27 februari 2011

För tyglighets skull

kan efter i afton stoltsera med att bry mig mindre om hur man säger ingenting på olika sätt, och mer om vad som menas utan att det sägs på några sätt.

25 februari 2011

Tyst och nöjd i kylan

Lätt och kaxa och börja bli otålig och dra igång över hur arg, ledsen och besviken man kanske är, när man faktiskt borde vara glad att man börjat må lite bättre, orkar läsa och hänga med i världshändelserna.

Efter två-tre-fem-sex år med ena foten i den härliga konsultvärlden och andra foten i samhällets baksidor och undantag, dit solen aldrig når, så är det svårt att vara normal.

Så kommer det över en. Alltid nåt fel på maskineriet. Det är en knasig nacke som inte orkar hålla huvudet, det är en arm som inte funkar att bära kassar längre, en tand som går sönder för tredje gången, eller att man helt enkelt blir halsond och eländigt förkyld under sin enda och påbjudna juliledighet. Men det är ju klart också att man inte blir yngre, som nån sa. Det är klart, men den livsstil man ska ha, som anses normal, är så tråkig att klockorna stannar.

Jag tänker bäst när jag har känslan av frihet. Att ingen vill trycka ner eller stänga in. Är det sommar gillar jag att vara utomhus och släntra omkring på cykel. Går det inte att vara ute mår jag inte bra. Hade det inte varit så mycket stök och bök med prylar och kläder och utrustning och tidtagning och liftar hit och dit hade kanske skidåkning varit nåt, men jag är inte personen att hålla på med tusen prylar och packning och underställ och körkort hit och dit.
Ska man nånstans, ska man göra någonting över huvud taget, så får man göra nästan helt själv.

Jag har blivit tyst, men jag har aldrig varit tyst både tyst och nöjd samtidigt.

24 februari 2011

Pensionärig hård liten boll

Lite intressant att kolla hur mycket man har jobbat in till sin så kallade allmänna pension. Man kollar i kuvertet.

Jag kan tydligen leva på en ok standard mellan 65 och 75, i tio år, men det är högst tveksamt om man ens lever vid 60.

Jag tror jag har ungefär 3 år kvar. Jag har brutit mot mig själv så länge.

Det ser inte ut som jag anpassat mig, tvärtom, men så är det. Det är som att passa in ens naturliga boll i fyrkant, och det som händer är bara att bollen blir väldigt liten och hård.

23 februari 2011

Kämpa på

Lite lustigt att folk, jag brukar kalla dom så, så lätt säger eller visar att de tycker att det bara är att kavla upp ärmarna och kämpa på. Som de själva gjort för att komma nån vart här i livet och bli nån bra, någon bra, som nån vill ha, som är värd att hyra.

Det är väl ingen konst att jobba och kämpa på som fan med något man har enkelt för, och dessutom tycker är kul, där man också får bekräftelse och anses duktig, duktigare, duktigast. Jippi, vad kul det är.

Eller att man är rätt dålig på nåt, men installerad med sån självkänsla från barnsben, och blir peppad att satsa på nåt som är rätt och ligger i tiden, och så kämpa kämpa, kämpa, hundra extra timmar varje dag, kämpa, kämpa, satsa, satsa, järnet järnet, alla kan bli snygga, och så se märkbara framsteg och självkänslan som växer till hybrisnivåer. Som XGK-adaffis.

Jag överdriver självklart.

Men att tvinga sig, dag efter dag, år efter år, att gneta och streta med något man har svårt för eller tycker är tråkigt så att klockorna stannar, mot andras mål, det är lite svårare det, och belöningen är kanske inte ens en lön som går att leva på. Och ingen tycker att man kämpat tillräckligt.

Nu är ju du inte folk i allmänhet, och inte jag heller. Jag är jag och du är du.

Jag har det senaste halvåret fått frågan vad jag vill eller tänker göra (åt olika saker) och när jag berättar vad jag skulle vilja, så gills inte det helt enkelt inte. Man måste vilja det som man ska vilja vilja.

Det finns inte på kartan att man skulle vilja något som skulle kunna kallas lite mer frihet, eller lite mer rörelsefrihet, men är man bara idiot om man inte fattar sin plats, och hur glad och tacksam man ska vara om någon över huvud taget vill hyra en.

På radion sa de nyss att undersökningar visar att unga idag, vilka de nu är, mest av allt önskar sig ett vanligt normalt liv, de vill inte ut i världen och upptäcka och förändra, som min generation. De vill ha ett bra jobb, de vill hitta någon att bilda familj med och skaffa fint boende.

Jo det är faktiskt basic att kunna bo och försörja sig och para sig, i nån slags ordning. Ungomarna vill ha det vi ändå fick ganska lätt: jobb och bostad.
Nu är jobb och bostad något för de som klarar sig allra allra bäst i konkurrensen. Fight for your right to.. ha råd att bo. Yes.

Det jag tänkte på var något lite elakt, men det här är ingen elak blogg, om ens en blogg.

Själv har jag ingen lust att kämpa mot mål som inte är mina egna.
Det var nog ett halvår sen jag fick några målförslag skrivna på näsan. Jag kunde faktiskt utvecklas till "en riktigt bra plubb" om jag bara lärde mig mer plipp och plupp.

Efter minst 15 år som plubb tappade jag sista unset motivation. Och inte ens någon känsla av att vilja ta revanch eller få upprättelse på nåt sätt kände jag. Jag bara bleknade ihop som en skrutt, mentalt först. Sen fysiskt.
Men det är bara att kämpa på, eller hur.

12 februari 2011

Självcensur istället för klageri

Det känns inte som att man kan berätta hur det utan att andra känner sig trampade på.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.

Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.
Jag vill också ha frihet, skriker jag. Jag skriker med ungdomarna i nordafrika och tror att de helt enkelt vill ha vanliga mänskliga rättigheter. Jag skriker med tjejerna. Med alla kloka unga som inte får vara med.

Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.

Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.

Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.

Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.

På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.

Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.

Känns något fel går det säkert att träna bort. Bli snygg, snäll, smal, större, gladare, friskare. Nöjd med sig själv. Och sätta kravet på sig själv så lågt att det går att vara nöjd.

Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.

Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.

Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.

Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.

Men man får prata vad man skulle vilja köpa och hur man skulle vilja bo.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.

För och emot Solsidan. Har de gjort bort sig eller inte? 
Se eller inte se Let's Dance.
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?

Se eller inte se uttagningarna till Melodifestivalen?
För och emot att se serier när de till sist sänds på svensk tv, så att man garanterat håller sig hemma vid tv:n primetime, så att man definitivt missar sitt eget liv när man har sin enda lediga tid?

(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)

Allergi mot flum

Angående Indien, droger, hippisar och diverse flum:

Lite myt det där att alla reste till indien för att röka braj på 70-talet.
Var där ett halvår utan att ens av misstag få det i soppan eller kladdkakan.
Jag rökte helt enkelt bara tobak (och beedisar var billigast) och jag var aldrig direkt sugen på sötsaker heller. Kanske det ena hörde ihop med det andra.

Vi sena 50-talister tyckte nog att vi kom dit lite försent, som vanligt. Hippisarna hade redan börjat urarta, och var mer att betrakta som övervintrare eller veteraner eller hade utvecklats till rätt smarta affärsmän. Och de var inte direkt några förebilder heller. De satt avklädda och påtända utklädda till sadhus, med lusiga skägg och heliga sår på benen och predikade skit, och bjöd unga tjejer på droger och sålde dyra klumpar och piller till killarna.

Det ansågs nog då, ganska allmänt, att diverse droger, använda på rätt sätt, under ledning av invigda och gärna i anknytning till nåt ashram, den korta vägen till högre tänkande och diverse frigörande och extaser. Bla-bla nirvana. Till exempel att röka på som fasen på dansashram och tro att man (alltså unga tjejer) frivilligt tillämpade kroppslig frigörelse för egen del, när det nu var efter gubbarnas pipor. Det där klarar man med bra DJ:s nuförtiden, och de behöver inte predika någonting alls, bara spela bra musiken så att folk kan dansa loss lite.
Då skulle man linda in det i en massa religiös lera och bla-bla, tyckte jag.

Vi som var skeptiker blev nog mer insatta i hierarkierna i själva drogspektaklet - med fattiga heroinister som till och med sålt passet och blåögda drogresenärer i botten, och uttråkade kokainsäljande jetsettare med sjuka partyn i toppen - än övertygade om någon väg i livet.
Och det är väl inte mycket som ändrats på den fronten, mer än att drogerna snabbt spreds överallt och är kriminella, medan det mer lagliga flummeriet är i var mans mun i form av hälsoblaj.
Man kan ju tro på precis vad som helst.

Motsatsen till flum är politiskt insatta unga som använder nätet som kanal för behov av faktisk frihet.

5 februari 2011

test: blogga från flickr


DSC_3138 Originally uploaded by Coola morsan

test bara om det fortfarande funkar att blogga direkt från flickr och om det är enkelt att lägga ut bilder till fejan och flickr direkt från Aperture.

Det verkar funka. Jippi.

Jobb-pc-helvete

Hade tänkt börja samla ihop mina digitala bildbibliotek som ligger utplottrade på olika hårddiskar sen min hus-pc gav upp, men filhantering i och via gamla laptopen är så aptråkigt att klockorna stannar. Fy fan. Teknostresstermometern rusar upp på 40 graders feber på vid minsta ärende på jobb-pc:n. Den är en ren inspirationsförstörare. Så vidrig att jobba vid, kass grafik, långa uppstarts- och väntetider, ett hån mot all effektivitet. Usch.

1 februari 2011

Tänder istället för städer och stränder

Inte för att jag bokat nån resa. Tanden gick sönder innan ändå.

Först gick den sönder av en fruktsallad i Barcelona, och blev lagad på akut.

Sen gick den sönder av en brödkant och akutlagning på nyårsafton.

I lördags rasade den delen som lagades efter Barcelona.

Så fick jag nota på flyttstädningen från oktober och faktura på en hel dator samtidigt.

Jaja.