Ingen vånda i Pythagorion

Jag har fått i uppdrag att fota av en eller två speciella taknockar lite efter restaurangen Remataki, och har gett mig ett sånt där hopplöst uppdrag att kartlägga, eller åtminstone lära känna hamnpromenaden och gränderna bakom. Det är kul, men tar en jäkla tid, och allt förändras lite för varje dag, så varje dag upplevs som ny.

Det är en speciell känsla som jag inte är van vid: att se fram emot nästa dag istället för att bäva och våndas.
Kan livet vara så?

Skulle gärna jobba 4 timmar varje dag - alla dar i veckan - för att hellre leva såhär. Tror jag nu i alla fall. Igår satt jag 3 timmar för att lära mig en kamera. Men bara hobby.
Målet är att kunna TA bilderna exakt som jag vill att de ska se ut.

Går sådär.

Teknikfreaknörden på Samos

Sitter i en soffa i en hamn i ett land som är i kris. Verkar just nu mer likna ett paradisiskt undantag.

På landet här, det är Samos ön heter, har troligen ganska många, som det verkar familjehus i ägo, riklig tillgång till färsk mat och rätt bra klimat. Men familjer måste väl hålla ihop, och utan familj är man väl lost. Och när turisterna kommer jobbar man mer, men de flesta servitriser här verkar inte komma från Grekland, utan Bulgarien, Lettland, Rumänien. 

En annan tjej sitter snett framför med två chattar på facebook igång på laptopen samtidigt som hon röker och försöker låtsas vilja umgås med sin väninna. En väninna utan laptop...

Corner Bar för några dar sen.

På nåt sätt är det helt okej att pillra på en iphone dagarna i ända eller läsa en deckare timme efter timme på stranden, men sitta några timmar med sin laptop och informera sig om världen, läsa mail, läsa yr.no, kolla facebook, verkar bara bra så nördigt.

Servitrisen på bilden sa nyss att jag hela tiden håller på med internet, medan jag snarare går hit för att det funkar här, till skillnad från svajet på hotellet tidigare i veckan.
De undrar vad jag jobbar med, och jag svarar "writing", vilket inte kan vara nåt.