31 december 2005

Facit: Resor 2005

9-16 april: Alanya med barnen en vecka.
[Superbillig charter med boende i stor lägenhet 5 meter från minaret, 100 meter från havet, Always]

4-7 juni: Barcelona, själv, mersmak...
[Ryanair dit/Sterling tillbaka]

16-19 juni: Hultsfred - mentaltripp

26-29 juni: Barcelona med dottern (istället för Roskilde)
[Sterling t/r]

10-31 juli: Mykonos 3 dar >Antiparos 1d > Ios 14d > Anti 3d
[SAS snowflake t/r Aten + Olympic Airways Ath>Myko/Paro>Ath]

25-30 aug: Ej London och Notting Hill, sjuk
29 sept-3 okt: Ej London, kunde inte

8-11 oktober: London.
[Ryanair, bodde på rivningsbeslutade Regent Palace Hotel vid Picadilly Circus, passa på att boka. Rivs i december 2006]

Nyårsafton runt 11: BRÖL

Har ringt runt lite nu. Är fortfarande nöjd med nyårsaftonen so far. Minns hur det var förra året när alla bara deppade. Det fanns inte en glad människa någonstans. Inte där jag var. Tsunami.

Männen, eller killarna, BRÖLAR i Tantolunden. Varför BRÖLAR dom? Är det nån slags urkraft som kommer till ytan?

Om det är ett parningsläte funkar det nog inte längre.
Finns det över huvud taget några tjejer som springer ut när de hör brölandet och försöker hitta platsen där det brölas?

Det är klart. Det finns det säkert.
Det finns folk till allt, som x-svärfar alltid brukade säga.

Bot finns om man vet vad det är

Skrev lite om en väninna här. Hon har varit oförklarligt matt och sjuk i fem år, och väldigt sjuk det senaste året, bor i Southampton. Hon kom hit i augusti, men insjuknade första dagen hos en kompis, och åkte snabbt hem. Vi träffades aldrig. Jag var också sjuk.

Idag fick jag höra att hon den 19 december fått veta vad det var och bot för det. Hon mår redan bättre och börjar bli sig själv igen, som hon säger. Äntligen.

En orientalisk bacill kan ställa till väldigt mycket. Men som vanligt försökte läkarna psykologisera bort det. Det är så skönt att få reda på varför man mår dåligt, och förstås att det går att bota.

Nyårsafton: runt runt 10

Gott nytt år alla!

Sitter själv med en Bishops Finger och har fixat håret med dotterns grejor. Beach look med saltvattenspray. Kan väl passa en kväll som denna. Ska sätta höftskynket på mig, allväderskläder utanpå, och gå ut och bara vara uppmärksam. Random acts of kindness kanske inte kan skada.

Måste hålla lite koll på tonåringarna. 17-åringarna gick just hemifrån och de är precis som de vuxna. Med skillnaden att de inte varit med om lika många nyårsaftnar än.

Folk gaddar ihop sig i sina nyårsfirargäng, och tjejerna som var härhemma hade kanske hamntat utanför "middagarna". Uppgivet:
- Ingen hittar varandra vid 12-slaget och både innan och efter är mobilnätet smockat.Men kommer inte få tag i nån förrän halv två.

Barnfamiljspapporna var ute och lekte en stund här utanför.
Bebisarna sitter i vagnarna och papporna, runda under fötterna, skjuter raketer från sandlådan, och mammorna tycker det är ok.
Mesar! Man ska hålla sina barns pappor borta från det, åtminstone inte ha bebisarna bredvid.

Och klockan är bara 10.

Jobbtystnad

För några dar sen var testbloggen jag gjort för jobbet klar, klar för att titta på och lämna synpunkter på alltså. Skickade länken till uppdragsgivarna, och till några andra kollegor som är inblandade på olika sätt.

Ingen har svarat. Total tystnad. Inte ens "kollar sen, gott nytt år..."

Undrar om man får sparken om man lanserar utan att andra fått tycka och ställa till?

Synpunkterna brukar vara klassiska:
- Kan vi inte ha en banner för xxxxxxxxxxx - så att dom hittar mina saker?
- Kan vi inte flytta upp xxxxxxxxxxxxx överst - så att mina saker syns mest?

Nej, säger jag. No way. Det är illa när man tänker ut sina nej långt innan synpunkterna kommit...

Kul att bli hittat

Sådärja. Jag söker på "beskyddarverksamhet +Sollentuna". Kul.

30 december 2005

Apropå svarta killar

Om nån orkat läsa hela bloggen innan och utan (nä, jag förstår det) kunde ju ha fattat att det så kallade x-et inte är nån liten tanig rödlätt engelsman precis, utan en karismatisk och notoriskt otrogen och lite robust svart kille.

Igårkväll gick jag till närmsta puben när jag förstod att dottern skulle vara hemma och inte heller kunde lämna hemmet, eftersom hon tappat nycklarna.

Tre äldre män med alkoholproblemen tatuerade i pannan kom fram till mig. Sa att jag var söt och sånt. Alla hette Hans.
Jag flydde i panik.

Gick tre meter på Hornsgatan och kapitulerade. Tog taxi till Mariatorget.

Istället för att gå till ROCKS gick jag till H62. Mama Africa Club, som förut huserade på Medusa i Gamla stan men nu invaderar Hornsgatan en gång i veckan, tydligen. Reggae på scenen och blandad svart kompott på dansgolvet.
Och vet ni.
Man hinner inte ens ta en sipp på ölen förrän nyktra killar i 25-årsåldern BJUDER UPP. Oj!

- Ähum. Sen kanske. Har just kommit... Hej, ja sen, ska bara... ska bara dricka upp ölen först.

Vilken skillnad. När svenska killar vill dansa har de hinkat 8 starköl och kan varken prata eller dansa. Men ramla i väggen går bra.

Stod bredvid en svensk tjej, och tänkte va fan, och jag frågade om läget. Hon blev hur glad som helst över att en södertjej som jag hamnat på hennes ställe, och vi hann prata en del, och ska gå ut ihop. Du kanske gillar att resa också, sa hon. Självklart sa jag. Absolut. Och vi bytte nummer. Något annat nummerutbyte blev det inte den här kvällen.

Det visade sig ju att hon är en kvinna med förkärlek för svarta män och hade varit gift med en man i New York i tjugo år och bott där under lång tid. Jag faller inte mer för svarta än vita, men trivs bättre där folk rör sig lite. Och där män dansar. Och där tjejerna inte dansar med varandra i en ring runt sina handväskor. Alla dansar. Precis som på Barbados. Ensam, ihop, inte speciellt allvarlig.

Sen taxi hem, förstås. Alone.

X-et fantiserar och ringer

Nu ringde det så kallade x-et igen.

Sa att han ringde för att önska gott nytt och år och att han ville att jag skulle veta att han saknar mig, älskar göra saker med mig, och hoppas, om jag nån gång kommer till London igen, att lova ringa honom...

Jag tror han fantasierar om att träffa nån (mig till exempel) som han kan göra de sakerna med, som hans girlfriend inte ens vet om att han gillar, eftersom han antagligen inte vågar vara så ärlig. Han är ju inte ärlig, helt enkelt.

Brukar va så.

Träffade en äkta man (på Spy bar med sina killpolarna) som klagade över Pride-veckan häromåret.
- Dom har det så bra, bögarna, sa han. Har sex hej vilt, och ändå klagar dom och går i tåg, sa han. Varför får dom ha vecka och grejer och inte vi vanliga?

- Ja men starta de vanligas frigörelsevecka då, sa jag.
Jag tyckte han var hur korkad som helst. Och han fortsatte:

- Min fru vill ingenting som jag vill. Hur kul är det? VA?
- Har du frågat henne då?
- NÄ.
- Gör det då.
- Jag vet att hon inte vill.
- Men hur kan du veta.
- Hon är inte sån.

Idiot.

Idioter är dom. Och fruarna har ingen aning om att de raggar vilt och snackar skit om sina fruars tråkighet till helt okända människor på stan.

Ovärdigt väder

Nämen vad är detta!!!



- Åh, så fint det är med årstidernas växlingar här i Sverige.
- Ja, det finns inget dåligt väder, bara fel kläder.



Och vilka skor tar man på här då? Vinterfodrade gummistövlar?
Man får fan ta taxi över gatan till och med.

29 december 2005

När 4 centimeter är lagom

IMG_5106

Igår smygsnöade det hela dan.
Idag ramlar det ner lite mer. Just mätt snödjupet på räcket. Med ögonmått.
Jag vill inte gå ut.

Helspänt om beskyddarverksamhet

När jag ändå sitter på helspänn och tror att störningsjouren ska komma och säga åt oss att sluta viska, så kom jag att tänka på ett nyhetsinslag i tv-nyheterna under kvällen. Att väga mot vår granne som inte tål ett knyst.

Det var en restaurangägare, som vägrat ta emot så kallat "beskydd", och nu ger upp och säljer restaurangen, efter att ha fått bilen uppbränd.

Undrar hur utbredd den så kallade beskyddarverksamheten egentligen är, och googlar på ordet och får upp en text av Annika Tiger, som skriver att hon just googlat på ordet. Hon nämner det här parets restaurang och en DN-artikel.

I den står det att "gängen" mutar in stadsdelar som revir för sin verksamhet, en verksamhet som i stort sett går ut på att pressa pengar från verksamhetsidkare för att ge dem deras beskydd, dvs låter bli att göra livet surt för dem om de bara betalar. Jag undrar hur beskyddarverksamheten ser ut till exempel i... Sollentuna centrum. Jag söker på "beskyddarverksamhet +Sollentuna", ha. Inte ens rikskända Stinsvillan kommer upp, fast det är en spelhåla som alla känner till. Men nu med min blogg kanske den gör det.
---
Litet tillägg: Stinsvillan är en (ö-)känd samlingspunkt för diverse spel, sägs det. Ägarna av haket vet jag inget som helst om, och jag har själv inte varit där. Folk som spelar håller sig inte alltid till tipskuponger och spelautomater, så mycket vet jag i alla fall.

Grannen under igång med hot

Nu är grannen igång igen. Hotar med att ringa till störningsjouren och har ringt tre gånger för att tonåringarna pratar och höjer rösterna ibland. Fest har det inte varit. Långt ifrån. Ingen musik.

Jag hör dom knappt från mitt rum.
Har fått gå dit och hyssja. Schhhhh. Störningsjouren kommer. Grannen hör varenda liten grej.

Men hon har aldrig hört ordet öronpropp, tror jag.

Bildlösa mellandagar

Nehä. Inga av bildprogrammen går att öppna. Varken Paint shop pro eller Photoshop.
Va. Har aldrig hänt förut. Det är nån slags bärsärkargång här.

Låg LQ efter halv Alladin

Sms-rensning igen. Trivialt jobb. Men ett måste.
Eller man kan läsa om hur snörörjningen går till i ett tvåsidesreportage i DN. Eller kolla Aftonbladet. Nu efter halv Alladinask på båda lagren är jag i nivå.

Nu ska jag svara på Aftonbladet frågor om LQ, livskvalitet:

1. Nej, jag sover illa.
2. Nej, jag kopplar inte riktigt av.
3. Nja.
5. Nej
6. Nja.
7. Nej
8. Har ingen partner att va kärleksfull mot.
9. Nej
10. Nej, jag är kass på att säga nej.
11. Nej
12. Ja, jag har koll
13. Ja
14. Ja
15. Nej
16. Nja.
17. Nja.
18. Nej
19. Om jag hade några vänner skulle jag ha tid.
20. Nej, inte älskad.

Summa summarum: 3 ja eller 5,5 ja om nja räknas som 0,5.

Har du svarat ”ja” på 0-5 frågor?
Hoppsan! I nuläget är ditt LQ lågt. Det
finns långt fler faktorer du är missnöjd med än det finns saker du faktiskt
trivs med. Det är hög tid att förbättra din livskvalitet. Men skynda långsamt
och ta en bit i taget istället för att försöka helrenovera ditt liv på en
helg.



Skönt. Då kan jag koppla av i nyårshelgen istället...

28 december 2005

När andra skolkar

Just så. När andra skolkar är jag på plats.

Det höll nästan på att bli två träningspass i år istället för ett, men de andra kom inte, och det ställdes in.

Nu funderar jag på om jag ska sitta vid datorn eller gå ut och ta en öl...
Har ingen fantasi. Städning är inget alternativ.

Como-status mot slutet av december 2005

I slutet av november var det såhär, och nu mot slutet av detta mörka 2005 ser det ut såhär:

Civilstånd: N/A. Är mycket ambivalent. Varför rigga och ragga när man vet att det blir trassligare än håret.

Familjeliv: Inneboenden har bott in sig lite och har samma läggning för att sprida saker omkring sig som resten. Just nu är hon hemma på landet. Känns konstigt att ha en betalande hyresgäst som inte är här.

Arbetsliv och studier: Ett projekt på is över jul och nyår. Ett miniprojekt desto hetare. Det handlar om att lägga över en statisk webbplats i ett bloggverktyg, vilket det nu ska bli. Testar med wordpress med blandade känslor. Hielp!

Resplaner: En vecka Skiathos i juni, och sen hela juli i Grekland också, men mer Kyklades-centrerat. Suktar efter resa i februari. När is-projektet är slut.

Skönhet och förfall: Klippte mig för en månad sen tror jag. Flera centimeter. Gjort ett yogapass i december och har köpt hårinpackning. Har bundit mig för ett helt år med träning. Får åtminstone betala för det.

Nöjen och uteliv: Aningen mer än vanligt. Både urjobbigt och kul några gånger.

Vänner: Nya bekanta blir det mest.

Återkommer.

Kollar klockan igen

Klockan därnere till höger... på sidan här. Stämmer precis med vad jag tror den är.
Jag kan inte gå och lägga mig. Kan bara inte.

Har jobbat med en annan blogg idag. Och inser att jag tycker bättre om min egen. Tycker att blogger är rätt trevligt, åtminstone att skriva i. Och det är huvudsaken.

Skulle vilja... Ja just det. Varför vill man saker vid denna tid på dygnet egentligen... och absolut ingenting när man vaknar?
Förresten vaknade jag PÅ mobilen idag. Men jag hade inte lyckats skicka dumma sms till halva adressboken i alla fall.

X-et ringde. Känner nästan ingenting. Är redo att åka till London utan att berätta.

27 december 2005

För kristna eller alla

Cermonier behövs och jag tycker det var hedervärt av SVT att sända hela dagen.

Jag ska inte klaga på utformningen av Skansen-cermonin, för den var säkert mycket vacker och fin live, men i tv blir det av vana så att man zappar bort när musiken blir för jobbig och präster pratar på prästers vis.

I Thailand var de stora världsreligionerna representerade, och de tända rislamporna över havet upp mot himlen universellt och vackert, men här var det kristna förtecken genom allt, som om de borgångna alla var troende kristna och protestanter.

Nu klagade jag i alla fall. Sorry.
För de sörjande spelar det kanske ingen roll.

25 december 2005

Frist inför annandan

Lite ro
Först idag, efter att ha sovit ut och vaknat upp ensam hemma i ett stillsamt hem känner jag lite ro. Juldagen är en frist i år. Ingen släkt. Inga dramor. Det är dan före annandan och jag pysslar omkring och har det snart fått julstädat.

Inför annandans minnen
Lyssnar och tänker på vad jag vill. Utan att bli störd av andras problem. Imorgon blir det en minnesdag för tsunamins offer och min egen, för min bror också, eftersom han sveptes iväg med en annan sorts våg två veckor senare. Likväl offer, men brottsoffer. Det var absurt att de inte kunde identifiera honom på så många dagar, men personalen var ju i Thailand.

Lovar mer än jag kan hålla
Sa till morsan igår att jag tror det kommer klaras ut, men kanske först om två-tre år eller mer. Känner på mig att polisen mycket väl vet vad som hänt och vilka som var inblandade men inte ansvariga. De har inga bevis men lägger det ena brottsfallet till det andra i spaningen på de stora fula fiskarna, inte på smålirarna eller utförarna. Dom är bara inhyrda för att göra skitjobbet att dumpa nån.
Man vill inte heller visa skurkarna att man vet att man vet, fast det vet dom ju att man gör ändå. Hela tillvägagångssättet var en typisk straffdumpning, enligt alla källor jag hört. En person har skulder eller vet för mycket, lyder inte, och är på väg ut från det hela och ska söka hjälp.

Bli cool privatspanare - och goodbye
Nej, jag ska inte leka privatspanare och börja jaga bovar, men dör jag plötsligt av överdos - fast jag inte använder droger, av en konstig olycka där jag ramlat från en perrong, bro eller nåt, eller försvinner spårlöst utan att meddela nån, så är ni några som vet att jag inte är inblandad i något kriminellt, och inte har några tankar på att ta mig själv av daga. Inga som helst.)

Stör bara mig själv, och roar mig själv
Nu stör möjligen mina egna tankar om problem då och då. Det är mest en fråga om att jag inte kan välja rätt när det gäller vilken ände som är viktigast att börja i. Vet inte hur jag ska hantera familjens problem. Mina flesta egna problem är så små. Det är så jag tänker. Små skitproblem. Med identiteten, med jobbet som inte känns meningsfullt, med killar som sviker och vänner som inte orkar med oss.

Lyckliga rundor
Så snart jag är på en egen liten runda, ensam hemma eller ensam ute, skingras nästan alla tungt för ett tag. Trivs med mig själv hyfsat ändå, trivs med att sitta och titta ut över träden eller havet eller av att vara på väg. Är glad att jag ändå har ett jobb att säga upp mig från och glad att jag inte är fast in nåt hemskt förhållande, och att jag har två barn som verkar tycka om att vara med mig, fast de är så stora att de kan välja.

Två mini-norénare och två juldagar kvar

Det är alltid någon som spårar ur helt. Alltid. Igår halv katastrof åt ena hållet. Idag halv katastrof åt det andra. Glad att ungarna är hos pappan den här julen.

På barnens pappas sida har de alltid sopat alla problem under mattan och håller sig i skinnet med allt vad det innebär, men bråk blir det inte. På min sida är det allsköns utlevande som gäller.

En massa gammal dras upp och blandas med eländet i nuet. Ältande, psykologiserande. Berusade förklaringar och teorier. Jag är rätt bra på det själv, faktiskt, men numera beter jag mig som jag är på ett minfält. Går försiktigt fram. Undviker bli dumfull och blajig.

När man minst anar det kommer det flygande nån kommentar och någon annan börjar grina eller gräla. Jag är trött på min diplomatroll. På storasysterrollen. På att allt lugn och trygghet ska ligga på mig som någon slags balanserande faktor.

Nästa jul, när jag har "ansvaret" igen ska jag försöka åka iväg med ungarna hela julen om dom vill det. Då är båda myndiga och får bestämma själva. Sa det redan igår, sagt det till allihop. Inte en svensk jul till.

Inte igenom än

Inte riktigt igenom julaftonen, men nästan.

Flydde fältet när den enda som absolut inte bör dricka, som mår riktigt dåligt av det och får ångest och sen dricker mer för att dämpa den, började bli ordentligt groggy, och höjde sentimentalmusiken så att inga kunde snacka längre, och började köra sina sorgliga stories i repriser.

Nu är jag hemma själv. Längtat efter att koppla och de är den första timmen den här helgen. Men tankarna rullar runt.

Man väntar på ett break, då folk ska börja må bättre. Vem kan veta vad som är precis det någon annan behöver?

24 december 2005

God Jul alla

Firare som icke-firare. Igenom ska vi hursomhelst, med eller utan julskinka och tjock släkt. Det blir sällan som planerat, men det kan ju bli bättre också...

23 december 2005

Nu kom dom

Kulorna. Lönen minus 10000. Alltid så. Kollar inte gärna själva saldot, utan kör med det som är "disponibelt". Lika mycket att leva på är det i alla fall.

22 december 2005

Coola morsans julstatus

Julstatus: Någrea klappar köpta ikväll, mat inhandlad igår och idag, men mest det vanliga, ingen gran, inga kulor.
Lönen har fortfarande inte kommit. Kanske om en stund...

Och apropå status: Känner mig otroligt vältränad. Ungefär som jag sysslat med den där poweryogan inte bara en gång, utan ett år, kanske två.
Det är kanske så när man har idrottarförflutetetetet. Att det liksom ligger kvar lite latetetent.
Imorgon måste jag bestämma mig.

Inatt ska jag inte lägga in sill, men packa in håret. Det är som en risbuske. Som om jag kört missionären sen i augusti, utan ens en enda paus för att borsta håret.

Morsan säger:
- Äsch! Sex! Vad ska man med det till? Man förstör ju bara håret...

Men jag säger:
- Så behöver det INTE vara, kära mor. Inte alls. Men att sova på rygg, som jag tydligen gör när jag inte själv kan välja, som just när jag sover själv och inte behöver vända någon ryggen... DET förstör håret.

Köks-städnings-sill och sol-ros-sömn

Otroligt. Skrev inte en enda bloggtext igårnatt! Loggade in och kollade fyra mailboxar mitt i natten. That's it. Svenskans möjlighet att sätta ihop ord är det allra allra bästa i vårt språk. Eller hur!

Sov i soffan 10-24, och såg sen ett BBC-program om Vincent van Goghs Sunflowers, som hänger på National Gallery i London. Sov sen från 03 till...12.35

Snacka om försovning. Över 12 timmars sömn. Baksmällan från yogan och gårdagsnattens nattarbete borde ha släppt.

Glad att jag var så otroligt nyttig som sprang till Ica som sista kund igårkväll och köpte allt tungt, potatis, lökar, morötter, mjölk, julmust, vatten, clementiner, och drog hem det i sulkyn. Rensade köket i ett svep eftersom inneboenden inte ens kom åt att handdiska sina koppar, och la in sill.

När jag kom upp nu, alldeles groggy, är köket som nytt och i kylen står en stor glasburk inlagd sill och drar. Till sonen och mig. Ett måste.

Somnar alltid med en massa att-göra-saker i huvudet. Somnar av att läsa och sen vaknar jag alltid med frågor. Alltid.

21 december 2005

Nu lackas det: ris i hår och grus i syn

Nu lackar det väldigt, för många. Stress-stress.

Systern x har ändrat planerna och ska inte resa iväg på juldagen. Modern passar då på att försöka rucka på allt annat också.

- Om hon ändå inte ska iväg, så behöver vi ju inte vara hos henne på julafton, utan då kan ni komma hit, till mig... eller barnen och ni kan komma hit på juldagen istället, eller annandagen, eller... så struntar vi i julafton, men du och x kan ju... vasadu?

- Och nån julgran har jag ju inte heller... näe, det är ju ingen idé att ta upp den [plastgran från källaren] om ändå ingen vill komma och hälsa på... [snörvel] och... förresten vill er pappa att ni kommer dit till honom och y på julaftonskvällen... har han inte berättat det?... nehä, ja, han visste ju att vi skulle till x, men ring ni... han börjar bli gammal, vettu....

Lost lost, andas lugnt, yoga yoga, pilates pilates, box box, step step, stop.

Har suttit med ett jobb fram till nu. Kommer vara hur trött som helst när jag presenterar mina förslag imorgon. Suddig. Glåmig. Glömma bort mig och säga "AJ" när jag rör mig lite för mycket. Ha ris i håret och grus i syn.

Julstatus: Inga klappar köpta, ingen julmat inhandlad, ingen gran i år heller, inga tomtar inga troll, inget julstädande, inget riktigt bestämt.

Hoppas lönen kommer för tidigt.

20 december 2005

Poweryoga

Power och yoga. Låter bra det, men jag försökte i det längsta slippa poweryogan runt hörnan.
Ok. En halvtimme, bara testa.
Aj. Aj. Över en timme. De inre organen slitits sönder, känns det som.
Vi var två pers och en lärare.

Kom inte undan med nåt fusk nånstans längst bak i klassrummet..

18 december 2005

Killpolaren lovade bli polare

Killpolaren ringde idag och bad om ursäkt för i fredags. Han undrade om jag blivit arg. Och det var ju uppenbart, och jag sa att jag blivit förbannad och irriterad.
Han hade blivit "lite tossig", som han uttryckte det. Och lovade att aldrig göra om det.
- Men en puss kan jag väl få då och då, bad han.
- Nja, kindpuss i så fall.

Men trist för alla som har det som vi. Där kärleken alltid slår åt fel håll.

Söka suger

Jag är ressugen, men charterbolagens söksystem suger.

Man måste veta exakta datum för avresa för att kunna söka. Men man kanske bara vill få reda på vilka resor som finns omkring en viss tidpunkt.
Söker jag på Fritidsresor måste jag nu välja ett exakt datum och en, två eller tre veckor. Väljer jag fel datum, t ex en dag då det inte går flyg till Thailand, får jag inget sökresultat alls på Thailand.

Irriterande. Kommer liksom inte iväg.

Tsunamibilagor igen

Idag publicerar både DN och Svenska Dagbladet sina tsunamibilagor, och de finns i pdf-format att spara. På annandagen kommer antagligen ingenting.

Och det är bara att hoppas att det blir lite lugn och ro den här jul- och nyårshelgen. Förra nyåret var svartaste svart och få hade något att fira. Och vi är många som aldrig kommer glömma de här dagarna, hur många minnesbilagor som än publiceras. Alltihop är fastetsat ändå.

Journalister tror inte att vi läsare förstår utan att exemplifiera med att visa enskilda personers öden. Kanske är det så. Men ibland går det bara för långt. Jag funderar över hur det känns att vara en av dem som fått ge flodvågskatastrofen ett ansikte. Kanske Emelies blogg kan ge svar.

Vi vill ha våra proppar i systemen

[4/12, missade att posta texten då]

Persson och Freivalds missade de svenska nyhetssändningarna på annandagen, trots att sändningarna kom igång så sent.

Minns att vi var upprörda över att svensk tv inte sände annat än en liten textremsa timme efter timme trots att CNN och BBC körde nonstop. Alla med vänner och anhöriga i Thailand visste vad som hänt, och att brist på nyheter och rapporter bara kunde betyda det allra värsta.

Näe, inget från Phi-Phi, inget från Khao Lak än. Det kunde ju var hur illa som helst... och när notisen om att bungalowbyarna på Phi-Phi island hade förts ut med vågen förstod man att upp mot tusen kunde ha dött bara på den stranden. Fortfarande inget från Kao Lak... fy fan.

Några polare hann precis undan vågen i Karon och fick iväg ett sms innan mobilnätet bröt samman, några andra vänner flöt iland levande på Ko Lanta, men får leva med minnen av döda bebisar flytande i vattnet och alla timmar de trodde att den andra dött. Polares polare försvann. Folk på jobbet förlorade familjer.

De som dog dog i vågen dog ju. Men det är behandlingen av de överlevande, och de sjuka och sörjande som är det stora jävla fiaskot.

Vi hör ju hur det låter från politiker och myndigheter. (Lyssna på Leila här.) Men varför vill så många fortfarande ha de gamla politikerna kvar? Varför är vi medborgare så mjäkiga? Hälften tycker att det väl är ok som det är.

Persson kan fortsätta och smila och småle och vara mysig, Freivalds kan fortsätta sin iskalla politikerkarriär och det kan nog konstateras att jätteproppen Orvar sitter där den sitter i systemen. Om makt alltid korrumperar borde tidsbegränsning av politisk makt byggas in i systemet, och principen "sist in först ut" ifrågasättas i sin djupaste grund.

17 december 2005

Spärrad Skiathosguide

Apropå storebrorsdiskussioner kan man ibland undra vad som gör att ett webbhotell spärrar ut vissa kunder. Är naket alltid känsligt och fel?
Om ett glatt gäng nakenbadare publicerar bilder på sig själva - är det oanständigt?
Jag undrar varför just Skiathosguiden är spärrad från oderland.se. Jag frågade men fick inte svar.

Jag har varit på Skiathos en (1) gång, och det är en ö med många härliga stränder, där det nästan inte finns en människa. De har också några officiella nudiststränder, som är välkända för att vara det.

Det det är alltså både tillåtet och lagligt enligt Skiathos myndigheter att nakenbada på vissa stränder. Alla vet det. Det finns liknande stränder på Naxos, på Ios, på Antiparos, Kreta. Det är ingen som är tvungen att näcka, eller att se nakenbadare av misstag. För att komma till stränderna måste man ofta både åka buss och gå rätt långt.

Men får man publicera bilder? Får vuxna naturister publicera bilder på sig själva från semestern?

Skulle inte tro det. Nån som vet?

700 kronor som nästan täckte Skiathos

700 tog jag ut igår på väg till julfesten.
Bäst att vara garderad, tänkte jag.

Först nu tog jag en titt i plånboken. Beredd på det värsta, förutom att ha tappat hela plånboken: Ingen kort? Kanske inget leg kvar? Pengarna slut?

Alla kort kvar och 700 kronor kvar. Otroligt.

Beställde en resa nyss för att fira. Dottern får följa med till Skiathos i juni. Om hon nu vill. 198+848 kostade den flighten. Betänketid till 23 december.

Killpolare - är det möjligt?

Nu ska jag avslöja vad jag tänker på en lördagkväll som denna:

Funderar på varför såna som G, igår, inte ger sig. Jag är "polare och kollega" - inget mer, och har aldrig gett andra signaler. Inte en enda. Ändå tror han att han ska få till det, om jag bara är tillräckligt berusad.

Eftersom det blev så misslyckat slut igår känner jag att jag vill gå ut och ha lite trevligt istället. Både S och snaps-killen har hört av sig. Men jag vill inte luras. Jag är INTE intresserad av dom som killar. Hur säger man det? Men sällskap ut och dansa har jag inget emot. Varför går det inte att ha killpolare? Kan nån kille förklara det för mig!

Tjejpolarna går inte ut längre. Det blir bara tjejträffar som urartar. Bag-in-box. Nån eller några av tjejerna dansar framför varandra till va-fan-som-helst skitmusik och HEMMA. Hur kul är det?

Det kanske är jättekul... men väl ute nångång är de inte ett dugg intresserade av att dansa loss lite, fast de övat så mycket hemma.

Ska jag bada och kanske gå ut?
Ska jag bada och kanske gå och lägga mig?

Okej. Bad blir det.

Vill ha dig vaken och naken

Den där, förra texten, skrev jag för några timmar sen, innan jag somnade om. Nu känns det bättre, om än inte jättebra.

Jag vet inte varför G fick följa med hem. Det blev bara jobbigt.
Varenda personalevenemang är han på mig. Föreslår alltid att vi ska dra iväg från festen, ungefär när middagen är slut, och sticka hem till honom. Jag har aldrig velat följa med, aldrig bett honom följa med mig. Sist blev han förbannad på att jag inte ville, och drog själv. I vredesmod.

Och plötsligt hoppar han av med mig vid 7 eleven, där jag ska köpa kaffe med mera. Och hemma gör jag kaffe. Nåt mer vill jag inte. Kaffe, musik och prata. Helt okej. Han hälsar på dottern som också kommer hem.

Men varför fick han då följa med om jag ändå inte ville, undrar kanske nån.
Vilken kille vill bara dricka kaffe och snacka, mitt i natten?
Just det.
Jag var tvungen att freda mig. L
- Lägg av nu!
- Nej, det vill jag inte. Du får förstå det.
- Nej, nej, nej. Sluta nu.

Vid 11 väckte han mig.
- Nej, sa jag, låt mig sova, sluta.
- Jag vill att du ska vara vaken nu, sa han, snälla vakna.

Suck. Vilken polare va! Väcka mig när jag sover som bäst en lördagförmiddag.
La mig i soffan istället. Hann tänka vilken idiot jag är. Jag blir irriterad och han bara dumpad, för tjugonde gången.
Hörde honom gå.
Ingen sa ens hejdå.

Vill ha mer

Efter julfest. Känns. Måste ha ätit för mycket. Vill ha mer julmust.

16 december 2005

Landskap i solsken

Kista. Häromdan. Postat av frustrerad naturromantiker.
Fimp, tuggummin och grus.

15 december 2005

Vill inte bli sedd såhär

Förunderligt.
Folk vill bli sedda. Finns man så syns man.

Jag finns. Känns påtagligt att det är så. Men är just nu glad att inte bli sedd.
Fattar inte hur man kan vara såhär trött. Hakan faller i golvet, där jag just krälat omkring med trasor.

Satt nyss och såg nåt på tv med fötterna på soffbordet, och så svirrade det till i huvudet, föttern gled iväg och PANG, så flög den fulla koppen kaffe ut på vita mattan, och jag vaknade tvärt, och hade fått nåt att göra igen. Som om det inte räckt med jobb idag.

Jag som brukar säga till andra att inte spilla på mattan. Efter alla dessa kemtvättar..

Absolut o-cool läsning

Började på en ny roman häromkvällen.

Suckade, pustade. När händer nåt? Kommer personerna ta sig ur sina platta figurer och bli lite verkliga? Blir det nån intrig eller ska bladdret fortsätta sida efter sida. Jaha, förstår man efter ett tag, romanen försöker lära outbildade damer att resonera lite kring existensen, via ett värmländskt bondbröllop, eller vad är det fråga om? Vem är läsaren?

Det är första gången jag läser nåt av Marianne Fredriksson. Skilda verkligheter heter boken. En sjuksköterska möter läkaren, men sjuksköterskan är snobb från högstatusmiljö, medan läkaren har arbetarklassbakgrund och har vuxit upp med farföräldrarna på en värmlandsgård. Båda med helt underbara fosterföräldrar, som ler och fixar och har intressanta vänner som gärna diskuterar genetik. Så spännande så. Kommer förhållandet funka efter bröllopet, eller ska känsliga lilla snälla Angelika bryta ihop?

En bok jag inte ens kan somna till. Blir enbart irriterad.

Sudda sudda

Nu är sms-lådan i stort sett helt rensad från allt pinsamt.

Kanske skulle ta bort det senaste från S också, som jag fick ikväll, där han frågar om jag är sugen på att gå ut och dansa till helgen.
Men jag kanske ska svara på det först. Vad sägs om:

"Absolut, vi kan ju ses på fredagkväll när jag tröttnat på personalfesten..."

Från det så kallade x-et har jag ett enda sms kvar: Det där han skriver och bortförklarar att han inte hörde av sig den helgen han var i Sverige med att han "had no service in Sewden." Det spar jag för att titta på - om jag skulle få ett känsloåterfall.

Gonatt, chefen, puss puss

Sonen varnade: Det här fick jag av dig nu...

Kollade. Ett fånigt godnatt-sms på "gd-nite"-engelska, skickat till x-et nån gång tidigare under hösten, åkte plötsligt från "skickade" ut i världen. Till min son och till chefen. Uj.

Det är ju fan farligt. Kunde ju ha varit något känsligt, jättepinsamt eller...

Det är absurt att kan sms skickas iväg utan att man ens rört mobiljäveln, och påslaget knapplås till trots.

14 december 2005

Snart vintersolstånd

Nu är det bara en vecka till mörkaste dygnet på året, vintersolståndet, och solen skiner från en allt lägre vinkel. Förra året syntes ingen sol alls i december, och inte i november heller. Minns kanske fel, men det känns i alla fall ljusare, i alla fall här, där inget annat hus står i vägen.

Kvinnor i hucklen bättre än Lucia

Igår var det visst Lucia. Missade varenda Lucia, hörde inga sånger. Däremot pump-pump-pumpade det orientalisk musik i Kista, från gathörn, bilar och bussar, och ingen jag träffade fattade varför halva mellanöstern, eller vad det var, hade samlats där. Undflyende kvinnor, mörka män i grupper.
- Jag fattar ingenting. Hucklen. Precis överallt, sa sekreteraren på avdelningen.


På nyheterna senare på kvällen såg jag ett mini-inslag om att svensk-irakierna poströstade. I Kista. Och uppenbart bussades dom dit. Det var väl ett slags firande. Men någon mer information om saken är svårt att få. Jag villle veta varför de röstade just i Kista.

När jag slutade jobbet hade jag tänkt kila in och se Peter Wahlbeck på restaurang Röda Rutan, men det var inställt i sista sekund.
- Inga bokningar, vi fick tyvärr ställa in, sa tjejen i baren, han gjorde bort sig sist, kanske därför.

Så det blev en sväng in på Konsum och sen hem och somna i soffan istället.

12 december 2005

Lögn och förbannad dikt

Lögn. Intressant. Vara tyst om sanningen. Intressant. Förändra sanningen?
Nej, det går inte.

Hur mycket ljuger du? Och vad ljuger jag om egentligen?
Tänk om man inte ens vet att man ljuger. Och inte märker att folk förstår att det är ljug. Vad pinsamt det skulle vara.

Det är klart att det är svårt att påstå:
- Du ljuger.
- Jag tror inte ett smack på vad du säger.

Det är svårt att bevisa att någon för en bakom ljuset. Men man känner det, och det är obehagligt. Därför är till exempel otrohet mycket allvarligare än den lilla krydda i tillvaron de otrogna charmörerna vill få det till.

Läget blir absurt när politiska lögner vävts ihop till en "sanning" - som inte har med verkligheten att göra, och som alla genomskådat, utom de som ljuger mest. Det skapar politikerförakt, vilket är farligare än farligt, eftersom inga "normala" människor vill ha med politiken att göra, vilket hotar demokratin. Vem fan ska man rösta på? Är det ens nån idé? Gör det skillnad. Valdeltagandet i USA visar hur illa ställt det är, även om fler än vanligt röstade senast.

I vardagen möter man ständigt småljugandet, fast i en skala som närmast är löjligt banal och inte skadar någon direkt, utan mer gör det allt jobbigare för den som ljuger att hålla samman allt som sagts och inte sagts.
Nu ska jag till psykopuffen och... vara så sann jag kan.

11 december 2005

Jätteroligt med jul?

Sett två avsnitt av Lost idag. Det är jobbigt, vill bara ha mer. Men fler avsnitt än så finns inte ute. Jag står helt enkelt vid seriens sista cliff hanger.

Tredje advent. Är det verkligen det? Tre ljus brann i alla fall i köket. Dottern fixar. Dom brinner ner i ett och nya sätts i.

Har inte barnen i jul men måste stanna hemma ändå för att "fira" med moder och syrra, som liksom jag är singlar. Förr var vi så många vid jul och ungarna var små. Det är känsligt att bli färre. Och det blir bara värre framåt jul. Känner det. Tsunamin, stormen, brorsan. Hade det inte varit så förlamande tungt efter tsunamin hade vi kanske märkt att det var något annat med honom än det kollektiva mörkret, vi hade kanske kunnat göra något.

Det verkar som alla tycker att det ska bli jätteroligt med julen i år. Är inte med på tåget. Jag har tända ljus och balkongslinga fram till mars ändå, det gör liksom ingen skillnad.

Snyggaste möbeln

Blocket. Fint köksbord och stolar eller gediget stort köksbord som kan bli runt. Eller varför inte ett grönt.. Eller varför inte en snygg skinnsoffa eller ett helt skinnmöblemang.
Skönt. Man är inte ensam om att ha smakproblem.

Trygga morsan coolar off

Dottern går ut vid 11-12. Hammarby sjöstad. "Ingen sprit, trilla inte i, ha koll, hjälp andra...". Såna saker sa jag. Sen dess har jag ringt några gånger och väntat på att hon ska komma hem. Hör nyckeln i låset. Jaha. Hyresgästen kom hem vid 3. Nyckel i låset vid halv fem:

Dottern!

Nähej. Inte bara hon. Har hälsat på tio okända killar och G och N, tjejkompisarna. "...vi har ju efterfesten här", säger dottern och ler.

Tiderna har förändrats.
Hur snäll morsa är man egentligen?
Jag skulle ALDRIG tagit hem kompisar när min mamma var hemma. Aldrig. Aldrig. Aldrig.
Det fanns inte i begreppsvärlden.

10 december 2005

Whatever whenever

Just jäklar. Det där med träning hade jag glömt. World class. Skulle ha provtestat första gången idag. Vilken miss. Får bli imorgon det.

Tror jag skiter i att låta jobbet betala hälften (motsvarande Friskis & Svettis) som vi har i anställningsavtalet. Det känns bra att kunna finansiera sig själv. Jobba privat. Ha privat dator, egen skrivare, egen kamera, egen finansiering av whatever, och inga bidrag. Jag kan hoppa av whenever och ändå fortsätta min verksamhet som nu, fast utan lönejobb.

Insåg igår att jag "vunnit" pengar. Fattar inte riktigt hur, men det kan bero på att jag sålde aktier i december förra året och istället köpte ett gäng Gambro. Plötsligt ser jag, förutom att jag har 48 kronor kvar på lönekontot, att jag har 34 tusen insatta på depåkontot (minus 30% skatt förstås) - och inser att en tjänstledighet i februari och mars är en faktiskt en möjlighet, inte bara snack. Hur det gick till har jag inte en aning om. Informationen från banken förstår jag inte ett ord av. Ibland får jag blanketter att fylla i före ett visst datum. Förstår absolut ingenting. Skiter i allt. Sen kommer det pengar.

Dansade kanske tre timmar igår. Tror jämt att jag har dålig kondis, men jag märker inget av nån träningsvärk eller så. Det är nyttigt att gå på krogen nuförtiden. Ett rökfritt omkringrännande.

Jag föreslog via sms till polaren S att vi skulle kunna göra Stockholms alla sunkhak ihop framöver.

Han svarar: "Självklart --- Det är bara att säga plats och tid och jag kommer!

Men idag håller jag mig härhemma. Tror jag.

Märks nån skillnad?


Så såg det ut innan.

Lite snett kanske.

Såja.

Märks nån skillnad tro. Kommer ungarna ens märka när de kommer hem sen?

---
Svar: Sonen upptäckte efter ungefär 5 minuter. Sa först "det är faktiskt riktigt mysigt här", och kom sen på vad som ändrats. Dottern, som ju bor hemma, märkte ingenting. En halvtimme gick, en trekvart. Sen kunde sonen inte vänta längre. "Märker du ingenting här?"

Vad är felet?



Snacka om IKEA-hem! I alla fall är den här delen av vardagsrummet vår snoozehörna. Man somnar ofelbart i soffan. Men nåt känns helt fel här.
Och det ska jag göra nåt åt precis just nu. Efter att ha sett tre inredningsprogramsrepiser på raken. Hyperinspirerad alltså.

Inredare sökes

Inredarna på tv är otroligt duktiga. Nu ska jag visa vad jag behöver hjälp med.


Detta fula trapphus leder från undervåning upp till övervåning. Klarlackad furu. Bäbisrundade plank och så en stort vitt ingenting, utan ens nån belysning. Det är alltså mer som en stort svart hål.



Men från detta ingenting kommer man upp till nånting. Men vad? Vad är det för slags rum egentligen och vad man ska ha det till. Dessvärre en del av vardagsrummet och det första man ser, och vi skäms.


Inredare sökes.

Med S på sunkhak

Tror inte jag var så snygg när jag kom hem igårnatt. Tur att jag inte skrev nåt i bloggen. Skulle nog inte blivit så bra.

Jag blev utlurad av S. En stor svart kille från Karlstad som jag pratade med en stund på lokala puben för en vecka sen. Den mest frågvisa person jag nånsin träffat tror jag. Jag har till slut hittat min detektiv.

Vi gick bara på Sunkhak. Jag sa:
- Till Engelsen ska vi i alla fall inte. Man blir uppraggad på mindre än 3 minuter.
- Då åker vi dit, sa han.
- Näe.
- Jo.

Framför oss i kön stod två tjejer som inte precis såg ut att ha klubbvana. Dom frågade OSS om dom skulle komma in. Oss! Jag undrade om VI skulle komma in med tanke på hur rasistiska dörrvakter kan vara.
- Klart ni kommer in sa S. ALLA kommer in här.

Diverse karlar kastade sig över mig så snart S var ur synhåll en stund. Drägelvarning. Och musiken var den värsta jag hört på mycket mycket länge. Fullständigt odansbart.
- Vi kan inte stanna här, sa jag.
- Nej, vi måste nog gå, sa han.

Vi avslutade på Patricia där nedre dansgolvet ändå serverade house, som funkar bättre för mig än ålandsbåtspop. Och sen flydde jag hem själv, precis som vanligt.

"Grymt trevligt kväll", skriver S i sms kl 11. Själv har jag sovit tills nu. Lagom. Jag är lycklig över att det är lördag.

9 december 2005

Vanlig hjälp är pengar till hjälp

Jag kanske skulle dra mitt favoritcitat från Pinter? Intressant att se vad världspressen fångat upp, enligt DN.

Nej, sen kanske. Däremot sa jag till dottern att hon kan tenta av hela gymnasieengelskan genom att lusläsa talet, lära sig alla ny ord och uttryck och tonfall. Jag tror jag har rätt.

Freivalds faller. Men faller en faller inte alla. Watch out.

Hon håller sig förhoppningsvis borta från politiken och kan gå i pension och sköta sitt. Varför skulle hon må dåligt av det? Det är väl så hon helst vill ha det: Vara ifred. Pengarna räcker nog ändå.

Till och med småungar förstår rysande vad som hände när det tog några sekunder från att ha varit vanlig svensk, thailändsk eller indonesisk familj vid stranden - och den grå vågen kommer rullande, utan att se farlig ut på avstånd. Inte ens när den var 100 meter bort såg den ut att vara farlig. Ödet slog olika. En del klarade sig, andra fick allt och alla bortsvepta.

Samma överallt. Politik eller naturkatastrofer. Pakistan, isande kallt. I otillgängliga bergsbyar. Man kan kanske inte sätta sig in - men man kan ge hjälp genom att ge pengar till hjälp.

Vad ska man med Thailand till

...när man har det så bra hemma?

PICT1240

En minipool. Vattnet minst 29 grader. Stått ett tag.
Ingen som stör. Om en stund kanske ett litet stearinljus lyser istället för 40-wattslampan.

Julmust och 6-årig rom? Skulle inte det vara gott ihop? Kulturmix lixxxom. K special alkohol.

Framkört och bortforslat

Andras ögon rinner. Mina torkar. Bergis vinterallergi.

Hade en ensam eftermiddag. Influensatomt i landskapetet, där 8 av 12 var sjuka. När jag kom hem somnade jag nästan direkt i soffan, men telefonen räddade mig. K berättade att jag missat en mysig spelning på Hotellet igår, då jag tydligen sov istället för att kolla mailen ordentligt.

Sen somnade jag ändå om till simmästerskapen i Trieste. Dottern sov redan före Filmkrönikan, som höll till i Venedig.

Synd att de simmar i långbrallor nuförtiden, tänkte jag. Somnade när jag funderade på varför långa trikåer används i frisim men bara halvmeters när de simmar rygg.. zzz zzz

När jag vaknade hade jag ett städpass. Det är rockader i lägenheten sen den nya hyresgästen flyttade in. Samma summa sunkinga saker ska samsas, fast på mindre yta.

Kapitulerade och vände mig till blocket.se igen. Efter ett tag kom en tjej körande med en bokhylla. Monterat och klart och framkört till dörren. När jag gallrat ska jag lägga ut överflödigt på blocket. Men då kommer istället nån och hämtar.

Att inte ha bil har sina absoluta fördelar.

8 december 2005

Inte nådig USA-kritik

Jag såg och hörde Harold Pinters nobelföreläsning på tv ikväll.

På SVT:s sida finns förstås talet utskrivet och på Nobelprissidan finns videon och jag tycker att det ska upplevas på engelska.

Inte mycket man behöver tillägga. En klok man har talat.

7 december 2005

Nattslingan

IMG_5037

Nu är det nattslinga när man gluttar ut bakom gardinen. Från mitt skrivbord kan jag kolla slingan och se på spegelvänd Scrubs på tv samtidigt.

Är otroligt kaffesugen. Ska jag eller ska jag inte?

Höll på att boka på en Londonflight för en kurs nästa vecka, men höll mig. Tanken slog mig att jag inte kommer få kursen godkänd av jobbet. Det är en 2 dagars kurs i avancerad webbutveckling, java bla-bla, style sheets, interaktivitet, med mera, och den enda kursen jag hittar som utbildar i CSS-användning, som jag verkligen skulle behöva för ett (jobb)projekt, i första hand.

Terapuffen säger att en av orsakerna till att jag är så låg är att jag är understimulerad. Tål att ta till sig. Själv vet jag att jag är omåttligt uttråkad av arbetetslivet, och på en flirtfront som sköljdes bort med tsunamin ungefär, då allt blev torrt, sorgligt, svart och för personlig del: framtidslöst.
Mår bra när jag studerar nåt kul, sitter vid datorn off duty, fotar eller reser, men det som nästan tar all tid är just jobbet, där jag varit uträknad och fått fel jobb och fel ansvar i tre år ungefär. Det är förångest inför jobbet, jobb, och sen efterångest på grund av jobbet, och dessa eviga jobbresor fram och tillbaka.

Det är bra att någon annan säger att jag har tråkigt, och tjatar om att jag, som andra, får tänka på mig själv och framtiden, och försöka se nåt positivt också för egen del.

Det är en riktig o-cool morsagrej att få dåligt samvete av att tänka på sig själv. Fäderna och barnen får göra det, obehindrat. Och ofta med stöd. "Åh vad kul om du börjar med ditten eller datten", säger mammorna och sköter detaljplaneringen och markservicen så att de andra verkligen ska få utveckla sig.

Hur ofta hör man männen eller tonårsbarnen säga "Va kul om du fick det och det och kom ut lite mer, eller börjar utbilda dig i något du verkligen är intresserad av efter alla år" eller mannen som säger "hörrni barn, vi måste verkligen peppa mamma nu..."

Nej, just det.

6 december 2005

Just do it

Just det.
Komma på nåt. Göra det.

Har nu tecknat medlemskap i gymet runt hörnan. På prov fram till jul. Gillar jag det inte kan jag gå ur. Om en vecka så. Instruktionstid. Ja, det behövs verkligen. Vet inte hur man gör med skåp och lås och sånt.

Pump, pilatus och power hit och dit. Duscha och bli brun. Jaja. Inget för mig.
Min enda tanke är att bli tillräckligt stark för att orka med vinterns resor, nu när jag inte kan cykla till jobbet längre.

Jag har min lilla kvartersrunda som utspikad. Högerut: World class > indiern Ellora och sen över gatan och till vänster: thailändaren Tigern > korvmojen för akutcig > BGs pub > Ica > espressobaren Kaffe & Honung > sushibaren Panda > Högalidshallen och cykeln över gatan, vänster, sen hemåt, där jag passerar en blomsterhandel. Bra om man skulle vara sugen på en blomma.

Södermalms mest utskällda gatstump har kanske artat sig lite.

In i fållan mot world class


Gratis i december?

Som ett tecken fick jag en lapp från en granne som råkar heta World Class. Så nu ska jag gå dit och se om de kan hyfsa till mig. Jag måste bli stark, men inte gå ner mer i vikt.
Har nu rasat ner till 49 med kläder. Tre kilo ner på en vecka trots ölintag och ordentlig pubmat i helgen. Det är inte bra, utan snarare riktigt ILLA.

Tillbaka till ruta ett [om bloggen bara]

Massa trassel med fonter. Men nu är det som vanligt igen. Ändrade tillbaka till hur jag hade för några dar sen. Som tur är slår ändringarna rakt genom hela bloggen.

Nu ska jag däremot ta mig för nåt helt nytt. Nåt i världsklass kanske.

Ingen skillnad


Slingan hjälper inte upp. Inte än.

Denna dag, den näst fulaste i år, gör inte ens nyuppsatt slinga nån skillnad

Och så har kroppen fått en ny del

Medicinskt paradigmskifte på gång.

Tänderna och tandköttet. Snart kommer tänder och mun faktiskt höra till resten av kroppen.

Det verkar som att det inte kommer att kosta mer att laga tänderna än att få magontet, levern eller det stukade foten undersökt och behandlad. Det är ju lite orättvist att åkommor kostar så olika att behandla beroende på var de sitter. Eller om de syns eller inte. En person kan hjärtopereras och få diger och dyr eftervård utan att betala något medan en infekterad tandrot kan kosta en person 8000 ur egen ficka.

Vilket framsteg.

Psykad vård eller vad det ska kallas

Nu ska jag bara tycka till lite.

Självmord är för hemskt. Psykhjälpsresurserna används tydligen åt helvete, när inte ens den som flaggar för det och varit inne akut får hjälp. Alla runt omkring en självmordsbenägen behöver också hjälp. Att leva med självdestruktiva som hotar med, eller antyder att.. är tyngre än tungt, förutom den ständiga oron att nåt ska hända, eller kommer att hända.

Om du gör slut tar jag livet av mig...
Tänk er själva. Har ni varit med om det?

Var med om liknande några gånger.

Men psyk-typerna sitter där bekvämt i sin fåtöljer med sina tofflor och tror att de destruktiva och deprimerade och fobiska och vad de är ska komma i tid på sina inbokade tider. Att de ska kunna ta sig dig...
Mobila team är vad som behövs. Folk som ringer upp, söker upp när personen inte svarar, håller kollen, peppar, kommer förbi. Och stödjer de anhöriga, sambon, barnen, som inte kan leva normalt en enda dag.

Frivilligheten i vården kan förvåna. En depressiv person ska själv tydligen avgöra om han eller hon är sjuk nog att få vård, om man kommit så långt som att bli tagen på allvar.

Och de anhöriga ska kämpa, gång på gång, med att försöka få sin anhöriga till psykakuten just när det är som värst och farligast - för annars finns inte en chans att personens tillstånd över huvud taget ska tas på allvar, och inte ens då behandlas det seriöst.

Det om det.

5 december 2005

Årets absolut fulaste dag

Denna söndag som varit utnämner jag härmed till årets absolut fulaste dag. Så extremt ful var den. Tungt och fuktigt i luften, hårt regn, slaskiga isfläckar här och där och resten bara svart. Hoppas vi slipper fler av dem. Man blir trött och tappar sugen. Funderar på att fly med dottern till Marocko en vecka. Ska visst vara 25-25 grader där nu. och kanske ta en vända till Marrakesh också. Ska prata med chefen i morgon.

Och till nåt helt annat som blev ämnet under pubmiddagen:

Ungefär 35 000 personer dog i Sverige av Spanska sjukan under 1918-19. En jäkla massa folk. När Asiaten kom 1957 drabbade den ungefär en miljon personer här, men vet någon hur många som dog till följd av den? Över världen var det 2,4 miljoner sp, dpg. men hittar inga uppgifter om hur många som dog av asoaten i Sverige. Lovade att kolla, men jag går bet på mina sökningar.

Det värsta jag haft är salmonella. Från ägg i maten i Afganistan. Jag visste att jag skulle undvika det, men jag chansade. Några timmar tog det, sen var det roliga slut. Vart sängbunden i tre veckor och fick inte behålla vare sig mat eller dryck och kunde inte röra mig för huvudet sprängdes i bitar av minsta försök.

De droppade i mig lite vatten och te i små små portioner liggande. Och Afganerna kom med små feta rullade bollar som skulle hjälpa bra, men jag vågade mig inte på opiumet. Tänkte att jag bergis bara skulle få gulsot av det, dessutom. Kul brud va: med salmonella och gulsot som haltar omkring med skorpionbettsskadad fot.
Så mager som då har jag inte varit någonsin. Jag lyfte från marken, och såg väl ut som en något tillstukad liten ängel.

4 december 2005

3 december 2005

Om jag var Leila Freivalds

Om jag var i Freivalds kläder hade jag avgått direkt efter tsunamikatastrofen. Jag hade velat byta namn och land av skam. Även om jag tycker jag gjort mitt bästa, hade jag insett att det inte räckte tillräckligt långt.

En läkare som var på plats i Khao lak säger i en DN-artikel att han känner att Freivalds måste avgå:

"Det handlar inte om att utse syndabockar, men vi måste ha ledare som har kompetens, och Göran Persson och Laila Freivalds har visat att de inte har
det."

Milt uttryckt. Jag är inte heller för hets mot människor, men det förakt och den brist på inlevelse Freivalds visade de första dagarna efter katastrofen var bland det värsta jag upplevt från en svensk politiker. Och den som utsett henne till ett så opassande ämbete borde också gå.

En utrikesminister måste åtminstone (låtsas) vara intresserad av omvärlden. Och framför allt påläst. Kan man inget måste man delegera viktigt beslutsfattandet till personer som har de kunskaper och aktionsförmåga man saknar. Men när beslutsfattande ständigt passas uppåt går det ohyggligt långsamt. Det vet var och en som jobbat i ett svenskt storföretag.

Men varför skulle Freivaldt tycka att hon handlat fel och avgå? Hon gjorde ju så gott hon kunde. Och det är just det som borde räcka för att avgå frivilligt. Problemet med det förlorade förtroendet som politiker handlar i hennes fall inte bara om de faktiska misstagen och senfärdigheten, utan om de brister hon visade: att inte lyssna på rapporter och vittnesmål och att inte kunna förstå.

Förstår man inte är det svårt att handla rätt. Om det ens är möjligt. Hon förstod inte vad som hänt därnere i Thailand förrän hon själv åkte ner och tittade på plats. Omdömeslöst är ordet.

Nu får jag många träffar

Det blir många träffar på bloggen när man försöker ändra i typografin. Man kollar och kollar och kollar igen. Man undrar om det ser bra ut för andra och om det blivit bättre eller sämre.
I själva verket är det nog så att brödtexten här bara är återställd till mallens default.

Vill man ha större eller mindre text är det bara att klicka fram webbläsarens Visa-meny och välja större eller mindre textstorlek. En del bloggar jag försöker läsa tycker jag har för liten text. Man förstår att de personerna själva sitter med nån liten laptop och kör en rätt hög upplösning på sina skärmar och kanske dessutom har läsisar som förstorar. Dessvärre tillåter inte alla bloggar att läsaren själv får bestämma fontstorlek.

Vet inte vilken idén är med att låsa fontstorleken för andra. Huvudsaken borde vara att texten går att läsa för så många som möjligt.

Apropå en liten flicka

Apropå barndom, böcker, Vasaparken, och nu senast Norstedts förlag, så kom jag att tänka på att jag köpte 4 x Edelfeldt för nån vecka sen när jag virrade omkring vid Odenplan. Ville läsa det jag säkert missat tidigare. Inger Edelfeldt skriver som jag skulle vilja, vill jag minnas, men det var några år sen jag läste något av henne senast.

Det fanns en liten flicka i Vasaparken som vi tyckte så synd om. Hon fick inte vara med, och satt med stickad mössa ensam i sandlådan mitt i sommaren. Hon var smittsam. Hölls karantän.

Så illa var det att ha kikhosta på 60-talet. I månader fick man inte vistas i närheten av andra barn. Man förstod inte att den skulle gå över. Att få kikhosta var det värsta av öden. Av nån anledning tror jag att den lilla tjejen var just Inger Edelfeldt. Ibland har man enkla funderingar som man inte får svar på. Och som inte är viktiga heller.

Nästan allt på plats

Här händer det saker. Kameran är hemma. Jag tappade inte bort den.

Jag är så inställd på att jag ska tappa saker att jag tar sakförluster för givna. Kameran, alltså lilla reservkameran som jag faktiskt aldrig tappat en enda gång, satt fast i jeansen. Så smart är jag. Binder fast saker för säkerhets skull.

Igår träffade jag tjejerna en stund, och fortsatte sen till Eken med A och C. Jag hänkade i deras taxi och de kastade av mig vid Patricia. Där fick jag direkt en danspartner som inte släppte taget och jag roade mig fröjdligt. Ända tills plånboken försvann.

Och den hade försvunnit. Tappade helt intresset för snubben och gick till garderoben för att försöka få ut min jacka utan garderobskvittot. Det kändes som en riktigt dålig repris av mig själv. Spärra kort, skaffa nytt leg... näej, det är så tråkigt. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats stanna till sista person lämnat för att se om min jacka kanske finns kvar.

Men vad som hände var att de bara log i garderoben. Som att de väntat på mig.
- Vad heter du? frågade hon
- Coola morsan, svarade jag (typ)
- Va bra, här är dina saker.

Så glad jag blev. Plånboken hade nån hittat. I plånboken låg garderobskvittot och jackan fanns också i tryggt förvar. Ut till taxi och raka spåret hem. Ahhh. Ska aldrig mer gå ut.
Och om jag går ut igen så ska jag lämna rubbet till garderoben direkt. Och sen bara be om fickpengar då och då.

Typografisk bekännelse

Vet ni var jag pryade som 14-åring?
Svar:Norstedts lärlingssätteri. Jag handsatte läroboksbaksidor åt Liber i två veckor. Var med den allra sista kullen som utbildades.

Vet ni vad jag gjorde innan persondatorerna kom?
Svar: Beställde fotosättningar och stod och fäste vaxade original vid härliga ritbord, och levde med skalpeller. Man skar ut ord och bytte plats på dem när ändringar kom i sista minut.

Vet ni vem jag gått på kurs hos?
Svar: Carl Fredrik Hultenheim. Stenålderstypografguru, en förlegad blytyp [pdf], vars kurser många reklambyrå-AD:ar och "kreatörer" måste gå på för att veta vilka typografiska lagar de ska försöka trotsa.

Och ändå får jag inte till brödtexten som jag vill ha den. Hielp. Ser det konstigt ut är det för att jag försöker hitta rätt ställen i mallen och chansa på koden.

Det här med kommentarer eller inte

Har fått höra att det kanske inte går att kommentera på min blogg, att jag kanske måste GODKÄNNA kommentarerna först och att det kanske ligger en (liten) hög kommentarer och väntar...
Men jag har inte gjort nåt. Jag är lika oskyldig som vanligt.

Självklart tycker att alla ska få tycka. Så innan jag nu går in i blogger och försöker fixa så att det går att kommentera igen skickar jag den här texten.
Om bloggen skulle försvinna helt beror det på att jag råkat trycka på fel knapp bara.

Mardröm light

Den nya inneboenden är scientolog. Dottern hade gått igenom hennes rum när hon var ute igår. Massor av såna böcker. Don Hubbard, eller vad han nu heter.
Fast det var bara en lättare form av mardröm. Däremot undrar jag var hon är. Hon kom inte hem igårkväll, verkar det som. Lappen som jag skrev till henne igårkväll och la vid dörren ligger fortfarande kvar.

Coola morsan festar loss

Så har det hänt igen då. Party-party. Resultat: Plånbok kvar, kamera borta.

2 december 2005

Girlpower i 60 år

Pippi. Inte trodde jag hon var så till åren.

Såg reprisen av K special: Pippi Långstrump - Girl Power i 60 år igårkväll och det är intressant hur Pippi kunnat ha ett sånt inflytande i så många kulturer och under så lång tid. Förstår att det forskas om henne, en sån personlighet. Snäll, envis, bråkig, ifrågasättande, starkast i världen, övergiven av föräldrarna och skolvägrare. Det gladde mig att dottern också tyckte att programmet var intressant nog att titta på, och Suzanne Brögger sa saker i slutet av programmet som man nästan tårades till. Om känslan av övergivenhet.

Jag var inte i målgruppen när tv-serien om Pippi kom i början av 70-talet, däremot repriserades den när mina barn var i rätta åldern, och som förälder blev man så evinnerligt trött på Pippi. Och ingen kunde man skylla på, eftersom man varit smart nog att spela in den på band också, så att ungarna fick se varje avsnitt hur många gånger som helst.

När jag var liten var det snarare Vi på Saltkråkan som gällde. En gång i veckan i svartvitt. Tjorven, Båtsman och de andra. Huga. Tjorven med sina två präktiga bröder och lille Pelle med sina präktiga systrar. Eller om det nu var tvärtom. Jo, tvärtom ja. Och Malin, som var lik min mamma på pricken, och Melker som var så konstig och inte klarade någonting alls.

Boken var stor och tjock och gick sönder, och tv-programmen på lördagarna fick man vänta länge på, och allt lördagsgodis var slut och det var alltid läggdags när eftertexterna kom. Och vi barn, Vi på Dalagatan, var stolta över att bo på samma gata och i samma kvarter som självaste Astrid Lindgren.

Rekord i nolla

Ibland ser det ut som 8.
8 kommenterar. Va kul!
Nej, det var 0. Tänkte väl..

Undrar hur länge jag ska lyckas hålla nollan, och inte falla för att börja kommentera mig själv... Har i alla fall slagit mitt eget rekord med absoluta 0 kommentarer på 33 texter i följd.

Undrar vad andras rekord ligger på...

Ett ljus på väggen

där jag sitter vid datorn och myser...

Mycket mysigt

Det här mörkret är det väl få som gillar hur mycket stearinljus man än tänder därhemma, eller?

Man kanske inbillar sig att det är mysigt bara för att det är lite lite ljusare än helt mörkt därhemma?

Och ännu mysigare blir det om man lagar lite mysig mat ihop och tassar omkring och smuttar på vin ihop. Det har jag nämligen läst i bloggar. Det verkar vara nära målet för lyckan.

Först kämpar man för att få ett fint litet bo. Sen att hitta den rätte. Sen ljusen och middan med vin. Ska det vara så j*vla svårt och ta så lång tid för så många?

Men hur många timmars mys med sig själv behöver man egentligen per dag? 2 timmar, 4 timmar, 6 timmar?

Slags förträngning

Funkar kanske inte tvärtom mot Stationsvakt, men på ett annat sätt.

Förtränger inte saker som att ta bankomatkvittot eller att komma ihåg frukostmötet med chefen. Däremot stuvar jag alla oviktiga kvitton osedda i plånboken men tappar alla viktiga papper. Och minns, och kan verkligen lida av vetskapen om att behöva gå upp halv sju för att hinna till frukostmötet klockan åtta...

Och så vaknar nu. NU.

Eller rättare sagt för en stund sen. Har skickat ett mail till kollegan med en förklaring och tagit en kopp kaffe. Så länge har jag varit uppe. Om jag skyndar mig hinner jag till Kista kl 16 och skulle kunna slinka in utan ytterkläder nånstans och låtsas att jag varit på möten hela dan.

Nej, funderar på att ta eftermiddagen till shopping, något jag verkligen förträngt, eller snarare skjutit upp en tid. Kylskåpet tomt och inga kläder att ta på.

1 december 2005

Stå ut med oss

Det kanske hörde ihop. Jag tog itu med räkningarna, nästan alla. Fick sen en ny hyresgäst, som flyttar in idag klockan sju. Det är en chansning. Kommer hon att stå ut?

Blyertsgrå nedläggning

Tänkte lägga av. Lägga ner allt möjligt.

La av med hobbyn x-et. Han poppar ändå upp ibland som en fånig dykare som viftar med grodfötterna över ytan. Det ser extremt larvigt ut.
Sen la jag av att boka resor. Sen var spanskan i farozonen. Men jag tog mig i kragen, gick på lektionen, bokade några resor.

Allt möjligt är i riskzonen, från att lägga ned projekten i hemma, skippa rumsuthyrningen som skulle möjliggöra deltidsjobb, skippa julfirandet helt, radera hemsidan, ge upp som morsa, lägga ner fotoprojekten, säga upp mig från jobbet, avsluta bloggen.

Inget blir ordentligt gjort ändå.

Sen tar jag mig upp några centimeter. Jobbar. Jobbar mer. nästan ikapp på ett håll. Sover en natt. Klarar det. Pust. Försöker få lite system i saker. Hittar på en massa olika varianter på kontroll-liv i blyerts. Med sudd, så att jag snabbt kan lägga ned och sudda ut det jag planerade, men inte hann. Tömmer en papperskorg. Det går framåt.

Grinade två gånger idag. Blytungt. En gång i Kista på väg till jobbet. Hann inte lunch och frös som en gris och skulle på telefonmöte. Telefonmöten! Åka hela vägen till Kista för att sitta i telefonkonferens med folk som jobbar hemma.. sjukt. Jag ville också vara hemma.

Grät när jag kom hem. Grinar en grinar alla. Sen har jag jobbat till nu.