Har ju slutat skriva statusrapporter om mitt skitliv. Stackars dotter fick ta mitt dåliga humör idag. Allt gjorde ont. Eller allt är att ta i. Händerna, armarna, axlar och huvd. Inget läge att förvärra läget vid datorn alltså. Sen mentalt lågmärke på det.
- När hade vi mens sist? undrade dottern.
Fick mig att fundera. En nittonåring med existentiella problem och så jag, som inte löst någonting i mitt eget liv, fastän jag funderat i trettio år.
Det värsta som kan hända är att man först blir nedrigt förnedrad, och sen plågad och mördad. Förra veckan nån gång hade jag en session. Först såg jag en film som speglade andra värdlskriget i ett läger, och läste samtidigt Jonas Gardells Jenny.
Jag lider med alla ungar och alla vuxna som fortfarande, idag alltså och just nu, är utsatta. Det är lätt att oja och titta tillbaka, men blunda för att samma saker pågår idag. Stackars ungar tänker jag. Stackars ungar att växa upp med opålitliga vuxna omkring, som inte kan göra skillnad på ont och gott.
men mamma? plz. är det för att du inte är anonym "längre" som du är så satans kryptisk? sluta sitta och häcka på nåt, gör inte saken bättre.
SvaraRaderaoch om du vill kunna skriva av dig om dina jobbiga ungar så är det helt fine, jag har omåttligt med självdistans duvet.
Så kryptisk är jag väl inte? Jag hade inte jobbiga ungar i huvudet, utan att ungar har det jobbigt.
SvaraRaderaMitt misslyckande är mer med jobb, med killar i största allmänhet, och att jag aldrig lyckats bosätta mig på nåt trevligt ställe där man slipper frysa.
Men visst. Mycket tiger jag om, men mest om sånt som hänt i släkten.