Inspelare, uppspelare, radio. Ljud helt enkelt.
28 december 2009
27 december 2009
Huvudvärksåret 2009
Det har varit skralt med resandet, men när jag tänker tillbaka på året som gått har det varit lite hattande fram och tillbaka även i år, men ännu mindre än året innan. Vill inte planera nåt nu, för planer verkar bara raseras ändå.
Har påbörjat en hel drös manuella almanackor, kalendrar jag snabbt börjar avsky åsynen av. Börjar på en ny. Tycker inte om den heller. Vill ha allt snabbt online och ha allt på nätet och ha det tillgängligt, men det har jag inte lyckats med alls. Och allra minst under de få resorna. Då har jag bara tappat saker eller blivit rånad.
Jag får liksom inte vara med. Kraven i gemenskaperna är för höga. Man måste lägga sig på samma nivå, och tycka om samma saker och tycka likadant. Och ensam måste man jämt vara på sin vakt för att inte råka illa ut. Man måste ha sällskap och beskydd, annars är man helt enkelt rov.
Ibland väljer jag att vara själv, eller att inte vara med, för att jag känner att folk inte vill ha mig där, och jag vill inte hålla på i konkurrensen om utrymmet som en given loser när andra öser på. Känner mig menlös. Och som att mitt sätt att vara och tänka inte får plats på kartan. Och på jobbet har den osynliga mobbningen sina givna namn. Jag blir överkörd och utagerad som om jag vore ett hot, men jag är harmlös och trött och skiter i prestige och positioner.
Deppår.
Årets försök att vara frisk lyckades inte alls bra. Jag blev sjuk. Mest huvudet, huvudvärk, bihålorna. I tre månader i våras jobbade jag med sprängande huvud. Sen var det någon annan sak, och så på det två stora plåster i ansiktet för att jag tagit vävnadsprov på solfläckar precis före Ullas begravning. Jag försökte inse att mina problem jämförelsevis är beskedliga, och att jag borde vara gladare.
26-27 maj åkte jag till Helsingfors och jobbade halvt ihjäl mig. Sen åkte jag hem och fortsatte med pencillin och vad det var. "Ny starkare kur" står det i översikten.
4-6 juni var det dags för sommarkryss med Mondaybar till Riga. Hann knappt på båten förrän vi var hemma igen. Hantverkarna intog hemmet för att lägga nya golv.
Veckan före midsommar var jag sjuk men jobbade ändå. Åkte till Barcelona och Sonarfestivalen, blev rånad, fick influensafeber, men hade några höjdpunkter där ändå även om jag mest sov, och kom sen hem till nyheten om Michael Jacksons död, vilket sen präglade hela juli.
En dag försenad åkte jag till Roskildefestivalen, när jag nu insåg att det kanske var första och sista chansen, och att utsikten att få en solig vistelse var ungefär 98 procent. Jag missade det mesta av akterna som vanligt på festivaler, men hade i alla fall rätt kul och fick några riktigt häftiga musikupplevelser också.
Mitt i Pride hamnade jag i en händelse som krävde akuta åtgärder. Ska inte gå in närmre på vad som hände, men jag och en person till fick släppa allt annat och bara koncentrera mig på något som var bland det värsta som hänt på länge. Sen dess har jag inte varit riktig glad för någonting. När som helst kan något hända igen: Jag kan inte koppla av. Det känns att vissa saker får man bara inte prata om, inte visa, tvärtemot mina egna idéer. Det gäller att mörka, desinformera, hålla sig flytande, och låtsas som att allt är helt normalt. Och folk i ens närhet tror att det bara blåser över, när det istället sätter sig allt hårdare i en.
Jag hade nog hört men kunde ändå inte tro på att Sverige har såna vidriga gömda sidor där känslan är som att glida ner i nåt jävla avlopp och inte kunna ta sig upp.
17-27 augusti. Det var inte riktig vettigt ändå åka på bröllop i USA direkt efter, för jag mådde inte bra och hade behövt vila och känna lite frihet och ansvarslöshetskänsla, och klarade inte tempot i New York de första dagarna i den värmebölja som var. Det var inte min resa. Inte mitt liv längre. Känslan av att inget som är jag eller så som jag vill ha det är av någon vikt, eller ens genomförbart. Sen var ju bröllopet en fantastisk tillställning och kul att träffa folk och jag fick ju några dar att sega i min egen slowmotiontakt i New York några extra dar, och jag kom New York lite in på livet.
25-26 september var jag över i Helsingfors med jobbet på företagsfest och festade sen hos TT på roligt och lite speciellt 50-årsfirande och avslutade helgen med att fira sonen som blev 25.
Födelsedagen i november firades på jobbkonferens i Kolmården, i värsta snöblaskoväder, på nån slags överarbetad obegriplig skattjakt, men kvällarna var ju desto bättre, inomhus, och delfinshowen var kul.
Jag blir riktig deppig när jag skriver, för tiden rinner iväg, och det är fortfarande inte jag själv som är bestämmer och jag kan inte ge folk vad de behöver heller. Jag får en känsla av att alla är ledsna på mig eller bara skiter i om jag finns med på tåget eller inte.
Jag försöker ändra mitt boende och annat som gör att jag måste jobba heltid för bostad och annat, men mina egna krav på att inte ha det sämre, bara mindre, fungerar visst inte. Det blir väl både lite sämre, mycket mindre, lika dyrt och mycket mera skugga.
Ett jobbigt år har det varit.
Har påbörjat en hel drös manuella almanackor, kalendrar jag snabbt börjar avsky åsynen av. Börjar på en ny. Tycker inte om den heller. Vill ha allt snabbt online och ha allt på nätet och ha det tillgängligt, men det har jag inte lyckats med alls. Och allra minst under de få resorna. Då har jag bara tappat saker eller blivit rånad.
Jag får liksom inte vara med. Kraven i gemenskaperna är för höga. Man måste lägga sig på samma nivå, och tycka om samma saker och tycka likadant. Och ensam måste man jämt vara på sin vakt för att inte råka illa ut. Man måste ha sällskap och beskydd, annars är man helt enkelt rov.
Ibland väljer jag att vara själv, eller att inte vara med, för att jag känner att folk inte vill ha mig där, och jag vill inte hålla på i konkurrensen om utrymmet som en given loser när andra öser på. Känner mig menlös. Och som att mitt sätt att vara och tänka inte får plats på kartan. Och på jobbet har den osynliga mobbningen sina givna namn. Jag blir överkörd och utagerad som om jag vore ett hot, men jag är harmlös och trött och skiter i prestige och positioner.
Deppår.
Årets försök att vara frisk lyckades inte alls bra. Jag blev sjuk. Mest huvudet, huvudvärk, bihålorna. I tre månader i våras jobbade jag med sprängande huvud. Sen var det någon annan sak, och så på det två stora plåster i ansiktet för att jag tagit vävnadsprov på solfläckar precis före Ullas begravning. Jag försökte inse att mina problem jämförelsevis är beskedliga, och att jag borde vara gladare.
26-27 maj åkte jag till Helsingfors och jobbade halvt ihjäl mig. Sen åkte jag hem och fortsatte med pencillin och vad det var. "Ny starkare kur" står det i översikten.
4-6 juni var det dags för sommarkryss med Mondaybar till Riga. Hann knappt på båten förrän vi var hemma igen. Hantverkarna intog hemmet för att lägga nya golv.
Veckan före midsommar var jag sjuk men jobbade ändå. Åkte till Barcelona och Sonarfestivalen, blev rånad, fick influensafeber, men hade några höjdpunkter där ändå även om jag mest sov, och kom sen hem till nyheten om Michael Jacksons död, vilket sen präglade hela juli.
En dag försenad åkte jag till Roskildefestivalen, när jag nu insåg att det kanske var första och sista chansen, och att utsikten att få en solig vistelse var ungefär 98 procent. Jag missade det mesta av akterna som vanligt på festivaler, men hade i alla fall rätt kul och fick några riktigt häftiga musikupplevelser också.
Mitt i Pride hamnade jag i en händelse som krävde akuta åtgärder. Ska inte gå in närmre på vad som hände, men jag och en person till fick släppa allt annat och bara koncentrera mig på något som var bland det värsta som hänt på länge. Sen dess har jag inte varit riktig glad för någonting. När som helst kan något hända igen: Jag kan inte koppla av. Det känns att vissa saker får man bara inte prata om, inte visa, tvärtemot mina egna idéer. Det gäller att mörka, desinformera, hålla sig flytande, och låtsas som att allt är helt normalt. Och folk i ens närhet tror att det bara blåser över, när det istället sätter sig allt hårdare i en.
Jag hade nog hört men kunde ändå inte tro på att Sverige har såna vidriga gömda sidor där känslan är som att glida ner i nåt jävla avlopp och inte kunna ta sig upp.
17-27 augusti. Det var inte riktig vettigt ändå åka på bröllop i USA direkt efter, för jag mådde inte bra och hade behövt vila och känna lite frihet och ansvarslöshetskänsla, och klarade inte tempot i New York de första dagarna i den värmebölja som var. Det var inte min resa. Inte mitt liv längre. Känslan av att inget som är jag eller så som jag vill ha det är av någon vikt, eller ens genomförbart. Sen var ju bröllopet en fantastisk tillställning och kul att träffa folk och jag fick ju några dar att sega i min egen slowmotiontakt i New York några extra dar, och jag kom New York lite in på livet.
25-26 september var jag över i Helsingfors med jobbet på företagsfest och festade sen hos TT på roligt och lite speciellt 50-årsfirande och avslutade helgen med att fira sonen som blev 25.
Födelsedagen i november firades på jobbkonferens i Kolmården, i värsta snöblaskoväder, på nån slags överarbetad obegriplig skattjakt, men kvällarna var ju desto bättre, inomhus, och delfinshowen var kul.
Jag blir riktig deppig när jag skriver, för tiden rinner iväg, och det är fortfarande inte jag själv som är bestämmer och jag kan inte ge folk vad de behöver heller. Jag får en känsla av att alla är ledsna på mig eller bara skiter i om jag finns med på tåget eller inte.
Jag försöker ändra mitt boende och annat som gör att jag måste jobba heltid för bostad och annat, men mina egna krav på att inte ha det sämre, bara mindre, fungerar visst inte. Det blir väl både lite sämre, mycket mindre, lika dyrt och mycket mera skugga.
Ett jobbigt år har det varit.
Trött på den
Blankslitna tangenter är okej, men inte att det tar 10 minuter att starta datorn och flera minuter att få upp en webbsida. Jag som inte ska sitta för mycket vid skärm och dator får stressatacker av att det som borde gå snabbt tar en evighet.
18 december 2009
17 december 2009
Räddningen bakom glaset
Den där ska är tänkt att fixa andningen. Har inte andats sen new york i augusti. 4 sprut ikväll satt bra.
Stol utan sol
Som det såg ut igårkväll. Opåsatt, bokstavligen. Ställer nu fyra larm för att vakna i gryningen, som jag tror är 10 över 8. Själv är jag född 5 över 1, lagom efter lunch.
16 december 2009
Vill inte fira jul
Det är inte accepterat, men så är det. Jag gillar inte julen. Det är värre än nånsin nu, med julklappsgalenskapen upphåsad hela december med äckellucior och pepparkakor. Det som var för småbarnen att se fram emot hela året har blivit en utdragen plåga. Har lyckats med själva det mysiga förr, tror jag, god mat, myspyseri med stjärnor och ljus. Men resten: jävla kommers. Måste jag vara med?
Min önskan är att få åka bort en vinter och slippa jul och nyår, åtmionstone slippa vara julprojektledare.
Min önskan är att få åka bort en vinter och slippa jul och nyår, åtmionstone slippa vara julprojektledare.
15 december 2009
Vattenglaset ikväll
Försöker blåsa bort panik med lite makrofotande vid sängkanten. Vill inte deadlines eller julhelg och slita ut själva livet.
14 december 2009
8 december 2009
Här är katten soda
Frusen. Lite ris i pälsen och barnfamijen som har honom öppnar inte dörren på kontorstid.
5 december 2009
Nu börjar filmen
Alltså en av kvällens filmer. Är helt ointresserad av fiction eller pseudoreality just nu. Pustar ut efter att ha målat i mörker.
4 december 2009
2 december 2009
Backspegelsvy på Kungsholmeriet
På väg till kontoret testade jag jobbmobilens kamera. Bluetoothade bild till privata mobben, där jag publicerar via bloggerfunktionen och via wifi som inte är mitt.
Fungerar fungerar inte
Nu funkar det i alla fall att publicera till den här bloggen direkt från bilder som jag tar med min nya privata mobil på ett abb som inte längre är kontantkort, som ju utan undantag tar slut när man som mest behöver.
Samtidigt har jag fått en fungerande jobbmobil och är nu high tech på åtminstone mobilfronten, men har samtidigt förlorat alla kabelkanaler och har ett trådlöst modem som av någon outgrundlig anledning måste anslutas med sladd från datorn.
Jag fattar inte hur jävla jobbigt och administrativt krångligt det ska behöva vara nuförtiden. Folk som lever själva hinner knappt sköta sina egna alla åtaganden och aktiviteter och hem, hur sjutton klarar familjer det? Och med alla ungar som ska tampas med alla grupperingar och krav både i skola, hemma, aktiviteter och framtidsplanering. De här trettio åren sen jag blev i familj och jobbat har fullständigt tröttat ut mig.
Det är värre än nånsin nu tycker jag. Det är ett samhälle som bara smörgåsnissarna på uppgång och neuvrotiker kan passa in i.
Samtidigt har jag fått en fungerande jobbmobil och är nu high tech på åtminstone mobilfronten, men har samtidigt förlorat alla kabelkanaler och har ett trådlöst modem som av någon outgrundlig anledning måste anslutas med sladd från datorn.
Jag fattar inte hur jävla jobbigt och administrativt krångligt det ska behöva vara nuförtiden. Folk som lever själva hinner knappt sköta sina egna alla åtaganden och aktiviteter och hem, hur sjutton klarar familjer det? Och med alla ungar som ska tampas med alla grupperingar och krav både i skola, hemma, aktiviteter och framtidsplanering. De här trettio åren sen jag blev i familj och jobbat har fullständigt tröttat ut mig.
Det är värre än nånsin nu tycker jag. Det är ett samhälle som bara smörgåsnissarna på uppgång och neuvrotiker kan passa in i.
1 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)