29 mars 2011

Inte skapade för arbetslinjen

Är man skapade för arbetslinjen? Är du? Läs Kulturbloggens recension av Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro av Lasse Berg.

Har hört arbetslinjen diskuteras i radion och i diverse debatter, men nånstans tar vi vår nuvarande situation alldeles för lätt som given, som att det skulle vara naturligt med isolerade människor i krångliga överlevnadssystemen och familjeformer.

Jag är rätt övertygad om att enpersons- och minihushåll och våra kan-bäst-själva-familjer är det perfekta sättet att härska och söndra oss, och få människor att tro att allt oflyt är deras eget fel, att isoleringen beror på personlighetsbrister, inte på att man ska konkurrera om arbetssamma, slitiga och ointressanta uppgifter i lönearbetet.

Trivs i team där jag har en roll och betraktas som smart och påhittig vuxen som gärna tar på mig delar och lär mig nytt som bidrar till att det blir bättre för gruppen. .Jag trivs inte som enbart idiotutförare av osmarta lösningar eller arbetsledare/kommendant i något ensidigt tvångsmässigt sammanhang.

Det gör mig glad att det forskas i detta och att den konstruktion vi tar för normal kanske inte alls ligger i vår natur och vilja till skapande och del i samhället och kulturen. Åtminstone kanske några av oss har spår av frihetslängtan kvar, även här.

Inte på kartan

Ibland är jag pigg, ibland trött. Idag helt seg. Hjärnan brukar rusa, men står idag så still att ögonlocken trillar samman. Oförskyllt. Eller jag vet inte. Lång sjukskriven vinter. Jag har för höga förväntningar på mig själv som går på kollisionskurs med andras förväntningar på att man ska passa i mallen. Vara söt, duktig, bilda familj, sköta familj och jobb, backa ungarna, fortsätta jobba, vara hel och ren och snäll och arbetsam och nyttig eller nyttig eller sexig med rätt strumpa på rätt arm.

Vad jag själv vill har bara funnits på min egen karta. Ingen brydde sig eller stöttade som unge och ungdom, tvärtom hånad enligt hela jantatänket. Ens huvudroll, om man blir mamma är att förbli mamma och vara den organiserande och stöttande men osynliga mittpunkten. På så sätt har väl tiderna ändå förändras, eftersom tukt och straff tidigare ingick i barnuppfostran. Numera straffas man mer när man inte betraktas som vuxen om man inte är som ett lydigt barn.

Nu är det mer utfrysning och uteslutning som gäller om man inte följer de oskrivna lagarna.

Förverkliga sig själv är många steg bort från att bara ha egen ekonomi och slippa vara gift, eller ha något slags sexuell frivillighet i livet. Priset är ganska högt. 

Svårt att skriva till Hell's kitchen, blir lätt att man vill börja skriva stora bokstäver och börja skrika.

24 mars 2011

Skriver bara

Fast jag bara skriver lite text rakt upp och ner vill blogger inte godkänna mina ändringar och sparar dem inte. Klagar på html-koden. Kod är kod och text är text, tycker jag. Det är en förklaring till att mina senaste texter är ovanligt slarviga. Jag måste ta bort dem helt, redigera utanför och sen klippa in. Och sånt där tål jag inte längre.

Får strunta i att jag själv vill redigera hårt i mitt eget.

Man måste verkligen skriva ofta och mycket för att få till det kort och bra och tillräckligt oviktigt, som det blir när man skriver jämt.

Igår sa en person till mig att det inte finns nån framtid i skrivandet eftersom som många skriver, bloggar och på facebook. Jag fortsatte inte diskussionen. Tycker det är skitbra att många skriver, men så är jag inte fast anställd journalist på en stor tidning heller.

Mina projekt ligger i träda och handlar inte alls om att försöka bli ett namn i nån debatt eller bloggvärld, eller om att skriva roman eller någonting sånt. Då måste man provocera, och det gör man inte när jobbet hänger på ett hår.

Jag har mina språkrör i bloggvärlden, personer som ligger på nätet hela tiden och direkt skriver om ämnen jag funderar på och skulle vilja säga något jätteklokt om, men jag har inte grubblat färdigt förrän någon eller flera av mina talespersoner redan skrivit skitbra och välformlerade bloggtexter eller krönikor om det.

Det tycker jag är bra.

Det är det allra viktigaste är här att mina åsikter och funderingar alltid blir företrädda på ett eller annat sätt av olika personer som har tid att hålla på eller lever på det, och som blir lästa.

Man ska inte förledas skjuta upp det man tycker är roligt. Men det är svårt att komma över sin egen tröskel och börja skapa något istället för att bara förvalta och försöka få nån vardag att flyta, för det gör den inte ändå.

Så, nu publicerar jag och kan inte ändra något i det här. Och så får det va.

19 mars 2011

Nej till kärnkraft redan 1977

Stränderna på orten var fina och tomma. Delfiner hoppade i vattnet och det var härligt.

Vi undrade aldrig under den där veckan varför vi var helt ensamna på stranden dag efter dag. Så gick det upp för mig ett kärnkraftverk låg 4 km bort, precis bortom udden.

En natt satt jag på terassen och Herman Hesse, och måste ha somnat till. Vaknade av öronbedövande oväsen bortifrån bytorget och sprang dit med det allra viktigaste i axelremsväskan. Desperat försökte folk tränga sig på och ovanpå de få bussarna in till stan. Ingen visste vad som hänt, bara att de måste därifrån och det nu, komma på bussarna. Folk knuffades och skrek.

Som vanligt gav jag upp på mitt buddhistiska sätt. Jaha, tänkte jag, det är ju som det är. Kärnkraftsolycka - och ingenstans har man att ta vägen, och ingen information finns. Andas lugnt.
Det är slutet det här, tänkte jag, men sämre ställe att sluta på (som 19-åring) kunde jag inte riktigt tänka mig. Det var i Mamallapuram som då hette Mahabalipuram i sydöstra Indien.

Kaoset på busstorget lättade och kaféer och restauranger såg intakta ut och jag fick tag i en person som jag kunde fråga.
- Nejnej, sa han, ingen olycka. Såhär är det ju varje morgon när folk ska försöka ta sig in till Madras och jobben där. Bussarna räcker inte till alla... ta du en kopp kaffe och koppla av.

Och det gjorde jag, men upplevelsen av att fastna i radioaktivitet och inte komma undan glömmer jag inte. Och långt senare gick det att ta reda på mer om anläggningen och att det var Indiens första kärnkraftverk, men det verkade i alla fall stå pall för tsunamin från Indonesien 2004, men då var ju jordbävningens epicentrum mycket långt därifrån.

Det här var 1977. 1979 hände det som inte kunde hända i Harrisburg.

18 mars 2011

Stå vid gröna tunnor

Jag menar, vad spelar det för roll med alla mijötvänliga små barnfamiljer och tjejer i alla åldrar som samlar sina återvinningssaker och sorterar plastlock här och burkar där när stora områden dör för mänsklig framtid genom fruktansvärt kortsiktigt industritänkande, där man skiter i kommande generationer.

Min päron tänker nog att de vill att barn och barnbarn ska få det bra. Om de är duktiga. De tänker inte på framtiden globalt och för så många som möjligt. Och att det är de som lever vidare som ska leva med skiten.

Så positiv är jag. Men jag är lugn. Vi står ju på fast berggrund här och använder mest el i världen per person. Varför inte bjuda in fler och fylla upp vårt glesa land. Antagligen står en del av högkonsumtionen av el mycket på att många bor i väldigt stora lägenheter och villor, ihop med högutrustade kök med apparatparker och dator- och medieutrustningar i alla rum och åt alla i familjen.
Japanerna, med 55 reaktorer får hälften av sin el från kärnkraften liksom vi med 10 reaktorer. Vi skulle klara oss med hälften med en energikonsumtion på japansk nivå.
--
Kanske är det så att vi kommer få ta emot miljöflyktingar eller själva bege oss ut på långa fotvandringar och knacka på dörren till länder som inte är ett dugg intresserade av att släppa in oss.
Känslan den senaste veckan har varit ren mardröm. Först en tsunami värre än vad som är tänkbar, som mosade hela orter inklusive 10-tusentals människor som inte hann undan, och på det kärnkraftshaveri med troliga härdsmältor och hot mot folks hälsa under väldigt lång tid. Totalt moment 22 att tvingas ut på grund av jordbävningar, och sen tvingas in pga samtidigt hot om radioaktiva nedfall, och ett räddningsarbete av tsunamioffer under hotet av kärnkraftsolyckorna.

Hörde svensk tv-debatt igårkväll, och som vanligt intar man sina positioner för och emot. Man skulle önska mer en allmänt mål att förbruka mindre el, men också att de saker vi använder blir riktigt elsnåla och helt återvinningsbara. Många elprylar byggs med inbyggt slitage så att de ska bytas mot nytt efter mycket kort livscykel, och kan ofta inte repareras. Folk river ut hela inredningar, och byter till ny, ännu värre slit och släng än på 70- och 80-talen.
Och så självfallet stödja forskning och utveckling av miljövänliga energikällor, och att vi inte som nu är totalberoende av fjärrel enbart.

Reaktiv

Är trött på reaktivt. Lär man sig saker under livet så kan man ibland förutsäga vad som skulle kunna hända.
Känns som ens larviga miljötänk genom alla år, med lågenergi, återvinning, resurssmarta lösningar är helt åt helvete.

16 mars 2011

Lite ilska då och då

Min ilska pyser ut. Det är som att lite gifter måste ut då och då för att det inte ska bli intern härdsmälta. Hade en partiell sån i oktober, då nästan allt slogs ut. Trillade ner för trappor, kunde inte läsa på skärm, och hade ingen känsel i armarna.

Man hindrar sig med ren feghet och krav på snällhet år efter år, från tonåren och uppåt, in i fållorna. Som morsa har det varit så plågsamt att se hur tjejerna håller på introspektivt och definierar sin person genom att jämföra sina fel.

Försöker visa att jag tycker att jag har rätt att röra mig ute, utan att ha stämt möte med väninna och utan att ha något ärende, att jag är en upplevande och kommunicerande människa.

Jag har säkert förlorat många chanser på att jag brytt mig för lite om hur jag ser ut, men ska jag granskas uppifrån och ner och i minsta detalj, då sparkar jag bakut. Men lite jobbigt är det nu, när snubbar glor på en och sen får en chock när de ser fejan. De tror kanske jag är 30 nånting bakifrån, men så vänder man sig om och de springer och gömmer sig.

Men om man nu är snäll och snäll och skiter i sina egna önskningar för länge så kommer man i klimakteriet. Det gör man i och för sig i vilket fall som helst, men det är kanske först då man tar sig rätten att ha åsikter och vara förbannad.

Jag är arg på att intelligens och kreativitet inte tillåts. Den täpps till, för de flesta av oss har varit, kortsiktigt sätt, mer till nytta i företagen som själva arbetskraften och behövs.

12 mars 2011

Lyx

Lyx är att vara ute men inte iakttagen.
Lyx är att kunna verka utan att det gör ont hela tiden.
Lyx är att inte bli ifrågasatt.
Lyx är att man kan lita på folk.
Lyx är att inte vara ägd.

9 mars 2011

Besök på jobbet

Det är när jag varit på jobbesök jag får lite mer perspektiv på hur jag mår.

Man är troligen hormoniellt byggd att göra andra saker när man har passerat de 50 än när man är 25. Låter ju ganska logiskt.
Man ska jobba lika snabbt och mycket, men rent innehållsmässigt blir det ungefär som vanligt hushållsarbete. Alltså jobb som görs hela tiden och inte syns.

Allt tid över huvud taget kan kanske betraktas som ren bonustid.

Livserfarenhet borde ge perspektiv och klokskaper som kunde komma både en själv och andra till del, men det verkar inte så.
Om man är ur fas med de faser man ställt in sig på eller att andra förväntar sig att man ska gå i exakt samma takt hela tiden så blir det ingen fason.

Förstår att jag en drömmare som bara lurat mig själv. Jobba hårt och sköta allt och sen ha lite frihet och fria val.

Vara ok förälder och allt det där. Nej, då ifrågasätter man inte att man sliter och drar och fixar och donar jämt.
Köra lite hobbysar på fritiden och köra kul race med polarna är före man blir par eller liten familj, antar jag.

Nej, det är som inget funkar i rätt takt i mitt liv. Man snärjs in mentalt i andras dramor och tror att man är en aktiv och bidragande del. Lätt att tro.
Men ibland kan det vara så. Nu när man själv blivit ett slags drama.

Slita och slava

Det slår mig att det kanske ligger nåt i att problemet med ledsna, allmänt slöa och omotiverade själar delvis är en balansakt.

Hur skulle det se ut om verkligen alla rusade omkring samtidigt och rev och slet i allt för att få sina bitar, och alla var lika ettriga och tävlade om att vara mest nitisk, duktigast, först upp, först med allt och sist från jobbet och först i mål.

Det behöver inte hänga på en själv eller att man verkligen är långsam, osynlig och opersonlig och inte kul att ha med i racet, det finns alltid de där personlighetstyperna som hetsar kring allt, som är mitt i goet, vet hur saker ska va, och outtröttligt tagit för sig.

Så är det.

Kanske.

5 mars 2011

Tittar trött


Efter drömmar då jag gått från ältande till handling och soc och hennes mostrar börjat inse sitt ansvar,