31 december 2007

Nyårslöften

Jag brukar inte ha mycket till nyårslöften, men jag avlade ett i nån tidigare text - och jag har redan glömt, och rökningen har jag ju slutat med för nästan två (två?) år sen.

SMS väntar
För många meddelanden.
Radera några i valfri mapp.

Radera nu?

På självaste nyårskvällen ska man visst behöva sitta och radera sms. Valfri mapp betyder hela inboxen eller alla skickade.

Mitt nyårslöfte är att jag ska kämpa vidare med att hitta en livsstil som håller. Jag skulle kanske också formulera ett mål som går att nå. Kan inte påstå att jag lider, jag bara svär varje arbetsdag över att jag hamnat lite fel, även om det just nu är bättre än på länge på jobbet.

15:56 och redan natt

Klockan är fyra på eftermiddagen och det känns som årets mörkaste eftermiddag. Dottern och jag har bytt roller och hon väckte mig vid två och sa: "Du vill väl inte sova bort hela eftermiddan!"

Nåt slags fackeltåg tuffar fram i Tantolunden och jag kom precis på att hälsan verkligen tiger still. Säckpipsblåsarna har inte hörts från lunden på flera månader - och jag har inte en enda gång ens tänkt på hur skönt det är att slippa höra gnälliga säckpipor timme efter timme.

Årets sista dag men jag firade igår - bara för att slippa känna nån panik över att inte ha något för mig ikväll. Har garderat med två evenemangsbiljetter, till olika nyårsfester. Tycker jag det ena är för torrt drar jag till nästa. Jag kan tydligen konsten att spendera utan att konsumera. Tänk om jag inte ens vill gå ut..

Café Opera - eller vad man nu säger på franska och italienska..

Är jag i stockholm nu? Det här känns som det Rom jag missade. Inte så kul alltså..
---
Att det här med italienare blir ohållbart är att de bara kan prata italienska, och alltså bara kan umgås med varandra. De pratar sämre engelska än svenska dagisungar och tror tydligen att alla utanför Italien pratar ENGELSKA. "Sorry I don't speak english" säger de när man tilltalar dem på svenska...

Café Opera fick tummen ner av tre väldigt snygga Pariskillar som jag köade med. De menade att till och med de trendigaste klubbarna i Paris har trevligare manér i entrén. Hur fan är man funtad om man låter folk stå en halvtimme och köa i slags fängelserastgårdssolfjäder-setup - och sen säga att de köar i fel kö? Fransmännen och jag stod på RÄTT ställe, men det var ren slump. Kösystemen är en tråkig historia på Stockholms klubbhimmel. Det är extremt pinsamt att vara ute i Stockholm med utländska gäster, som väntar sig att Stockholms ska vara en storstad med lite klass. Själva är vi så jävla hunsade redan från början, med känslan i maggropen att egentligen är just vi inte särskilt välkomna någonstans.
Patricias söndagsnatt var rena befrielsen när caféet stängde.

Andra bloggar om: , , ,
Andra bloggar om:

Mina fantastiska resor 2007

Wow... jag har en tradition, jag är konsekvent: här är sammanfattningen av mina fantastiska drömresor i år:

19 februari -7 mars: Bangkok några dar och Ko Samui 12 slöa dagar och pigga kvällar på Chaweng och en fullmåne på Ko Phangan.
[t/r Bangkok med en barnfamiljslastad jumbojättesak från Fritidsresor som knappt orkade lyfta mer än några hundra meter över mark; såg varenda by i Gangesdalen]


9-10 mars: MondayBar-kryssning till Åbo... (räknas kanske inte som resa), Spring Break cruise. Tony Perssons bilder här.

3-7 maj: Berlin, årets bästa tripp. Helt underart väder, cool coolamorsancykelstad och roliga klubbar. [t/r Airberlin]

1-3 juni: Kryssning till Tallinn: MB Black & White Cruise. Bilder här

14-17 juni: Hultsfred

Roskilde
Ställde i år helt traditionsenligt in Roskildetrippen, både köpte och sålde sen biljetten på Blocket. I år var det regnnatten i Hultsfred som inte alls gav mersmak för utsikterna om kommande rekordblöta Roskilde (Våteste Roskilde noensinne). Ingen tror att jag nånsin kommer att komma till den där Roskildefestivalen. Men vad är en bal på kungens slott...

Jag var ju i alla fall nästan på Roskilde en massa gånger som 20-25-åring när jag cyklade omkring precis i närheten, men trodde att vi inte gick på Roskilde för att han inte klarade folksamlingar, och jag förstod inte att han förstod hur jäkla hooked jag skulle kunna bli på sånt där festivalande och festande, och jag tyckte, ok ok, man kan göra det nån annan gång.
(Vilket larv. Han var så svartsjuk, och klarade inte heller tanken på konkurrensen från 10000 glada festtivalsnubbar i min egen ålder.)

Jaja, nu är det han som åker på festivaler och tar igen, och jag med, på annat håll.

2-16 juli: Santorini 1 natt, Ios 2 veckor med P. [2 vecka, flygstol med Apollo, Novair]

23-28 augusti: London med South west 4 och Notting Hill Carneval [Ryanair dit, Sterlin hem]

30-31 augusti: Kryssning till Åbo. Bilder här

14-17 september: Rom. Jobbigt som fan med 130 respolare, men jag åker gärna tillbaka själv eller med någon, men då ska jag bo extremt centralt. Förort till Rom är mycket mer förort än nån förort här i Stockholm, där vi ju har kollektivtrafik så att man ändå kan åka in till stan. [Sterling t/r]

23-24 november: Rock at Sea-kryssning till Åbo med Ios-folk.

13-14 december: Luciakryssning till Åbo. Bilder här

Sammanfattningsvis få och korta resor och fem musikkryssningar som substitut för ett resande liv. Sjukt år. Sjuk hela semestern. Sjuk i Rom och resplaner lagda på is på grund av semesterunderskott och heltidsjobb. Och nu är jag försliten för att jag jobbat för mycket.

Förra året blev det så kallade x-et och jag riktigt ovänner i London. I år blev vi vänner, ungefär som Joey och Rachel i "Friends". Vi liksom flyttade ihop - om än bara för några dar.

Mina resor 2006
Mina resor 2005

Andra bloggar om: , , , , , , ,

30 december 2007

Ogifta par och vänner

Spännvidden i dotterns och min tv-konsumtion just nu är hiskeligt smal. Efter 356 avsnitt av tv-serien Friends såg jag idag lite av filmen Ogifta par, som var och alltid kommer vara mycket plågsamt tragikomiskt, utan någon som helst igenkänning. Jag har aldrig varit sån som hängt upp allt på förhållandet enbart även om jag samlevt med män som tycker att allt ska vara som det ska vara.

När x-maken och jag umgicks med par var vi nog de udda paren, de som blev över när de, präktigvänstern i kvarteret, valt sina respektive umgängeslag efter politiska åsikter, eller vad det var. Vi två familjer kunde faktiskt dela Ölandsstuga i en vecka, 4 vuxna, 2 bebisar, 2 st 3-4-åringar och några tonåringar - utan större bråk.

Största problemet just då var väl låne-tonårskillen, som åt oss övriga ur huset så illa att vi till slut var tvungna att börja baka storbak varje morgon, och som efter hand deppade ihop eftersom hans mamma, som skulle ha hämtat honom och spenderat semester med honom hade mycket roligare saker för sig på västkusten, och hon visste nog att bättre barnvakt(er) och sällskap (kusinerna) kunde HAN inte få, så hon festade lugnt vidare nån extra vecka, och till slut fick vi sätta killen på tåget hem och farmor och farfar fick ta vid uppe i Stockholm, för hon hann inte tillbaka till Stockholm i tid att möta honom.

Nu går friends vidare på dvd:n. Dom blir lite av ens vänner, om man säger så, och man sover bra till skratten..

29 december 2007

En jansson please

Julafton, juldag, annandag, torsdag, fredag, lördag... och fortfarande räcker maten. Det är så semester att inte behöva välja mellan 4 dåliga mataffärer och kånka på matkassar, och slippa jobba är härligt. Jag verkligen passar för ledighet.

Fortfarande finns ett helpack grovt bröd kvar, julöl, ramlösa, två ostar, diverse sovel och 3 dl grädde, ansjovis, lök och potatis.

Tänk om en Jansson liksom bara ville göra sig själv just nu.

Skittrött på att inte finnas

Hittade skitbra musik på min ipod igår när jag var ute på en liten runda i regnet. Sååå lite kan göra mig glad igen. Har inte fattat att jag hämtar poddar med diverse klubbmusik... som visst hoppar över till ipoden automatiskt. Fantastiskt va!

Vad gör lite regn och jobbiga (äckliga, eleka och fula) shoppingmänniskor när man kan dyka in i musiken som ackompanjemang.

Måste man ångvälta andra bara för att det är rea. Eller det kanske bara är så att jag faktiskt inte syns. Är skittrött på att inte finnas.

27 december 2007

Ljusgul depression

Jag är så trött på att försöka få ordning på bilder papper filer tidningar kläder deadlines. Gula post-it vill jag bara inte se några fler. Nyårslöfte 1: Det här får vara sista paketet.

24 december 2007

Töntiga utlandssvenskar på webbradion

Det mest svenska som finns är utlandssvenskarna och deras bevarande av så kallade svenska traditioner. Åh, vilka töntar, tänker jag. Oh My God. Rena 40-talet. Och jag får lov att stänga av nattradion.

Ursäkta mig. Det är förstås tillåtet att leva kvar i en gammal bild av Sverige, och idka svenska vanor och ha svenska flaggor vid silltallriken till jul, påsk och midsommar. Det viktiga är språket, att få prata sitt eget språk med landsmän.

Jag skulle kanske själv bli aktiv i svenskföreningen och längta efter att dansa groddansen runt midsommarstången, vara med och arrangera luciatåg med barnen, och samla ihop till majbrasan och fira nationaldag med de blågula flaggorna i topp.

På nätet kan man nu lätt följa hemlandets radio- och tv-kanaler och det var därför utlandssvenskar lyssnade på webbradion och kom till tals från sina utlandsvisten natten till julafton.

Just mat, dryck och musik verkar vara det enklaste internationella språken, där man lätt anpassar sig till en annan kultur eller kan införliva delar av den. Japanerna sägs älska svenska sillbordet som vi älskar sushi, och både svenskt knäckebröd och brännvin lyckas bra som exportprodukter, liksom svensk musik.

Det blir väl lätt så när man bosätter sig utomlands och står utanför landets språktradition och kultur, och där det fullkomligt skiter i ens traditioner. Man klänger sig fast i det lilla gemensamma man kan hitta på att göra svenskar emellan, även om man inte har en aning om varför. Och så glömmer man att det är själva språket, som är kärnan i det hela, men på vissa håll verkar de bara ha kvar de där omåttligt torra traditionerna kvar till sist, medan språket är glömt.

Det borde vara lätt att fatta vad invandring är, och varför många invandrare vill träffa andra från samma ställe, prata hemlandets politiska situation, gå till läkare som pratar ens språk så att man kan bli förstådd, och få jobb genom nya eller gamla kontaker, och se tv från hemlandet, och inte spridas ut för vinden i svenskintegrering på ensligt tillsnöpta orter.

Svenskar gör precis likadant när de måste leva utomlands, även om de har pengar, och inte alls behöver anvisas boendeort. Man söker sig till svenskområden. Såg en dokumentär om ett folk upp i thailand, som lämnat djungeln för att försöka överleva i gränstrakterna till djungeln hos "främlingarna", som inte var snälla mot dem, tyckte de. - Främlingarna säger elaka saker som att vi inte tvättar oss, och de lurar oss att jobba för alldeles för lite ersättning för att vi inte gått i skolan, inte kan thailändska, och är beroende av att få mat i första hand, och sedan fick matskulder som skulle betalas tillbaka med arbete på risfälten.

Det här folket har ett språk som nu talas av bara 200 innevånare utspridda i små bosättningar långt från varandra, och de hoppades nu kunna bygga en ny gemensam by så att det lättare kan bilda nya familjer och överleva som folk. De unga hittade svårligen någon jämnårig att gifta sig med, och de allra ungsta hade börjat flytta på internat till "främlingana" för att gå i grundsskola, där undervisning var på nordthailändska. Det egna språket började fasas ut. Främlingarna var thailandska risfarmare, som hyrde in dem på slavkontrakt mot nästan ingen ersättning, och med skulder på mat som band dem till risfälten år efter år. Programmet följde två 20-åriga killar på jakt efter flickor och deras tankar kring framtiden, och hur de orimligen skulle kunna klara sig i en stad. Eller? Om de kunde lära sig språket, få ett jobb i stan..

Minns att det enda jag saknade när jag var ute och reste ett år var ett slags absolut sug efter pepparstarka kantarellmackor, och tjocka raggsocker mot de iskalla stengolven. Till slut led jag både av långtgående förkyldningar och av att inte kunna prata på djupet om någonting eftersom att allt snack var på mer eller mindre kass engelska. Man längtade efter att återigen få ett riktig språk att uttrycka sig på.

23 december 2007

Missade bolaget

Tiden spelade mig ett spratt idag. Halv tre, 14.30, var klockan när jag gick hemifrån. Borta vid systembolaget vid Rosenlundsgatan ett par minuter bort vart plötsligt klockan 14.53.

22 minuter försvann mysteriskt, och jag var tvungen att välja mellan att hinna köpa ut specialbeställd julklapp åt syrran eller gå på systembolaget, som jag nästan var framme vid. Jag fick skippa bolaget.

Det konstiga var då att min klocka på mobilen visade 16.35. Hur länge har jag levt med en klocka på mobilen som gått före så mycket, och varför har jag ändå inte kommit i tid till något?

Så det blir ingen glögg till glöggen. Man får hoppas att gästerna inte blir besvikna.

22 december 2007

Allt på en halvtimme

Det är morgonmänniskornas värld. Själv ska man hinna alla ärenden på en halvtimme eftersom allting stänger vid tre eller fyra. Måste hinna köpa glögg före tre. Sen är det kört när det gäller de varorna. Uhh. Vill inte gå ut.

21 december 2007

Julen tar 3 timmar, mycket väsen för ingenting

Så har den nästan passerat, julen. 3 timmar kommer den ta, sen drar barnen vidare till far sin och hans släkt eller vad man kallar det, när det inte är så många.

Man förstår att överklassen ynglar av sig med all kraft de har. Det räcker inte så bra med tre barn, man måste ha fem eller sex stycken, så att man kan upprätthålla lite klanaktig substans. Det blir liksom inget kalas om man inte är många syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar och farbröder , excentriska mostrar och mopsar.

Hur mycket storys blir det att berätta vid lägerelden om man är en vuxen med ett barn som båda skulle behöva fler polare på helgerna och fler omkring sig som brydde sig?

Vi är få. Mina föräldrar skilde sig, jag skilde mig, och folk försvinner. Kulturen är att man reder sig själv. Själv är bästa dräng. Var och en är sitt eget jävla torra tråkprojekt.

Många växer upp som ensambarn med en förälder som har hela ansvaret, både ekonomiskt, socialt och känslomässigt, och som långt ifrån kan hålla på med nåt självförverkligande, och många vuxna ensamstående föräldrar har inga andra vuxna att dela ansvaret eller tankarna eller besluten med, men ska ändå anamma vara-tillsammans-mantrat, och lika glatt vara med på luciatåg, och göra lussebak och vänta på Kalle eller tomten eller på att prinsen ska komma.

Inte så konstigt att unga singlar är helt hysteriska på att hitta sin dejt, kille, tjej, nån att vara med sen när polarna bildar familj, som ska upprätthålla traditioner och umgängessätt som om man vore en jättestor släkt där man bara ses en gång om året.

Jul är en pärs. Jul är på gränsen till otjänlig. Fyll, fyll, fyll, och så fjutt kommer det ut och är över. Hållbarheten är mycket kort.
Julhandeln slår alla rekord - igen. Kompensation, tänker jag. Alla vet det. Man blir glad över nytt och fint. Frågar man folk vad de egentligen vill ha, eller hur de skulle vilja leva, så handlar det sällan om prylarna, utan vad de ska ge för känslor eller självkänslor. Smart drag. Det är absolut omättligt, eftersom det inte är prylarna som löser de existentiella problemen med ett alltför isolerat och arbetsamt sätt att leva.

Som nån bizniz-man uttryckte det: Den nya statusen är att ha tid och möjligheten göra det man tycker om.

16 december 2007

En uppe två i säng och en liten brand

Jag orkar en timme uppe, sen sover jag några timmar. Senast var jag uppe och badade, bytte några ord med dottern som bjöd på nudlar, och så somnade jag om igen.

Igårkväll mitt i filmen startade inneboenden en brand i sitt rum, så nu ligger svartbrända saker utanför hennes fönster: två eldade täcken, ett eldat satinpåslakan, två-tre kuddar med svarta fläckar och massor av lösa fjädrar. Hon låg i sängen och var vaken när det hände men blev handlingsförlamad.

Det var lite läskigt. I dvalan (halvsov till Pirates of the Carribean) hörde jag nån som skrek - H J Ä L P H J Ä L P och några sekunder senare spred sig röken upp i lägenheten. Hon stod där och förstod inte hur det hade kunnat börja brinna. Fullt med levande ljus i rummet var det och nåt av dom hade förstås orsakat att det brann i sängen.

Så: Nu har jag satt på mig alla varma kläder jag har och ska nu iväg och slänga det brända, 4 kassar tidningar, allt glas, alla plåtburkar, plasflaskor, allt från balkongen från festen. Suck.
Det har sin tunga och aptråkiga sida att sopsortera.

J undrar om jag vill ha nåt från båten...


Kväll 1 och tomterött på MondayBars Luciakryssning.


Nästa teknokryssning kan jag, med pågående viktminskning, köra bikinistajl eller åtminstone bar mage istället för att klä mig som tomte, eller nåt annat lite bylsigare..

Har nu förlorat alla mina sluta-röka-kilon och är på +-0-rutan 52. Det jag vägde när jag var 18 och före och efter alla graviditeter, samt före och efter alla förhållanden. Det är väl i förhållanden man växer, på lite olika sätt. Sen blir man bara normal.Kan bara inte komma på hur länge jag hållt på med den här icke-rökningen. Jag är i alla fall sjukt ointresserad av cigaretter.

Snällt av J att sms:a och fråga om jag ville ha nåt från båten. Han kommer precis in från en annan kryssning än den jag var på. Jag kan inte komma på nåt annat än cigaretter till syrran, men man ber ju inte en rökare köpa cigg åt andra.

Andra bloggar om: , , , ,

Hemmanys

Belysningen i mitt rum nu. Lite scary. Bäst att tända lampan.

15 december 2007

Illa efter MondayBar: kanske matförgiftad?

När jag var 9-10 och hade ätit finska marmeladkulor på en släktings 60-årsfest jag ordentligt magsjuk hela natten, och förstod att jag hade mig själv att skylla. Även om man har tråkigt blir det inte roligare av marmelad.

Nu efter MondayBar-kryssningen kommer jag varken kunna dricka finska öl eller äta räkor mer, och skaldjursfavoriterna på buffén får nog vara nästa gång. Synd på favoritförtäringen. Tänk om jag inte kommer att kunna dricka öl igen.

Så magsjuk som jag blev efter 9-10 timmar hemma har jag inte varit sen maginfluensan på Barbados. Skrev på facebooken igårnatt att jag mådde lite sjösjukt. Sen jävlars drog det igång.

Jag får tänka på att jag i alla fall mådde bra under hela kryssningen och inte kan minnas att jag gjorde nåt jag måste ångra. Fast visst har man hört att man i dessa tider ska undvika julbord och bufféer. Det räcker med att nån i köket har haft nåt för att smitta alla som äter just den rätten.

Hädanefter blir det bara långkok på grönsaker och snäll buljong.

13 december 2007

När man är i ide

Eller i ett virtuellt ide. Allt är tvärtom. Barnen är de som är de klokare och Ibland tvingas bli de vuxnas alibi och försvarare. - De kunde inte bättre, de var bara könsmogna och föräldrar. - De hade ju ett jobb att sköta. - De gjorde vad de kunde och förväntades göra. Tioåringen på t-banan säger till den andra: du då, har du nått dina mål än?

10 december 2007

Du är vacker

- Du är vacker, säger han.
Hon försöker förklara vem hon är.
- Va vacker du är, säger han.
- Jag är världens mest intressanta tjej säger hon, lyssna.. Snälla..
- Du är verkligen vacker.

Bossen har landat


Från långt däruppe i Globen...

Bruce Springsteen har kommit till Stockholm och skyndar sig in på Grand hotell, enligt Aftonbladet. Det finns tydligen bara ett hotell i stan värdigt artister. Behändigt liten stad det här. Ett café och ett hotell, och bara ett Stureplan, som är jättelitet.

Jag kan ju bara inte banga imorgon, skulle vara för visset.
--
Tillägg: Var där. Bäst var publiken. Hade bandet kunna improviserat och jammat vidare när de märkte att folk var med så hade det blivit bättre.

Andra bloggar om: , , ,

Vågar inte koppla ner

Nu kommer jag inte våga stänga av datorn. Tänk om jag inte får nån uppkoppling igen..

10 december. Imorgon tänkte jag försöka hantera min kamera igen. Sist, på personalfesten, gav jag bara upp. Högsta känslighet + blixt och bilderna blev suddiga. Det går ju bara inte ihop. Men det tar sin tid att lära sig en kamera och det svåraste är just att ta bra stämningsfulla bilder i dåligt ljus när folk inte sitter stilla.

Imorgon ska jag på Bruce, om jag orkar. I annat fall kommer någon som får biljetten istället bli väldigt väldigt glad.

Skrovlig mot jul

Måste bli friskare till imorgon. Sitter i sängen och svettas. Hur ska jag dölja att jag inte har nån röst och hålla igen så att jag inte hostar på de nya kunderna? Vad är bäst: komma förkyld eller ställa in? Hålla mig på avstånd?

Den här mörkaste tiden på året, när förkylningar och flunsor härjar som värst, ska vi trängas på jobb och varuhus, för här ska det fixas och donas och göras klart, och allt ska vara färdigt före jul. Nedräkningen pågår och vi är vid lucka 8 eller 9. Och poff är det den lucia, och så dan före, och poff är de där timmarna på julafton över.

Det var magiskt när man var liten, för det var enda chansen på året att få någon man suktade efter. Man längtade som en galning efter jullov och julafton och levde med sin julkalender. Och hoppades: en barbiedocka eller legosats, eller några fem-böcker och en skiva. Och just på julafton fick man något man aldrig fick annars: full frihet. Man fick vara uppe som dom vuxna, och man skjutsades inte undan.

Men idag, när barnen naturligt ofta får vara med - eller är själva medelpunkten i familjen - och förses med en ström av högklassiga prylar så betyder jul kanske något annat.

Jag önskar verkligen alla ungar att slippa bråk och jobbiga vuxna med sina oändliga konflikter. Men julen sätter relationerna i släkten på sin spets. Vem ska få träffa vem? Vem ska få vara med barnen? Ska barnen vara hos alla eller bara en?

I år ligger i alla fall julen bra ledighetsmässigt. På en måndag. Två lediga dagar innan och två lediga vardagar efter. Ser verkligen fram mot lite ledighet.

9 december 2007

Tjuvåker sjukt på grannens trådlösa

Nu är jag halvlycklig igen.

Sitter med lurar och lyssnar på musik på datorn i sängen. Tjuvåker på ett trådlöst nät i närheten. Dottern med sin gamla mac har ett helt gäng att välja på, men jag är glad att det i alla fall finns ett nät jag kan använda som inte är skyddat. Tack du ovarsamme.

Min egen kabelinternetanslutning är helt helt ur funktion sedan i natt nångång. Nån förvarning från comhem har jag inte fått eller sett. Killen på på comhems kundtjänst kunde inte svara på frågor, sa bara enstavigt att de kommer skicka ett nytt modem och att det kommer ta minst två dar.

- Men nu då, kraxade jag fram ur djupet av min luftrörskatarr. På gränsen till panik. Jag behöver uppkoppling nu! Jag måste jobba...... jag är sjuk. Man kan bara inte stänga av.

Stackars kille.

7 december 2007

Mobilitet - bara larv

Sådär, nästan klar. Kommer bara en eller två timmar försent till festen den här gången. Förra helgen kom jag fyra timmar försent.

Personalfest. Förra missade jag helt. Den var i juni och jag var i Hultsfred och dansade i regnet, eller rättare sagt: visste inte om att det skulle bli dans och regn.

Det är just nu en väldigt tung och regnig decemberkväll, och idag har jag gjort mitt mobila test.

För 2-3 år sen gjorde jag ett liknande. Då blev jag portad på hotell fastän jag verkligen bönade och bad om att få betala för att använda min dator hos dom. Nej, jag var inte hotellgäst, så det gick inte.

Hotspots och wifi måste vara ett utagerat fenomen. Ingenstans kan man lätt koppla upp sig med en så kallad bärbar dator med wlan/wifi-kort, inte ens om man är beredd att betal. Man måste ha ett konto registererat hos en leverantör. Om man nu inte har ett jobb som pröjsat ett sånt abb, kan man ju inte koppla upp sig, och inte heller kolla på nätet var dessa hotspots finns, eller om det finns några fria. Inte ens google hittar hotspots i Stockholm när man söker på mobilen.

Om man både har ett jobb-mobilabb med mobb-surf, och ett privat-abb för kabeltv och internet då är man faktiskt inte beredd att betala för ytterligare ett månads- eller dyngskonto, som inte fungerar utom på spridda hotspots på konstiga ställen. Inte åker jag till Arlanda för att använda min wlandator utanför kontoret. Det tycks inte gå att spontant dra upp datorn och sitta nån timme nånstans och kolla nätet och göra några uppdateringar.

Stenålder, tycker jag. Tänk att behöva sitta med mobilen och skriva texter med tummarna och T9, när man skulle kunna ha en liten jävla portabel pc-filofax (max 500 gram) där man kan surfa, läsa nån nedladdad bok offline, skriva, fixa lite eller ladda upp eller ned bilder, lyssna på musik eller annat. Jag förstår inte vad problemet är. Tydligen ska man ha mini-apparater som mobiler - eller stora jäkla klumpar där man släpar runt på all programvara och företagshemlisar.

Trots allt, jag är bara en person, även om man ibland försöker vara mobil för jobbets räkning (och är t ex på kunders kontor och inte vårt eget, och inte kan få begära att logga in där) och ofta vill jag vara mobil som privatperson.

Men det fungerar inte. Det funkar bättre att jobba på distans från Thailand, som jag gjorde i februari, än härifrån Stockholms innerstad. Här måste jag antingen sitta på kontoret eller hemma. Där tog man den bärbara och pluggade in på nåt internetkafé och satt några timmar med bredband - och med sina vanliga applikationer, eller betalade för wi-fi per timme/dygn på de lite trendigare ställena. Nemas problemas.

Här är wifi tydligen bara tänkt för affärsresenärer som de leverantörerna föreställer sig ska sitta och jobba med excelark på flygplatsens lounge eller på hotellet - och i övrigt bara är ute efter populära låtar. Att plugga in dator och få bredband går inte. Ute i världen verkar det gå att ha kontoret på fickan och jobba (eller whatever) precis exakt där dom är.

Här är det lång väg dit. Inte speciellt moderna tider än.

4 december 2007

Folk bara reser och reser

Och jag bara reser fram och tillbaka mellan hem och jobb. Försöker förklara att de är tur jag vill ut på, från plats till nästa plats, inte bara pendla.

Som jag rest de senaste åren hinner jag knappt titta mig omkring förrän det är dags att hasta hem. Som Berlin i maj. Och vad hände sen? Nä, absolut ingenting, utom att jag läste en slags guide till stan när kom hem och insåg att jag missat väldigt mycket.

Jag har fel inställning. Tänker att jag ska vara lite stabilt frisk innan jag drar iväg någonstans. Och så jobbar jag för mycket och blir ännu mer knakig i fogarna. Istället för att kanske må bättre i sin helhet av att göra något åt resplanerna på riktigt.

2 december 2007

40 minuter om dan vid datorn

Det värsta är tydligen att sitta vid en dator. Det känns inte som jag slipper värk i nacken hur jag än håller nacken när jag tittar på en skärm. Och det har väl inte blivit bättre av att jag släpat på dator en massa år, och alla småbarnsår med bärande och lyftande. Slitage och inflammation mellan kotorna i nacken och ena axeln.

Min ransonering måste bli tiden vid tangentbordet. Mus eller pekplatta verkar också lika illa. Och om jag nu bara kan sitta några timmar om dan - ska den då få ätas upp av jobbet?

Nästan allt jag tycker är kul att göra när jag är själv har något med nätet att göra eller med musik, bild och annat som jag också använder dator till.
Ja-ja. Hela den generation som jobbat vid skrivmaskiner och tangentbord i trettio år nu mår nog liknande.. När datorerna kom sa man att man aboslut inte skulle sitta vid skärm mer än 40 minuter om dan.