AA som i Anonym Anhörig

Håller på och smälta intrycken från första AA-mötet som anhörig.
Jag fick inte ens ha ett namn. Så anonym var jag. De andra var t ex (fingerade namn):
Lena, alkholist.
Hasse, alkoholist.
Lotta, alkohlist.
Tomas, alkohlist.

Som ett mantra upprepades förnamn och titel varje gång någon tog ordet.

En gång nere i Grekland träffade jag en gammal polare från mitt ungdomsgäng, som presenterade sig som "Xxxxx, alkoholist" för mina vänner. Men drack gjorde han. Väldigt mycket till och med. Nu förstår jag att han måste ha "tagit ett återfall". Ett långt sådant.

En enda person på mötet var osäker, och sa "Jag heter x, och vet inte vad jag är", istället för "alkoholist".

Jag skulle också ha svårt att presentera mig som alkoholist. Det låter så definitivt. Och innan man har fått svart på vitt måste det kännas omotiverat att kalla sig så, utom kanske på AA-möten.

Alkoholism definieras här som en sjukdom, som vem som helst kan få. Har man väl fått alkoholism blir man inte bli frisk från den, men man kan lära sig leva med det, vilket kräver nykterhet.

En man på mötet sa under "en delning" ungefär såhär:
"Många vill ha klara besked om de är alkoholister eller inte. Som om det vore så viktigt. Har man problem med drickandet kan nykterhet aldrig ge annat än fördelar och ett bättre liv, medan drickande alltid får dåliga konsekvenser."

När drickandet ständigt får otrevliga och svårhanterbara konsekvenser, då är det alltså dags att göra något åt drickandet, och gör man det är man enligt AA att betrakta som alkoholist. Det är, som jag uppfattar det, en metod att ärligt erkänna för sig själv - och för andra - att man har problem med alkoholen, och har för avsikt att göra något åt det.