag dessutom. Gratulerar.

Kanske dags att komma ut

..eller sticka iväg?

Nej, jag flyr inte, för jag gillar verkligen mitt hem och gillar det som är bra i stan. Hemmet är en favorit på Stockholmslistan.

Svaret på föregående post har jag skrivit ihop, men det blev så långt att jag måste stryka struntpratet och alla sidospår. Det blev inte så enkelt som känslan.

En slutsats är att jag inte är riktigt normal och att det beror på att jag är högerhänt + vänsterögd och lite hormonstörd i nåt gränsland där målet inte riktigt lockar, mer än på film.

Aftonbladet: Vänstertittare är smartast

Ensamt ensligt ödsligt

Jag blir självklart inte bjuden. Häromveckan blev fick jag gå på kalas för så många hade tackat nej. Jag bjöd in mig själv. Det var trevligt, men jag kände mig inte som festens populärarste gäst precis.

Jag skulle trivas som fisken i vattnet om jag fick gå på mer partyn och evenemang, och hade en större bekantskapskrets. Olika slags folk. Jag vill vara ute och röra mig och snacka med folk. Göra olika saker med olika personer. När jag istället går ut själv får man ta föraktet i dörren, blir ifrågasatt, får avsikter skrivna på näsan: Stackars singelbrud på jakt. Ha, lycka till du.. eller gubbar som flåsar och tror man är ett enkelt kap.

När jag nu själv ska fylla stort får jag antagligen hyra in statister om det ska bli nåt folk på festen eller lägga ned det hela.

Mitt problem är nog att jag inte är typen som bara vill umgås med en i taget. Man tycker att det ser ut som folk är många och gäng, men dom är 2 och 2. Överallt. X-väninnan ville umgås med mig, men bara vi två. Hon skulle bjuda in gänget på inflyttningsfest. Mig bjöd hon över ensam en söndagkväll istället.

I nästa post kommer kanske de enkla svaret på varför det blivit såhär ödsligt på vänner- och bekantskapsfronten.

Lura shoppingfobin

Det har varit lönefredag, och jag har en plan: att köpa kläder. Listan på vad jag behöver är lång. Jeans, jeans, jeans, och lite annat.

Men det är inte så enkelt som man kan tro. Jag gör nästan vad som helst hellre än gå i klädaffärer. Jag måste tänka köp, bara köp. Prova kan man göra hemma.
Ännu tråkigare är dock att sortera papper, och eftersom jag nu har massor av kassar papper som ska gås igenom är det lämpligt att passa på att ta flykten till en klädaffär. Bergis kommer jag hem med en ny cykel eller färgburk istället. Det är så det brukar bli.

Jag kan gå in i en affär, fullt medveten om att jag är desperat efter nya jeans, men väl i affären får jag klåda, börjar nysa, måste ringa viktiga samtal, måste gå på toa - och minst av allt tycker jag att jag behöver nåt i klädväg, och mina jeans duger väl gott några dar till.

Ändå tror jag inte att det är en bra idé att gå i kognitiv terapi mot shopping-fobi.. det skulle kunna bli en skitdyrt affär.

På nätet finns ingenting

På nätet finns ingenting utom "ett sladder av kunskapstrådar och irrläror tvinnade till ett blankt rep att strypa sig med", skriver Bengt Ohlsson på DN i en krönika.

Det repet är dessbättre väldigt o-analogt och något som nog bara Bengt själv ser. Istället kan man gotta sig åt hans nästan gulligt sura krönika med rubriken Jag ska bli analogare än Åsa-Nisse i DN på stan.

Bengt Ohlsson kommer nog tyvärr inte läsa kommentarena till nätversionen eftersom han dragit ut sladden och slutat med sånt här internetskit bland töntar och amatörer. Ha. Han kommer smygsurfa på jobbet under täckmantel att han bara ska kolla mailen.

Annika Tigers kommentar var den första jag läste och den säger ungefär vad jag också tycker.

Andra bloggar om: DN, blogosfär, internet, Bengt Ohlsson

Var ska man bo

Så det blev inget Berlin i helgen för mig, trots karneval och allt. Det verkar säkert löjligt att avboka på grund av vädret, men jag ser det som lotteri. Nitlott den här gången. Jag skulle åkt idag och varit där lördag, söndag och måndag.

Nu chansar jag på midsommar där istället.

I övrigt funderar jag på var jag ska bo och om vindarna ska vända. Lyxproblem. Har en lägenhet på gång som jag tycker känns som att den kommer att gå sönder om man rör sig lite i den. Här där vi bor nu är liksom en riktig bostad, som inte ramlar omkull.