Äntligen fredag äntligen hemma!

Jag vill inte bort, jag vill hem. Så är det.

Så är det nästan alltid när jag är hemma i Sverige. Jag förstår alla som vill hem eller ha ett hem. Men jag längtar bort också.

Det är stämningen jag inte gillar här. Därute. Igår var jag ute i hösten med cykeln på väg till bion. Härligt, vackert, superbt att cykla, men inte en människa ute, förutom ett halvungt fyllepar som slogs i skuggan av 7-11 på Medborgarplatsen. På bion var vi kanske sex-sju personer. Efter filmen såg vi lustiga damer lunka omkring. En gick inne i Söderhallarna och letade gratistidningar och såg min dotter och skrek: JÖSSES. JÖSSES.

Jop.

När jag är utomlands är man ute nästan hela tiden, man lever sitt liv ute, och bara lite hemma på rummet. Men här!!!! Det känns som en ytterdörr som är såå trög. Man får ta i, anstränga sig, kämpa, försöka ta sig ut i det. Folk kämpar i timmar för att se ut så att de vågar gå ut. Ungdomarna grundar för att bli i form, och vuxna med för den delen. Man måste alltså förbereda sig noga innan utträdet på gator och torg och veta sitt syfte: bara ut och handla, shopping, åka till jobbet, festa, gå till doktorn, hälsa på bekanta, och anpassa sig till vilka dom är...

I Grekland i somras (på Ios) slappade jag nåt otroligt. Satt vi på takterassen däruppe i byn i timmar på kvällen, vi hyresgäster och grekiska familjen. Alla höll med, det var härligt.

K från Sverige, som bott hos familjen i kanske 15 år, sommar efter sommar, fick nog till slut och intruducerad bord och stolar på familjens otroliga torka-tvätt-terass, och nu sitter familjen där morgon som kväll: Mamma och pappa, mormor, ungarna med sina kompisar, gästerna.

Urgamla mormor älskar den där tiden på dygnet när solen just gått ner och hon hasar ut barfota och sätter sig på stolen med benen lutade mot det låga terassräcket med kjolen fladdrande kring vaderna, och insuper utsikten och havet, med nåt lite gott att tugga på. Hur många pensionärer har det så här, som dagligen träffar alla nära och kära, och dessutom nya knasiga ungdomar nästan varje dag, som de kan skvallra om...

Idag fick jag fotot från Panagyotis, som skickade paketet. Hjälte nummer två. Det var just i närheten av den där takterassen han hittade väskan.

Film: Tjenare Kungen

Tjenare Kungen. Kul och bra tyckte både dottern och jag. Skrattade gott åt pastell-lantisarna. Och det är likadant idag. Nästan i alla fall. Lika inskränkt och intolerant.

Två gånger stod jag själv förresten på Eroll's gästlista... bodde hos polarn Py i hennes rivningslägenhet i Majorna och höll på att frysa ihjäl. Hon var däremot mera härdad: Ingen värme, inget varmvatten, torrdass ute på gården. Men nästan gratis var det. Min rivningslägenhet i Stockholm hade i alla fall egen toa, gasspis med ett jävla drag i och två fungerande kakelugnar... rena lyxen alltså.

Och i paketet låg...

En svart liten tygväska som innehöll följande nödvändigheter:

Cigarettpaket, nyöppnat Gauloises
Digitalkamera & extra batteri
Ficklampa, mini för nyckelring
Fickkniv, också mini
Hårborste
2 Kajalpennor
Klocka
Mascara
Mobiltelefon
Nycklarna till hotellrummet
Läppstift
Palm Pilot
Papper och diverse kvitton
3 Pennor
Sjal
Sygrejor, minipack
Sax
4 tändare
Öronsnäcka till mobilen...

samt ett trevligt brev från killarna Panagiotis och Serafim, den senare förevigad i digatalkameran natten de hittade väskan:


En av hjältarna.

Hämtade ut rek-brevet...

Stack till apoteket för att köpa anti-inflammatorisk kräm till axeln och köpa frukt på affären. Tänkte att det var lika bra att bita i det sura äpplet och ta ut det där obehagliga rek-brevet.

- Men.... jag trodde det var ett brev, sa jag.
- Det ÄR ett brev, sa tjejen på postutlämningen.
- ???

Både jag och kvinnan bakom i kön skrattade. Vi trodde vi visste skillnaden på ett brev och ett paket. Vad tycker ni?


Brevet på pakethållaren. Och sen brevet på sängen. Spännande!

Ett exempel

Jag väcker, jag förslår saker. N går och lägger sig igen. Äter inte. Orkar inte.
Jag blir galen av oro.
Det spelar ingen roll om jag tycker att det är skitkul att börja läsa spanska, om N inte bryr sig. Det är inte lätt att bara "leva sitt eget liv" ihop med någon som inte är med och inte vill.

Coola morsans teman

TEMAN PÅ FÖRSLAG

Onsdagar: Språk
Torsdagar: Dejting / Ekonomi
Fredagar: Musik
Lördagar: Hemmaliv / Uteliv
Söndagar: Familjeliv
Tisdagar: Foto

Misslyckas med lyckan

Temat jag valde igår för torsdagar har jag redan glömt. Just det, dejting. Dejtingssiter, inklusive lite utseende- och imagefrågor.

Torsdagar kommer att bli veckans svåraste dag. Har redan urartat i att betala räkningar, kollat börsen och HM:s uppgångar och kört spanska-uttal från nätet. Och funderat på familjen.

Har kommit på att jag är misslyckad för att jag misslyckas med lyckan.

Märker när jag pluggar spanska, eller söker nån information på nätet, eller lyssnar på radio och hör nåt jag aldrig hört: Jag blir inspirerad, vill lära mer, känner lust.
Alla, nästan alla runtomkring mår dåligt. Jämt. Vill inget, gör inget.

Jag undrar vilka misstag jag gör och gjort eftersom jag inte kunnat förmedla nåt av min pragmatiska livsglädje till människor omkring mig. Det tar ner mig till suckarnas vardag igen. När de närmsta ser mig känner jag att de blir sura för att jag gör saker och är som jag är.

En morénare i familjen

Jag skriver en del. Skrev hela 4 bloggtexter igår som inte dög att lägga ut. Men ibland publicerar jag utan att tänka, texter som är för långa och blir helt okommenterade, som social konsekvens därnere. Funderar då på hur jag skulle ha skrivit annorlunda.

Det snurrar runt en massa. Inte en sak i taget precis.

Igår var det en liten norénare i familjen. Triggat av min mor, som ställde till en jävla scen med min dotter och sprang från vår lägenhet gråtande. En "morénare" skulle man kunna kalla det. Mormor-mor-dotter-drama. Hon hade tackat nej sonenes födelsedagsfesten kl 18, men kom objuden två timmar före, mitt i stöket, och ville göra om sonens upplägg, och hjälpa till, och städa vår lägenhet... "Morénare" är visst upptaget av nån fotbollsspelare, ser jag. Synd.

Har funderat på att tematisera mitt vardagsliv. Ta ett tema per dag. Koncentrera mig bättre. Konstigt nog finns inte jobbet med i ett enda av de teman som dyker upp, fastän det borde stå för 5 av 7... Ett av områdena får nog bli familjeliv, på söndagar. Men nu är det onsdag.

Onsdagar får bli språk-dagen. Har dammat av boken "Att skriva reportage" och ska på spanska ikväll och plugga lite innan. Och bredvid mig ligger boken "JU, ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", som jag lånade på biblioteket i Kista och tydligen ska lämna tillbaka imorgon... hm.

Sket i avin

- Rek? Då är det ju ett brev, sa tjejen på mataffären.
- Jaha... men då väntar jag med det.

Det känns obehagligt med rek från nån anonym avsändare. Väntar mig inte precis nån behaglig överraskning från en okänd välgörare. Tvärtom.

Nu kom avin!

Välkommen att hämt rek
senast den 27 oktober 2005
Hämtas hos Vi Hornstull
Långholmsgatan 23

Inget mer. Jag hoppar, hoppas att det är paketet från Grekland och inte nåt beslut från soc igen.

Social konsekvens i relationslotteriet

Vilka är vanorna eller händelserna som får såna konsekvenser att de hindrar dig från att leva livet som du skulle vilja leva det?

För AA:arna är det alkoholen eller drogmixen som blivit det stora hindret, från att t ex har varit det roligaste i livet. Att leva och känna ro med ett fullständigt normalt och snällt svenne-liv är målet för många som mår dåligt i sina missbruk, med sina depressioner, sina svarta hål, sitt inre kaos, sina ätstörningar, fobier, svartsjuka, och vad det kan vara som hindrar dem - och sabbar för andra.

Att nå fram till oskadliga intressen, skaffa utbildning, sköta jobb och ekonomi, och kunna ha relationer som man inte förstör ständigt och jämt. Det vill säga: klara av att sköta sig själv och klara av att vara en bland andra.

Men de andra då? Vilka är de? Vems är egentligen ansvaret att ta hand om de som mår dåligt eller hamnat snett eller haft otur i det sociala lotteriet?

De flesta vuxna har ansvar för sig själva och sina handlingar. I praktiken slipper vissa vuxna det ansvaret, medan andra vuxna tar på sig eller tvingas till ett supervuxenansvar, där de förväntas att inte bara ta hand om sig själva (och sina barn), utan också andra vuxna runtomkring, och att ha deras livssituation och hälsa i ständigt fokus, där de ska vänta in, peppa och stötta, ha tålamod, inte ta smällar personligt, försöka vara föredöme och kanske erbjuda den miljö och livsstil som den som mår dåligt behöver.
Men hur farlig är själva anpassningen, och stjälper den mer än den hjälper:

• Jag avstår vinet - för du super...
• Jag tar inte flyget - för du har flygskräck...
• Jag säger nej till jobbet - för ditt jobb är viktigare, eller du klarar inte att vara ensam ens en enda kväll (eller nåt annat som brukar hindra kvinnor från att våga ta steget till ett bättre jobb)...
  
• Jag bor här i Snosta, fast jag inte vill - för det är bra för man och barn...
• Jag slutar träffa vännerna - för du är svartsjuk och slår kanske ihjäl mig nästa gång...

Om jag funderar på vad som hindrar mig mest från att leva livet på det sätt jag (tror) jag skulle vilja leva det på är det största hindret nästan alltid är det är någon som ställt till det, eller behövt tas om hand eller mått kasst och sätter stämningen och takten, som gör att min rytm och riktning kommer i olag. Hur man än gör gör man fel. Hjälper man så stjälper man, och hjälper man inte är man en jävla störd egoist.

Det är ett relationslotteri.

Min morgonsuddiga slutsats, giltig bara några timmar, är att relationer är livsnödvändigt för att bli någon som liten, och bygga sin identiet. Samtidigt är relationerna livsfarliga, eftersom mitt eller ditt liv kan präglas mer av andras problem än man tror är möjligt. Och det är lätt att tro att man själv är orsak till andras problem eller en del av problemet.

Man väljer inte föräldrar och syskon, man väljer inte sina dagis- och klasskamrater, man väljer nog inte alltid vem man blir kär i, man väljer inte att bli vald till ett jobb, väljer inte chef och arbetskamrater, och ofta är det en tillfällighet var man kommer hitta bostaden och vilka som blir ens grannar, vars barn blir de egna barnens eller syskonbarnens viktigaste omvärld.

Många är drabbade. Av folk som styr och ställer, som sätter sig själva i andras förarsäten, som förstör det andra bygger, som nedvärderar och sätter krokben, som anklagar, som tvingar andra till anpassning, som hotar, mobbar eller psykar ut, som skriker mest, som tiger ut, som skyller på andra, manipulerar, intrigerar, skiter i andra och kör sitt egorace så hårt så att andra måste stiga av banan.

Lätt personlighetsstörning kanske?
Nejnej. Är det inte de här egenskaperna som faktiskt premieras, tills det går överstyr.

Jag är världens fegaste

Gick Drottninggatan söderut på eftermiddagen idag. Stannade en stund på Strömbron för att ta en bild, och blev tilltalad av en man som undrade om jag var turist som han.



Han sa att han var lycklig över att vara tillbaka i Stockholm, att han nästan glömt hur otroligt fint det är. Engelsman boende i Washington DC, här på nåt bankmöte.

Jag blev faktiskt nervös att han skulle fråga om jag ville gå nånstans och ta en kaffe... för tid hade jag, men kände mig... för sliten. Han berättade vidare att han skulle på möte med jobbet och var på väg till hotellet i Gamla stan, så vi slog följe en bit in på Västerlånggatan. Sen frågade han om jag kunde tänka mig att ta en drink någonstans imorgon kväll.

Nej, tyvärr, sonen har födelsedagsfest "in my house" imorgon, sa jag. Och visserligen är det så, men där tog tydligen min fantasi slut. Jag kunde gett honom en mailadress eller nåt eller fina visitkortet, men for iväg med bara "bye-bye" och "nice to meet you too".

Sen satt jag och ångrade mig.

AA som i Anonym Anhörig

Håller på och smälta intrycken från första AA-mötet som anhörig.
Jag fick inte ens ha ett namn. Så anonym var jag. De andra var t ex (fingerade namn):
Lena, alkholist.
Hasse, alkoholist.
Lotta, alkohlist.
Tomas, alkohlist.

Som ett mantra upprepades förnamn och titel varje gång någon tog ordet.

En gång nere i Grekland träffade jag en gammal polare från mitt ungdomsgäng, som presenterade sig som "Xxxxx, alkoholist" för mina vänner. Men drack gjorde han. Väldigt mycket till och med. Nu förstår jag att han måste ha "tagit ett återfall". Ett långt sådant.

En enda person på mötet var osäker, och sa "Jag heter x, och vet inte vad jag är", istället för "alkoholist".

Jag skulle också ha svårt att presentera mig som alkoholist. Det låter så definitivt. Och innan man har fått svart på vitt måste det kännas omotiverat att kalla sig så, utom kanske på AA-möten.

Alkoholism definieras här som en sjukdom, som vem som helst kan få. Har man väl fått alkoholism blir man inte bli frisk från den, men man kan lära sig leva med det, vilket kräver nykterhet.

En man på mötet sa under "en delning" ungefär såhär:
"Många vill ha klara besked om de är alkoholister eller inte. Som om det vore så viktigt. Har man problem med drickandet kan nykterhet aldrig ge annat än fördelar och ett bättre liv, medan drickande alltid får dåliga konsekvenser."

När drickandet ständigt får otrevliga och svårhanterbara konsekvenser, då är det alltså dags att göra något åt drickandet, och gör man det är man enligt AA att betrakta som alkoholist. Det är, som jag uppfattar det, en metod att ärligt erkänna för sig själv - och för andra - att man har problem med alkoholen, och har för avsikt att göra något åt det.

Följa dotterns råd

- Firefox funkar inte.
- Installera om.
- Har redan installerat om.
- Gör om det. Ta bort gamla, installera om igen.
- Och webbradion funkar inte..
- Installera om Firefox först.

Så nu sitter jag och lyssnar på flummusik från P2. Har missat att de breddat i tablån. Balkanmusik från Berlin och nu smäktande melankoli från Libanon. Jaha, det är världsmusiklistan.
Firefox funkar. Och solen skiner. Och jag har inte ont i örat som igårkväll.

Några småsaker återstår. Få igång scannern och få iPoden att börja synka. Mitt sovrum börjar se ut som fan igen. Känns inte som att det är världens mest romantiska kvinna som huserar här. En ny bekantskap skulle bergis fly hals över huvud. Inse att han inte skulle få plats.

Finn fem fel

Ser ni vad som är fel?

Badrum med lite klass

Jag gillar stora fönster och vid utsikt. Så här kan ha sitt badrum. Tyvärr inte mitt ställe, utan "relaxen" på Clarion hotell med vy ut över Årstaviken vid Skanstull. Men synd på fint ställe att de struntat i att bygga vidhängande terass. Hur kan man bara glömma nåt sånt? Helt huvudlöst, ungefär såhär:



Då föredrar jag min ändå min egen enkla höstutsikt. Idag var det 18 grader och sommar på balkongen.

Mysteriet med lillprinsen M

Idag såg jag honom.

Min kärlek a la första och andra ring (och tredje också för den delen). Nu såg jag honom vid Hornstull med sin svarta lockiga hårkalufs, lika kort - och lika snygg som förr, med bebisbarnvagn på väg mot Street market. Han är en sån där lite alternativ södermalmssnubbe fortfarande, som fastnat i åldern 26-28.

Ha, tänkte jag. Barn igen!

Stackars killar att trilla dit med kull efter kull. Förstår de inte att 24-25-åringarna de träffar på krogen i första hand bara vill hitta nån att få barn med, nån som garanterat fixat det tidigare och har halva vårdnaden om befintliga barn, så att de vet vad som kommer gälla vid separationen sen. En kille som tar sin del.
(Självklart spekulerar jag bara, eftersom jag inte har en aning vem mamma till barnet är. Kanske dök livets kärlek upp igen). Idag undvek jag i alla fall att låta mig bli sedd.

I många år har han och jag stött ihop, både här och där. Varje gång säger alltid han efter nån sekund:
- Och hur mår Kerstin då?

Sist stod jag bara inte ut med snubbens tjat om Kerstin och svarade:
- Och varför frågar du inte hur jag mår?
(Han kunde ju låtsas vara lite artig i alla fall, tänkte jag.)
- Öh?
- Om du är så intresserad av Kerstin kan du väl ringa henne och fråga. Jag har inte sett henne på 20 år.
Och han droppade av utan att ge en förklaring.

Kerstin och jag gick i samma klass på gymnasiet och var den jag skolkade och hängde på stan
med. Söt men divig var hon. Inga dög för henne. Allt och alla var fula, och fulast på jorden var alla gamla. Hon kunde till exempel inte följa med till badhus pga av att äldre människor äcklade henne. De borde inte få visa sig, tyckte hon. Inte i baddräkt i alla fall.
Hon skulle ha en Mörk Vacker och Konstnärlig Man, med långt hårsvall. När hon träffade sin spanska gitarrspelande prins dög inte jag längre. Hon gick upp i rök, som såna där prinsessor brukar göra.

Micke, lill-prinsen från Hornstull, var under gymnasietiden ihop med Eva D. Hela rasterna stod de utanför skolporten och kysstes. Länge. Lunchrastlånga slätningar. Det var en ren plåga. Alla led utom dom. Och jag led förmodligen mest eftersom jag var så kär i honom. Jag ville vara i hennes kläder, men jag stiger som vanligt åt sidan och låter bli att interferera eller konkurrera.

Efter gymnasiet reste jag ett år och nåt halvår efter hemkomsten fick jag ett brev från denna Micke. Ett fullständigt oväntat kärleksbrev. Han beskrev hur kär han varit i mig under gymnasiet, och beklagade att han varit upptagen, osv. När brevet kom hade jag just träffat H och var inte (eh, låtsades inte vara, rättare sagt) intresserad längre.

Förstår ni nu varför jag undrar om hans frågor om Kerstin så fort vi ses? Jag vill veta om brevet, och vad som hände. Hade han helt enkelt blandat ihop oss och av misstag skickat brevet som var avsett till henne till mig? För fem år sen frågade jag faktiskt när vi stötte ihop på Kristallen eller kanske Pelikan.

Nåt brev hade han ingen aning om...

(Jävla typ va!)

Passa på, när man är fyrtiotvå

Såg idag vuxna på hotell Clarion i Stockholm. Gästerna liksom passade på när ingen hemifrån såg dem.
Var en gång lika vuxen som dom, för inte så många år sen, när jag åkte med min mor på ålandstripp som hon lurat med mig på. Har under överskådlig tid aldrig känt mig så ung och dum som då, kan jag säga.

Vi gjorde, åt och köpte allt vi skulle, och så ville hon lägga sig för att det började bli så sent. Klockan var kanske redan 11. Jag tänkte "bara hon kommer i säng och somnar så kan jag nog hitta på nåt kul..."

När hon somnat tog jag på mig stövlarna igen och gick ut på däck för att i alla fall ta en cigarett och koppla av en stund. Hörde lite musik, som faktiskt inte var dansband, och gick mot musiken. Tog en öl och träffade nån trevlig kille, som bjöd upp och så dansade vi. Plötsligt hördes stök och bök i baren, och alla tittade ditåt. Där stod min morsa helt plötsligt, sömndrucken och i pyjamas med jackan utanpå, och pekade anklagande på mig. Sen gick hon resolut fram mot mig och började rycka och slita och skrek:
"Jasså, det är HÄR du sover!!!!!! Nu... Kommer.... Du.... Hem....!!!!!!!!"

Jag var väl bara 42 år då.

Mammor på stan hemma

Kom hem halvsent efter heldag och middag med jobbet. Hemma runt 2. Pratade med dottern och hennes polare en stund. Halva huset fullt med ungdomar. Flera började gå hemåt och jag lät dem vara ifred, la mig.

Vaknar nu.
Tar en runda hemma. Ingen dotter här inte. Suck! Ringer. Brygger kaffe. Ringer igen. Ja, hon är på väg hem.

Kvällsavslut

Klart jag bokade en ny Londontripp. 1 krona dit och 1 krona hem + avgifterna. 400 drygt gick det på. Det blir en vecka senare. Kommer ha pms och första mensdagarna, men va f*n. Ligga på hotellet och deppa kan ju ha sin tjusning.

Har också haft förhandling ikväll och har nu inbokad ledighet varje menshelg året ut. Kul.
Nejdå. Lyckades fixa en liten förskjutning i schemat, och det är bara att hoppas på att kroppen peppar-peppar tickar på i vanlig takt. Och i år är barnen hos sin far på julafton.

Och jag ska fortsätta gå mina spansklektioner på onsdagarna. Alla i gruppen igår var precis lika okunniga i spanska som jag. Bara tjejer och vi lärde oss räkna till 16 och läspa på Valencia, Barcelona och säga Majorka, Seviija och rrrulla på Real Madrid. 12 stycken. Alla i 25-årsåldern, utom jag.