Det är kanske en jävla hållning att tro att man är man gör något bra för andra, några andra, eller åtminstone försöker. Kanske förstör man bara för dem omkring, irriterar, gör fel. Och så förstör jag man för sig själv också.
Jag vill att mina ungar ska ha det bra, gilla sig själva och hitta sin väg och kunna hålla på med något de verkligen gillar. Det är vad jag själv tydligen inte fick, men nu är livsstilen så industrialiserad att bara kontrollfreak och robotar kan trivas riktigt bra så länge de håller sitt rullband igång och inte hamnar i nåt existentiellt trassel.
Självrespekt måste man kämpa sig till, hur folk än är mot än. Om man blir dåligt behandlad är det lätt att bli cynisk och misstänksam och att övertolka. De flesta är troligen bara självupptagna. När jag blir bortglömd, som jag brukar bli, så är det lätt att tolka in att det är uttänkt, men när man är i en liten liten grupp där några till sist vågar öppna munnen, så märker man att de inte använt sin tystnad till att lyssna, utan tänkt ut vad de ska lägga fram när nån äntligen lyssnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar