Untitled Originally uploaded by Coola morsan
5 januari 2012
4 januari 2012
29 december 2011
Tänka högt har sina sidor
Jag får ursäkta att jag först skriver, sen publicerar, sen läser, ändrar nåt fel jag råkar se, sen trycker publish igen. Om jag skulle ha redigerat på riktigt, med lite vila mitt i, hade jag kunnat hålla mig mycket kortare och uttrycka mig bättre.
Dessbättre har jag ingen tanke eller önskan att som radiopratarpratarna tävla i att säga så många ord som möjligt per sekund, samtidigt som sändningstid dygnet runt ska fyllas ut. Det ligger nåt väldigt tveksamt i att realtidsrapportera sig själv. Nån sa (på radio förstås) att om man ska vara totalt öppen hela tiden så riskerar hjärnan att ramla ut.
Killen med shoppingvagn och tomflaskorna på coop igår pratade oavbrutet högt med någon, mig eller oss. Vem vet? Killarna i kassan är ändå oändligt snälla och svarar honom på frågan om priserna på rakvattnet kommer att sänkas om två veckor, och om det är okej att han står där han står, så att han kan packa ner sina varor.
- Ingen brådska, klart du hinner packa ner sakerna.
- Bra bra, jag stoppar i det här nu ni är väl öppna imorgon igen, väl? Jag kommer tillbaka då..
Tänka högt har sina sidor. Prata med någon som svarar har sina verkliga fördelar.
Dessbättre har jag ingen tanke eller önskan att som radiopratarpratarna tävla i att säga så många ord som möjligt per sekund, samtidigt som sändningstid dygnet runt ska fyllas ut. Det ligger nåt väldigt tveksamt i att realtidsrapportera sig själv. Nån sa (på radio förstås) att om man ska vara totalt öppen hela tiden så riskerar hjärnan att ramla ut.
Killen med shoppingvagn och tomflaskorna på coop igår pratade oavbrutet högt med någon, mig eller oss. Vem vet? Killarna i kassan är ändå oändligt snälla och svarar honom på frågan om priserna på rakvattnet kommer att sänkas om två veckor, och om det är okej att han står där han står, så att han kan packa ner sina varor.
- Ingen brådska, klart du hinner packa ner sakerna.
- Bra bra, jag stoppar i det här nu ni är väl öppna imorgon igen, väl? Jag kommer tillbaka då..
Tänka högt har sina sidor. Prata med någon som svarar har sina verkliga fördelar.
Kommentarsfattigdom
Är egentligen för öppna kommentarsfält, men hycklande nog har jag själv hellre avstängt för direktkommentarer framför att behöva stänga bloggen helt.
Då och då går jag in och ser om någon kommenterat och publicerar om det inte är spam eller hot.
Nätet börjar bli sjukt jobbigt, med facebook och timeline, som tydligen ska skriva ens digitala historia, fast man hellre sköter den biten själv, inte att bli en del av de nya kyrkböckerna i myndigheters och företags servrar.
Självklart kan man använda bloggar och facebook för att göra sig sitt eget varumärke och hitta på allt, precis, allt eller vara superärlig, som man vill eller tror man vill. Man kan faktiskt låtsas att man är någon annan eller ta sig andras identiteter eller delar av dem.
De som söker jobb på att försöka anpassa sig efter vad en arbetsgivare kan tänkas tycka får nog precis de arbetsgivare de troligen inte vill ha, som är likadana som de själva, som ljuger för ytan.
Det blir intressant vad ungarna kommer att tycka när de blir större, de som nu har ipad istället för nalle och oändlig tillgång till världens berättelser. Och ska föräldrarna muta in ungarnas aliaser redan tidigt och skydda deras riktiga namn? Och vilka nya kanaler och former av mobbing kommer uppstå, när ungarna själva alltid ligger en ocean av nätbeteende före föräldrar och lärare.
Det är ledsamt när personer i ens närhet nu lämnar facebook och sluter sig i sina sällskap, det har varit några bra år i den partiella ensamheten att ändå ha facebookeriet och liksom kunna följa polare och ha diskussioner kring viktigt och oviktigt och hålla kontakten med vänner, polare, ungarna, kanske lite kollegor och släktingar, och själv ha kollen på sina bilder och berättelser.
Det har ju visat sig, gång på gång, att Facebook ändrar regelverket. För de som till exempel publicerat bloggliknande texter och bilder med notes i facebook vet vad jag menar. Helt plötsligt finns funktionen inte där längre, och facebook har bestämt att något annat, som att taggade publika bilder och filmklipp, är mycket viktigare, liksom ort och arbetsgivare, som att det på något enda sätt skulle vara speciellt önskvärt för privatpersoner.
Bloggarna har hittills varit ganska förskonade från såna omgörningar i själva innehållet, om nu inte hela leverantören har gett upp.
I övrigt skulle jag vilja prata både om det ena och andra. Men får vänta.
Känns som en otrolig obalans att personer som egentligen har det ungefär som man själv i nån skranglig medelklassen i den urbana mittfåran mår så himla dåligt av att inte synas och höras ännu mer på nätet, medan folk med otroliga berättelser inte vågar eller kan berätta. Man försöker inte leva på att stå på nåt podium och skrika, man försöker överleva.
Agitatorer och underhållare har alltid funnits, liksom pajaser och självutnämnda ledare. Lika egocentriska som alla andra, men måste ha publik hela tiden för att må okej. Man tävlar om antalet följare och antal tweets och flest läsare till bloggen, fast det ungefär är som tio-i-topp-listan i kiosken. Inte alltid det (man själv anser vara det) bästa som syns mest. Som den här Melissa Horn just nu, som man måste lyssna på bara för att man har en radio med 20 olika kanaler och oavsett om man byter kanal, så spelas samma låtar sönder överallt.
På det dystra 70-talet och 80-talet fanns inga andra sociala träffpunkter än att gå ut på nån ungdomstillåten pub och kanske babbla med random-folk om man nu var i en stad i sverige eller ute och luffade. Uteställena i Stockholm var få och kringgärdade med klädkoder och köer. När man fick barn och stannade hemma var det som en socialgrå filt la sig över ens unga dagar. Man fanns inte längre, vare sig ute, på jobb eller i bekantskapskretsen, den man kanske hade.
Nu kan småbarnsföräldrarna diskutera diverse på nätet i mängder av forum, man har längre ledighet, man får vara ute även om man inte är hippie, och man kan faktiskt träffa nya människor på nätet med samma intressen eller situation, även om man bor fysiskt isolerat eller inte kan gå ut eller resa någonstans. Och man kan nätdejta eller annat som ligger för en.
Vad de små bebisarna kommer tycka om att ligga i bloggar och i forum vet vi ju inte nu.
Nån släkting sa att det bara är gamla brev och sånt som kommer finnas kvar sen i framtiden, men att gamla, verkligen personliga berättelser och kärlekshistorier finns bevarade är väl ofta för att de var så väl gömda just då, och hittades väldigt långt senare, och att den som kanske hittade pappersbitarna var en sån som inte slängde allt "som skräp". Den som idag skriver nåt på nätet har inte heller nån aning om hur informationen kommer att användas eller när den kommer att raderas.
Nu är vem som helst läsare och kan spara på nya lagringsställen och göra utskrifter, om det nu är det som gäller, och vem vet om inte allt brännbart kommer användas för att värma husen om elen inte når fram längre. Vi vet ingenting om just det. Eller hur det som sparas kommer att tolkas. Det som är udda och högljutt just nu döljer kanske de strömningar som ligger under ytan och blir viktiga sen.
Då och då går jag in och ser om någon kommenterat och publicerar om det inte är spam eller hot.
Nätet börjar bli sjukt jobbigt, med facebook och timeline, som tydligen ska skriva ens digitala historia, fast man hellre sköter den biten själv, inte att bli en del av de nya kyrkböckerna i myndigheters och företags servrar.
Självklart kan man använda bloggar och facebook för att göra sig sitt eget varumärke och hitta på allt, precis, allt eller vara superärlig, som man vill eller tror man vill. Man kan faktiskt låtsas att man är någon annan eller ta sig andras identiteter eller delar av dem.
De som söker jobb på att försöka anpassa sig efter vad en arbetsgivare kan tänkas tycka får nog precis de arbetsgivare de troligen inte vill ha, som är likadana som de själva, som ljuger för ytan.
Det blir intressant vad ungarna kommer att tycka när de blir större, de som nu har ipad istället för nalle och oändlig tillgång till världens berättelser. Och ska föräldrarna muta in ungarnas aliaser redan tidigt och skydda deras riktiga namn? Och vilka nya kanaler och former av mobbing kommer uppstå, när ungarna själva alltid ligger en ocean av nätbeteende före föräldrar och lärare.
Det är ledsamt när personer i ens närhet nu lämnar facebook och sluter sig i sina sällskap, det har varit några bra år i den partiella ensamheten att ändå ha facebookeriet och liksom kunna följa polare och ha diskussioner kring viktigt och oviktigt och hålla kontakten med vänner, polare, ungarna, kanske lite kollegor och släktingar, och själv ha kollen på sina bilder och berättelser.
Det har ju visat sig, gång på gång, att Facebook ändrar regelverket. För de som till exempel publicerat bloggliknande texter och bilder med notes i facebook vet vad jag menar. Helt plötsligt finns funktionen inte där längre, och facebook har bestämt att något annat, som att taggade publika bilder och filmklipp, är mycket viktigare, liksom ort och arbetsgivare, som att det på något enda sätt skulle vara speciellt önskvärt för privatpersoner.
Bloggarna har hittills varit ganska förskonade från såna omgörningar i själva innehållet, om nu inte hela leverantören har gett upp.
I övrigt skulle jag vilja prata både om det ena och andra. Men får vänta.
Känns som en otrolig obalans att personer som egentligen har det ungefär som man själv i nån skranglig medelklassen i den urbana mittfåran mår så himla dåligt av att inte synas och höras ännu mer på nätet, medan folk med otroliga berättelser inte vågar eller kan berätta. Man försöker inte leva på att stå på nåt podium och skrika, man försöker överleva.
Agitatorer och underhållare har alltid funnits, liksom pajaser och självutnämnda ledare. Lika egocentriska som alla andra, men måste ha publik hela tiden för att må okej. Man tävlar om antalet följare och antal tweets och flest läsare till bloggen, fast det ungefär är som tio-i-topp-listan i kiosken. Inte alltid det (man själv anser vara det) bästa som syns mest. Som den här Melissa Horn just nu, som man måste lyssna på bara för att man har en radio med 20 olika kanaler och oavsett om man byter kanal, så spelas samma låtar sönder överallt.
På det dystra 70-talet och 80-talet fanns inga andra sociala träffpunkter än att gå ut på nån ungdomstillåten pub och kanske babbla med random-folk om man nu var i en stad i sverige eller ute och luffade. Uteställena i Stockholm var få och kringgärdade med klädkoder och köer. När man fick barn och stannade hemma var det som en socialgrå filt la sig över ens unga dagar. Man fanns inte längre, vare sig ute, på jobb eller i bekantskapskretsen, den man kanske hade.
Nu kan småbarnsföräldrarna diskutera diverse på nätet i mängder av forum, man har längre ledighet, man får vara ute även om man inte är hippie, och man kan faktiskt träffa nya människor på nätet med samma intressen eller situation, även om man bor fysiskt isolerat eller inte kan gå ut eller resa någonstans. Och man kan nätdejta eller annat som ligger för en.
Vad de små bebisarna kommer tycka om att ligga i bloggar och i forum vet vi ju inte nu.
Nån släkting sa att det bara är gamla brev och sånt som kommer finnas kvar sen i framtiden, men att gamla, verkligen personliga berättelser och kärlekshistorier finns bevarade är väl ofta för att de var så väl gömda just då, och hittades väldigt långt senare, och att den som kanske hittade pappersbitarna var en sån som inte slängde allt "som skräp". Den som idag skriver nåt på nätet har inte heller nån aning om hur informationen kommer att användas eller när den kommer att raderas.
Nu är vem som helst läsare och kan spara på nya lagringsställen och göra utskrifter, om det nu är det som gäller, och vem vet om inte allt brännbart kommer användas för att värma husen om elen inte når fram längre. Vi vet ingenting om just det. Eller hur det som sparas kommer att tolkas. Det som är udda och högljutt just nu döljer kanske de strömningar som ligger under ytan och blir viktiga sen.
27 december 2011
ananas i köket skyddad från dagmar
'Klotterbilderna från mobilen lägger jag upp på flickr, coolamorsan, mer som backup. Rita och måla är något jag inte gjort sen ungarna var små och man målade en akvarell per sommar, den timmen man hade ledigt. Och så gav man bort det man gjort.
Jag målar helst inte med någon över axeln. Det borde inte vara något konstigt med det.
21 december 2011
Jorden är rund och snurrar
Vi är väl många som skyr mörkret även om gråvita sommardagar också kan vara oändligt långa på sitt sätt.
Nu är det vintersolstånd. Försöker begripa, men det är från ort till ort och beroende på solens upp- respektive nergång (om den ens går upp över horisonten). Astronom hade man alltså inte passat riktigt som i alla fall.
På nåt sätt vänder det i alla fall så att kortaste dan eller längsta natten infaller 21-22 december.
http://www.astroinfo.se/articles/128/2011-12-14-det-vaender-redan-pa-kvaellen
Nu är det vintersolstånd. Försöker begripa, men det är från ort till ort och beroende på solens upp- respektive nergång (om den ens går upp över horisonten). Astronom hade man alltså inte passat riktigt som i alla fall.
På nåt sätt vänder det i alla fall så att kortaste dan eller längsta natten infaller 21-22 december.
http://www.astroinfo.se/articles/128/2011-12-14-det-vaender-redan-pa-kvaellen
20 december 2011
Skulle egentligen vilja prata om det
Men har ingen röst, bokstavligen.
Har ingen röst åt andra heller. Allt är relativt.
Förkylningsluftrören tilltar.
Har avbokat pratmöten. Och viktiga telefonsamtal, och alla de två saker jag tänkt fixa matvägen före fredag.
Har laddat hem tre e-böcker för att lättare kunna hålla käft.
Har ingen röst åt andra heller. Allt är relativt.
Förkylningsluftrören tilltar.
Har avbokat pratmöten. Och viktiga telefonsamtal, och alla de två saker jag tänkt fixa matvägen före fredag.
Har laddat hem tre e-böcker för att lättare kunna hålla käft.
19 december 2011
Lurat sig själv
Nånstans är man själv ett sviket barn, som inte kan hjälpa andra. Man kan betala till hjälporganisationer, som jag gör, jag kan betala för vård, men jag kan inte vårda eller vara vårdaren, eller bestämma vad andra ska göra för att må bättre eller bra.
Jag är bara slut. Slut på energin och lusten att göra något av det jag ville.
Så jävla skitvuxen som jag behövt vara ända sen jag var barn och att jag verkat vara stabil beror bara på att andra stormar omkring, så att jag uppfattas som en lugn jävla idiot, en flegmatiker, långsam och menlös, i bästa fall snäll.
Ett år till försvunnit. Jag vet inte om det var det värsta året, men grundlurad har jag varit, det är vad de senaste åren känns som.
Grundlurad.
Jag är bara slut. Slut på energin och lusten att göra något av det jag ville.
Så jävla skitvuxen som jag behövt vara ända sen jag var barn och att jag verkat vara stabil beror bara på att andra stormar omkring, så att jag uppfattas som en lugn jävla idiot, en flegmatiker, långsam och menlös, i bästa fall snäll.
Ett år till försvunnit. Jag vet inte om det var det värsta året, men grundlurad har jag varit, det är vad de senaste åren känns som.
Grundlurad.
18 december 2011
Svampskogen
11 december 2011
10 december 2011
jäla facebookskit
Pyser ut lite irritation över facebook.. usch.
Jag vill läsa alla statusuppdateringar oavsett vilken lista facebook tvingat in dem i. Jag har bara två listor egentligen: folk jag vet eller tror jag kan lita på och folk som man inte kan lita på, oavsett vilken period i livet eller om det är privat eller på jobbet. Jag litar mer på folk jag träffat ute på teknoklubbar och resor än de på kontoret som aldrig vill sitta vid samma bord och som ser en som en störning.
Jag har en lista som är lokal, de jag träffar live till och från, och en för greklandspolare, men att ha en gruppering för Stockholm area är totalt intressant för mig. Jag har inte mer gemensam med stockholmsboende än boende nån annanstans. Liksom gamla skolor eller jobb. Jag listar aldrig aldrig information via de förvalda listorna, skulle hellre ha statusar och aktuella event i samma flöde.
Som vanligt är jag för att man ska kunna välja själv. Det här sättet att gruppa folk är gravt konservativt.
Jag vill läsa alla statusuppdateringar oavsett vilken lista facebook tvingat in dem i. Jag har bara två listor egentligen: folk jag vet eller tror jag kan lita på och folk som man inte kan lita på, oavsett vilken period i livet eller om det är privat eller på jobbet. Jag litar mer på folk jag träffat ute på teknoklubbar och resor än de på kontoret som aldrig vill sitta vid samma bord och som ser en som en störning.
Jag har en lista som är lokal, de jag träffar live till och från, och en för greklandspolare, men att ha en gruppering för Stockholm area är totalt intressant för mig. Jag har inte mer gemensam med stockholmsboende än boende nån annanstans. Liksom gamla skolor eller jobb. Jag listar aldrig aldrig information via de förvalda listorna, skulle hellre ha statusar och aktuella event i samma flöde.
Som vanligt är jag för att man ska kunna välja själv. Det här sättet att gruppa folk är gravt konservativt.
25 november 2011
Vem får visa
Man bestämmer själv var gränserna för egna integriteten går.
Tror man.
Om man försöker sätta en gräns: det här tål jag, men det här är att gå för långt, så märker jag att det inte accepteras.
Inte ens i eget hem, inte på jobb, inte när man är ute.
Frågan är vem som ska vara till lags och anpassa sig, och vem som med nån slags egenrätt anser sig kunna använda andra, vissa eller någon för egna syften. Min roll vad gäller män är att vara nån slags kudde eller slickedocka. Det är helt intolerabelt för mig. Gå sängvägen kallas det i yrkeslivet: antingen gör man sig totalt oersättlig, så att man får jobba häcken av sig för att slippa kladd, eller annars slinker man hit och slinker dit.
När jag var liten hävdade min mor att jag skulle gå "halva vägen". Det betydde att jag inte skulle få ha lås på dörren, inte skulle få ha vilka kläder jag ville, inte ha mina egna åsikter, inte ens se ut som mig själv. Att gå halva vägen betydde total anpassning efter en väldigt stel norm. Skolan, killar, tjejkompisar, föräldrar - vem fan ska anpassa sig efter vem?
När jag nu i väldigt vuxen ålder säger att det här är min kropp och jag bestämmer själv, så blir personer kränkta för att de inte får tillgång. Om jag säger att jag vill ha det rent hemma och måste ha det för att kunna jobba med det jag själv vill när jag är ledig så är det inte okej det heller, fast det är min bostad.
De som då kräver sin totala integritet på alla plan är och kommer förbli ensamna.
Tror man.
Om man försöker sätta en gräns: det här tål jag, men det här är att gå för långt, så märker jag att det inte accepteras.
Inte ens i eget hem, inte på jobb, inte när man är ute.
Frågan är vem som ska vara till lags och anpassa sig, och vem som med nån slags egenrätt anser sig kunna använda andra, vissa eller någon för egna syften. Min roll vad gäller män är att vara nån slags kudde eller slickedocka. Det är helt intolerabelt för mig. Gå sängvägen kallas det i yrkeslivet: antingen gör man sig totalt oersättlig, så att man får jobba häcken av sig för att slippa kladd, eller annars slinker man hit och slinker dit.
När jag var liten hävdade min mor att jag skulle gå "halva vägen". Det betydde att jag inte skulle få ha lås på dörren, inte skulle få ha vilka kläder jag ville, inte ha mina egna åsikter, inte ens se ut som mig själv. Att gå halva vägen betydde total anpassning efter en väldigt stel norm. Skolan, killar, tjejkompisar, föräldrar - vem fan ska anpassa sig efter vem?
När jag nu i väldigt vuxen ålder säger att det här är min kropp och jag bestämmer själv, så blir personer kränkta för att de inte får tillgång. Om jag säger att jag vill ha det rent hemma och måste ha det för att kunna jobba med det jag själv vill när jag är ledig så är det inte okej det heller, fast det är min bostad.
De som då kräver sin totala integritet på alla plan är och kommer förbli ensamna.
11 november 2011
111111 x 111111
111111 x 111111 = 12345654321. Rätt snyggt faktiskt. Jag föredrar summan alltså, även om 00 och 78987 saknas.
däremot är 11 ettor x 11 ettor = 123456789012E20 almost there alltså, enligt min räknare och
9 ettor x 9 ettor = 123456789787E16.
Mysterium. Men kul att november börjar bli kultmånad, denna förtalade och annars bortglömda skitmånad.
däremot är 11 ettor x 11 ettor = 123456789012E20 almost there alltså, enligt min räknare och
9 ettor x 9 ettor = 123456789787E16.
Mysterium. Men kul att november börjar bli kultmånad, denna förtalade och annars bortglömda skitmånad.
111111 1111 blaj
Numerologi känns som istället för något riktigt. Men verkar ändå ligga så nära IT-ditteliditt och frontenderi ändå. Vi gillar scratch och ett, men ser inget före slutet, om ens det. Först och etta och bäst, eller sist, och nolla. Loopa runt i att allt är på nytt just med oss, men ska vara etta, bli ett med nån nolla, eller förbli ingen.
Sortera liten låda, försöka förstå områdets eller egen inneboende magi, och energi, gåtor kring stora som små obegripligheter och ingen vilja att verkligen ta reda på, utan istället svälja färdig ordning, eller bygga nya små högar och så höga torn i tinnar som möjligt och fylla okunskap med tron på att nån påhittad ordning är naturlag.
Allt är bara konvention. Tro fel ordning i fel tid och man döms till döden.
Tillbaka till ruta 1. Börja från noll. Hitta kombinationer, lägga pussel, hitta på samband. Aldrig börja på fem eller sex, bara sådär, gripet ur luften. Alltid från noll eller från ett, och stanna där. Börja om. Radera börja om.
Eller va fan, vi tar det imorrn, go with the flow, en annan dag, krama kudden. Lev i nuet - men det är en dag imorgon också. Hållå, man är inte mer än människa här och nu. Vad spelar en kalori eller ett uteblivet tåg för roll i det stora hela egentligen?
Tro på månen, tro på skäggubben på podiet, lyd mannen, lyd barnens vink, och flippa loss till andras fantasier för en sifferkombination eller inte, eller tjäna pengar på nåt svart och farligt bakom gråa murar.
Slögglade på fullmånen som verkar ha varit kl 21.17 igår.
Var ute då och såg män äta stora hamburgare och sen sucka över ensamhet och paltkoma. Månen var dold. Syntes inte, och fanns inte. Bara det som syns finns. Mellan den här värsta skorpionfullmånen i oxens tecken, kvällen före 11.11, 11 och den faktiska 11.11.11-dagen kl 11.11 verkar det vara lugna gatan. Det är ju som man ser det. Ödsligt och jävligt lugnt, om nu bara ingen idiot dyker upp och överfaller eller tänkr mörda, så kan man faktiskt gå hem helt lugnt med bara litet vapen, genom parker och fula viadukter, när det nu är det andra alternativet när man uteslutit att ta fultaxi och tunnelbanan uteblivit.
Svagheten med hela 111111-blajet är att det inte inte ens är år 1111. Det året, och det årtusendet missade man visst det mesta av. Jag är ändå säker på att nån släkting ändå höll på som vi, fast då, och sorterade pinnar, fick barn som från oben, försökte få dem att överleva och letade nån slags mening, och uppskattade fint väder och vänner och trodde på att solen och månen ändå skulle komma upp igen nästa dag, även om det i november bara verkar bli mörkare och mörkare.
Men tror vi, år 2011 att det kommer vara folk som gör detsamma år 3011? 30 generationer senare.. som vi minns tillbaka på dem.
Sortera liten låda, försöka förstå områdets eller egen inneboende magi, och energi, gåtor kring stora som små obegripligheter och ingen vilja att verkligen ta reda på, utan istället svälja färdig ordning, eller bygga nya små högar och så höga torn i tinnar som möjligt och fylla okunskap med tron på att nån påhittad ordning är naturlag.
Allt är bara konvention. Tro fel ordning i fel tid och man döms till döden.
Tillbaka till ruta 1. Börja från noll. Hitta kombinationer, lägga pussel, hitta på samband. Aldrig börja på fem eller sex, bara sådär, gripet ur luften. Alltid från noll eller från ett, och stanna där. Börja om. Radera börja om.
Eller va fan, vi tar det imorrn, go with the flow, en annan dag, krama kudden. Lev i nuet - men det är en dag imorgon också. Hållå, man är inte mer än människa här och nu. Vad spelar en kalori eller ett uteblivet tåg för roll i det stora hela egentligen?
Tro på månen, tro på skäggubben på podiet, lyd mannen, lyd barnens vink, och flippa loss till andras fantasier för en sifferkombination eller inte, eller tjäna pengar på nåt svart och farligt bakom gråa murar.
Slögglade på fullmånen som verkar ha varit kl 21.17 igår.
Var ute då och såg män äta stora hamburgare och sen sucka över ensamhet och paltkoma. Månen var dold. Syntes inte, och fanns inte. Bara det som syns finns. Mellan den här värsta skorpionfullmånen i oxens tecken, kvällen före 11.11, 11 och den faktiska 11.11.11-dagen kl 11.11 verkar det vara lugna gatan. Det är ju som man ser det. Ödsligt och jävligt lugnt, om nu bara ingen idiot dyker upp och överfaller eller tänkr mörda, så kan man faktiskt gå hem helt lugnt med bara litet vapen, genom parker och fula viadukter, när det nu är det andra alternativet när man uteslutit att ta fultaxi och tunnelbanan uteblivit.
Svagheten med hela 111111-blajet är att det inte inte ens är år 1111. Det året, och det årtusendet missade man visst det mesta av. Jag är ändå säker på att nån släkting ändå höll på som vi, fast då, och sorterade pinnar, fick barn som från oben, försökte få dem att överleva och letade nån slags mening, och uppskattade fint väder och vänner och trodde på att solen och månen ändå skulle komma upp igen nästa dag, även om det i november bara verkar bli mörkare och mörkare.
Men tror vi, år 2011 att det kommer vara folk som gör detsamma år 3011? 30 generationer senare.. som vi minns tillbaka på dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)